en västernärkings bekännelser

Jag är inne i ett kritiskt skede av livet. Om några veckor blir jag 35 år. Själva åldern gör mig inget. Inte heller det jag har uppnått. Jag är nöjd.

Julen har gett mig tid att fundera. Jag har haft oförskämt mycket ledighet - som visserligen varit förorsakad av alldeles för många arbetstimmar på jobbet innan - och varit sjuk under sammanlagt sju dagar.

För mig är det alldeles för mycket. Jag gillar att ha saker att göra. Några extra dagars ledigt då och då hjälper mig att koppla av, men för mycket ledighet gör mig ostrukturerad.

Många timmar har gått åt att bara sitta och glo, en verksamhet som jag inte tycker om. Ibland med andra, ibland själv framför en dator som nu.

Många timmar har jag gett åt Facebook. Många gånger har jag frågat mig: vad väntar jag på att få se? Besviken har jag loggat in för att finna ingenting.

Jag spelar inte på Facebook eller chattar inte mycket heller. Jag väntar på inget.

När jag lämnat sidan blir jag bara glad, men börjar att fundera på livets storhet och mål. Vad vill jag? Vart vill jag komma? Vad skall jag bli? Vad vill jag uppnå?

Så här ser det ut nu: Jag kommer inte att bli ett lysande kyrkoherdeämne. Jag är både karriärist och inte. Jag är just nu den motvillige chefen. Jag längtar efter att veta mer. Jag dånar av glädje då jag får se ett språk.

Det är nästan så att jag börjar sjunga med i Ebba gröns "Vad skall du bli?":

Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare,
eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dej med vilket jävla
skitjobb som helst. Du bara bryr dej
inte alls, det får gå som det går.
Vad ska du bli?
Nu är du ung och rebellisk som fan,
du sätter hårt emot hårt.
Du vet
precis vad du vill och du vill
inte bli en av dom där.

Så fortsätt å fortsätt å va rebell,
fortsätt å fortsätt å va dej själv,
fortsätt å fortsätt å va rebell.

Hur skarre bli med din framtid då?
Hur skarre bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj?
Vad ska hända med dig?
Va ska du bli?

Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch,
samma sak händer i morgon.
Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo.
De e inget liv de e slaveri.

Etiketter: reflektion, språk, årstider

Språkblandningar är ett problem. Förut har jag bloggat lite över problemet falska vänner, som både är svårt och roligt samtidigt. Falska vänner är när två ord på två olika språk liknar varandra, men betyder olika saker som rolig på svenska (kul, trivsam) och danska (lugn, rofylld).

Den ironiska generationen kan - efter Schyfferts föreställning i SVT - inte svara ja eller nej, utan både och: ja... eller nej. Ironin och de falska vännerna har gett upphov till ett nytt uttryck som jag inte alltid kan tolka.

Det första exemplet: tänk er att ni hör en person som berättar en historia. Han eller hon beskriver en händelse, men plötsligt tar orden slut. Kvar blir bara en paus och så säger personen: "eller nåt".

Det andra exemplet handlar är också en talspråkssituation. En person berättar om t. ex. sin musiksmak och säger: "Thåström är ju så himla bra. Eller not."

Dessa två avslut låter precis likadant på svenska - tänk er detta fonetiskt, ni som kan fonetik.

Det första exemplet betyder däremot eller något sådant, något liknande. Det andra exemplet beskriver - genom sin avslutning - motsatsen till vad man tycker, vilket gör att man måste lyssna ändå till beskrivningens sista ord.

Jag blir ibland så osäker, när jag hör dessa falska vännerna, eftersom jag inte hinner, förstår eller har möjlighet att begripa slutsentensen "eller nåt/not". I de flesta fall tolkar jag det som svenska, dvs det första exemplet, om inte kroppsspråket säger helt andra saker. Men vad vet jag om andra människors kroppsspråk. Det är inte det lättaste.

Etiketter: falska vänner, reflektion, språk, vardag

Under en tvåveckorsperiod har livet varit tungt. Jag har inte förlorat någon eller utsatts för elakheter. Världen går sin gilla gång med kriser, katastrofer, krig och kaosartade händelser.

I kyrkan avslutas i dag insamlingen för rent vatten. Palmsöndagen berättar med glädje om Jesus intåg i Jerusalem.

Jag är avtrubbad. Jag önskar att några känslor överhuvudtaget ville göra sig påminda. I väntan på annat, dricker jag te, åker rullskidor, läser finska och funderar på mfÖrSJ:s årsmöte. Barn och fru får tyvärr vänta.

