Jag är naken på många sätt

För några år sedan såg jag en bildserie med märkliga fotografier. De var tagna i lägenheter i Stockholm, bostäder fyllda med antikvitetsliknande föremål och möbler. Vid fönstren hängde tunga sammetsgardiner. Nostalgin osade i rummen.

I bilderna fanns unga kvinnor, nakna, förväntansfulla, men också vemodiga. Det låg en erotisk stämning över bilduttrycket.

Jag tog kontakt med fotografen och ville veta mer om bilderna. Han berättade sparsamt om mijöerna och modellerna, men avslutade med att säga ”det viktigaste är ju ändå att man får se dem [modellerna] nakna”.

Efter det har jag tänkt mycket på hur nakenheten gestaltas i fotografin och för vems skull vi tar dessa fotografier. Den fysiska nakenheten är lockande och tankeväckande, eftersom den visar något intimt och privat.

Den nakenhet vi dock drabbas av är dock den psykiska, själsliga och andliga nakenheten. När allt fysiskt har fråntagits oss, då kvarstår den fysiska. Eller: när den materiella världen inte längre betyder något som i sorgen, smärtan och den översvallande glädjen.

När människor visar upp avsaknad av hinder som blottlägger det innersta, då är jag sannerligen naken.

Själv har jag lockats av att på bild fånga nakenheten – den fysiska, utan kläder – då jag är så van med min egen själsliga och andliga nakenhet. Den bild jag ser i huvudet är en bild av en människa som inte längre har något behov av kläder. Allt är blottat och det är som det skall.

Nakenhet är ofta knuten till sexualitet, men jag tror att den är djupare än så. Vi föds och dör nakna. Det är bara kroppen som övergår från ett stadium till ett annat vid de tillfällen. Allt annat består till dess annat slukar det materiella.


This entry was posted in Filosofi and tagged .

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*