en västernärkings bekännelser

Jag när en dröm: att ställa upp i veteran-SM i tresteg, då jag är fyrtio år.

Ända sedan jag slutade hoppa för tio år sedan, vill jag göra det igen. Längtan att få ta de tre långa stegen och landa i gropen. Jag kan faktiskt inte beskriva vad det är som jag saknar.

Idag och i dagar som kommer kan jag inte se en ljusning. Ryggen ger bara smärta. Jag är stel som en gammal farbror på morgonen och smärtan i benen strålar ut ända till hälen.

Det är ingen stor smärta, men den påverkar hela rörelsemönstret. Att göra grundläggande spänststyrketräning är en omöjlighet.

Idag smärtar det mycket inombords, när jag ser glädjen i vad idrotten kan ge. Skidskyttet startar snart och jag deppar med disk och städ hemma.

Etiketter: lycka, sport, träning

Det här kåseriet publicerades fredag och lördag den 12 och 13 juni i Karlskoga tidning och Karlskoga-kuriren.

Hoppet får mig att flyga
I februari fick jag ett telefonsamtal. Med undran lyfte jag luren och förstod knappast vad fortsättningen skulle bli. Rösten hade kunnat säga: ?vill du hjälpa människor till oanade höjder?? men det jag fick höra var: ?vill du bli friidrottstränare??

Min egen karriär som aktiv friidrottare varade under tolv års tid i två olika klubbar. I Fjugesta hade jag förmånen att få träna tillsammans med den svenska rekordhållaren i diskus, Anna Söderberg. Hon har sällan lyckats på de stora mästerskapen, men har en envishet och styrka av Guds nåde. Som sextonåring lyfte hon 140 kilo.

I Lund såg jag massor av talanger och en blivande superstjärna. Lekfullt och lätt såg jag en 15-åring hoppa nästan två meter i höjd. Det ser egentligen inte klokt ut. En späd kille som är 170 cm som hoppar 30 cm över sin egen längd. Numera är han världshoppare och heter Linus.
Jag skriver inte allt detta för att imponera. Jag var själv varken en talang eller lyckosam arbetshäst. Men driven var jag.

Det är något särskilt att se människor vara fokuserade och drivna mot något. De som vill framåt och uppåt.

Jag svarade till slut ?ja, jag vill bli tränare?. I samma stund försökte jag föreställa mig dem som varit mina förebilder som tränare. Vad hade de som drev mig framåt?
Igår tränade jag ett gäng ungdomar. I ett regnigt Karlskoga blir man inte lycklig. Det påverkar längdhopp. Att springa i full fart för att sedan landa i en grop med blöt sand låter vansinnigt. Och det var det. Huvuden hängde något. Och när de hoppade, hoppade de för att landa i den där gropen.

En kort lektion i längdhopp: genom att springa med maximal fart, skall en hoppare göra ett avstamp på en vit träplanka. Avstampet skall lyfta hopparen i rätt vinkel så att farten framåt behålls och man flyger så långt som möjligt. Blicken skall vara riktad framåt, helst lite uppåt. Det är ingen idé att blicka ned i gropen. Dit kommer man ändå.

Man måste vara både snabb och stark för att kunna hoppa, men allt ligger i blicken. Idrott handlar om att röra sig, må bra och bli starkare, men lika mycket om inställning. Vad har du för mål? Vart riktar sig blicken? Vart vill du gå?

I mitt liv är idrott en viktig del, inte så mycket att se på som att vara med i. Det hjälper mig att vara fokuserad. Idrottstänkande finns till och med i några bibeltexter. I Nya testamentet står det att vi människor inte skall missa målet, ett ord som användes om bågskyttar i det antika Grekland.

Landa inte i gropen. Dit kommer du ändå. Sikta framåt, uppåt.

Etiketter: lycka, personligt, reflektion, sport, träning

Alla kommer inte längst, men det är på vägen man lär sig något.

Sedan ett par månader har jag börjat träna tonåringar i friidrott. Karlskoga friidrott behövde någon som särskilt tränade ungdomar i längd- och trestegsteknik. Först var jag tveksam, men sedan insåg jag hur roligt det var. Jag hade aldrig varit tränare förut, bara aktiv. Jag har bara erfarenheten av att bli ledd, inte leda.

För två veckor sedan talade jag med mina adepter om vikten av glädje i hoppgrenar. Under träningen lekte vi för att de skulle kunna känna avslappning.

Sprint och vertikala hoppgrenar handlar mycket om att finna en rytm, att vara avslappnad för att låta rätt muskler arbeta. En avvägning mellan spänning och avslappning.

Jag tror att avväggningen heter glädje. Med glädje kommer man långt.

I melodifestivalen såg jag enormt mycket glädje i topplaceringarna. Alexander Rybaks glädje i framförandet (och segerögonblicket) gick inte att ta miste på och den unnar jag honom. Samma glädje fanns också hos Jóhanna Guðrún Jónsdóttir och Arash och AySel. Men Malenas glädje i framförande var överlägsen de andra.

En friidrottare som slog världen med både häpnad och överlägsenhet var Carolina Klüft. Hon hade en enorm skärpa, men kunde brista ut i glädjedanser framför kameran.

Sverige har två blonda professionella kvinnor som kan visa glädje. Jag hoppas att den sprider sig också till männen.

Glädjen skall jag ta med mig och sprida och inspirera andra med. Det går att ha roligt och vara bäst samtidigt utan att vara uppnosig eller elak.

Etiketter: musik, sport, träning

Efter många månaders träning börjar jag nu vara i slag igen. Träningsformen är på topp och det är roligt att träna. Tankar på att köra Vasaloppet eller träna inför en svensk klassiker ligger nu nära, åtminstone det första.

Jag är sådan att jag vill inte göra något halvfärdigt eller -dåligt. Jag måste själv känna att jag ligger i nivå över det uppsatta målet, så att jag inte tar slut under prestationen. I första hand Vasaloppet, sedan får vi se.

Igår körde jag 29 km på rullskidor - det längsta sammanhängande träningspasset jag har gjort på ett par skidor - och det kändes alldeles utmärkt. Visst är jag lite mör så här i efterhand, men inte värre än ett vanligt träningspass.

Min senaste idé är att börja föra träningsdagbok, och se vad som händer över tiden. Men nej, jag tänker inte skriva den här på bloggen, men däremot redovisa vissa träningsrundor.

Det är skönt att känna sig stark, i samma stund tror jag att man blir vacker. Det är gott att leva på hoppet.

Etiketter: personligt, träning, vardag, årstider