Ändå händer det stora saker i vardagens stilla lunkande (kom ihåg/huomaa/nota bene: Tiden går långsamt för séra Jónatan och det har den alltid gjort). De närmaste månaderna bakåt och framåt i tiden hände och kommer det att hända:

• Jag har beslutat mig för att läsa in 15 hp finska innan höstterminen börjar.
• Jag kommer att avgå som mfÖrSJ:s ordförande.
• Om några veckor skall jag besöka Rom för första gången i mitt liv.
• Vår familj skall bygga ett nytt rum på huset.
• I sommar skall jag läsa finska tre veckor i Finland.
• Våren, min älsklingsårstid, är här.

I väntan på att jag lever, ber jag att få reservera mig. Glädje kan inte frammanas.

Etiketter: barn, personligt, språk

Det spelar ingen roll vilket språk jag läser på. Jag kommer inte igenom texten om jag inte får reda på textens grammatiska och syntaktiska struktur.

Idag försökte jag läsa en bibeltext på finska, närmare bestämt Matteus 6:9-13, mer känd som bönen Fader vår eller Vår Fader i den nya översättningen. Jag tragglade igenom texten, men dess verkliga innehåll kom jag inte till. Jag stannade vid formerna och strukturen i texten. Jag bara måste veta hur texten är uppbyggd!

Jag har en föreställning om att grammatik och syntax - dvs. ordningsföljd och meningsbyggnad - döljer något som ger innehållet liv och en djupare mening. I mitt examensarbete fann jag just detta och jag har ännu inte släppt tanken att finna en annan dimension i en text.

Min andlige fader berättade en gång - alldeles lycklig - om möjligheten av toner och harmoni som inte är hörbara för örat; han är musikaliskt kunnig och blir lyrisk över musik med harmonik som samspelar med motivet och idén till musiken.

På samma sätt tänker jag. Tänk om det finns dimensioner i livet som kan öppnas när som helst och jag får den där aha-upplevelsen, inte bara i språket, utan i stort.

Men nu sitter jag där med min text och inget uppenbaras om jag inte får veta hur just det här illativet kan tolkas.

Etiketter: bön, kyrka och teologi, språk

Att komma i kontakt med språk är att glänta på en dörr till ett nytt rum. Idag har jag dristat mig till att skriva korta meddelanden på finska till finskspråkiga. Mest för att se om jag kan och att de förstår. Båda sakerna infriades och det ger mig glädje.

Jag har alltid varit svag för överföringen mellan olika språk. Varför kan en svensk säga på engelska "I hit him hardly", då han egentligen ville säga "jag slog honom hårt"? Jo, därför att den svenskspråkige fortfarande tänker på svenska.

Att lära sig språk är att börja tänka på ett annat sätt. För mig har grammatiken var en ingång till tankesättet. Det är med en förväntansfull glädje jag tar mig än en ny grammatikbok, oavsett om jag kan språket eller inte.

Finskan har ett underbart kasussystem som berättar om riktningar, inte bara fysiska riktningar, utan om tänkemässiga riktningar. Om jag säger "jag förbjuder dig att göra det", så måste jag säga "jag förbjuder dig från att göra det". Handlingen påverkar inte bara ett ord, utan hela satsen.

Det gäller att tänka rätt. Jag älskar det.

Etiketter: språk

I vår familj är Nalle Puh, A A Milnes Nalle Puh högt stående kultur. Under varje födelsedag citeras Ugglans försök till välgångsönskan som på svenska heter Hätila ragulpr på fåtskliaben.

Idag fick jag första Nalle Puh-boken på finska. Den engelska frasen Hipy papy bthuthdth thuthda bthuthdy motsvaras på finska av Hyvy hävy synsynymätöpävän symäpävää.

Så småningom skall ni få höra mer ur denna fantastiska bok. Heippa!

Etiketter: böcker, språk

H är en av de mest anonyma ljuden och bokstäverna i den indoeuropeiska språkfamiljen. I franskan är den undantagsvis kvar som ett stötljud, i de slaviska språken lever den en undanskymd plats, i vissa svenska dialekter är den nästan borta. Man säger äst om häst.

Det urnordiska språket har däremot haft många h och det har varit betydelsebärande. I dessa tider är det viktigt att skilja på hjul och jul. Skillnaden i uttal är obefintlig, ett uttal som nötts bort med tidens tand.

I isländskan lever dock det skarpa h-ljudet kvar. Kombinationen hv - som också funnits i svenskan i hvad - har beroende på dialekt ett tydligt uttal av h. Ingen av dialekterna har i uttal tagit bort faktumet att h inleder ordet.

I svenskan är h ett betydande - men inte bokstavlig mening betydande - ljud. Det finns i alla aspirationer efter p, t och k. Säg ordet paket framför en spegel så upptäcker du att det blir imma på glaset. Tar du bort aspitationerna - h-flåsljuden - blir det dock inte en ändrad betydelse av ordet. Det låter bara lite osvenskare i språklig mening.

Finskan har den fantastiska regeln att varje bokstav återger exakt uttal. Är vokalen lång så skriver man den som lång, dvs dubbeltecknad (aa, öö etc.). Samma sak gäller hur man skriver: man skriver som man säger. En perfekt ortografi. Som jag har längtat!
(Men jag har svårt att säga ord som nähdään (vi ses) och Lahti (finsk stad, känd i Sverige för sina skidspel) utan att överdriva h:et till ett tyskt ach-ljud.)

H är därmed en viktig bokstav eftersom den är aldrig redundant (överflödig). Svenskans tappade h och alla h-liknande aspirationer ger sällan problem för förståelsen av ett ord eller en mening. Vilket jag beklagar!

Etiketter: språk

November är en motsägelsefull månad i arbetslivet, i alla fall i mitt. För det är då som det mesta händer. Samtidigt är det den månad som jag har svårast att motivera mig för att arbeta. Det är tungrott, mörkt och dimmigt, både i själen och utomhus. Avsaknaden av snön gör det inte lättare.

De finska månadernas namn har inte sitt ursprung i de latinska. De har vackra namn, grundade i årscykelns växlingar. Januari till april heter tammikuu, helmikuu, maaliskuu, huhtikuu (sv. midvintermånad, pärlmånad, markmånad, svedjemånad).

November på finska heter marraskuu och betyder dödmånad. Vilket passande namn på något som jag har känt så länge!

Det här är glädjen med att lära sig en ny kultur. Helt plötsligt öppnas nya dörrar och jag får sätta nya ord på saker som inte har varit fullt så tydliga.

Etiketter: reflektion, språk, årstider

Det gick väldigt bra på min första tentamen i finsk grammatik. Men som den slarver jag är, slank några fel igenom. Jag hoppas att examinatorn skrattade gott åt ett av mina fel; det gjorde jag.

Det var en översättningsövning med fokus på grammatik. Vi skulle översätta satsen "Snart lär sig bebisen att äta själv". Jag översatte det till "Pian vauva oppii syömään itsensä". Det var nästan rätt och jag fick inga poängavdrag, men det betyder "Snart lär sig bebisen att äta upp sig själv".

Jag längtar nästan till nästa tentamen.

Etiketter: humor, språk

Så småningom skall jag skriva inlägg om 1) gudstjänsten som gemenskapsbärare, 2) betydelsen av att studera fler språk, 3) disktrasekonflikter i den svenska folksjälen och 4) vikten av att vara tågnörd.

Jag frågar som Stora syster i vassen: vad vill ni att jag skall skriva om?

Men nu: godnatt!

Etiketter: järnväg, kyrka och teologi, språk, studier, vardag

Jag har nyss lånat en skiva med folkmusik från Karelen, Ingermanland, Setuland. Musiken är utan instrument och inspelningen är skrapig. Fraserna upprepas med samma melodislinga och det är inte skönt att lyssna på i dessa mixningsfinputsningar. På bilden ser du två av runosångarna från Vitahavskarelen.

Ändå är det så vackert. Män och kvinnor som sjunger gamla tiders sånger, förvaltar traditioner som ingen kan. Om och om igen sjunger de de orimmade rader som dignar av parallellism och alliteration.

Synd att jag inte förstår vad de säger. Men det gör jag å andra sidan inte av den amerikanska smörmusiken heller. I det senaste fallet handlar det dock inte om orden utan kulturen. Här förstår kulturen, men inte orden.

En grupp från Finland firar i år sitt 25-årsjubileum och de förvaltar den karelska folkmusiktradition som kommer ur dessa fonografrullar. Värttinä kommer till Eskilstuna den 29 november och då skall jag vara där. Det blir roligt!

Etiketter: musik, språk

Barnen är lagda och jag såg fram emot att plugga i lugn och ro. Hustrun är på personalfest och det är lugnt nu. Men så fort jag satte mig vid böckerna kom tröttheten. Konstigt, eftersom jag tycker det är så roligt att läsa.

Helgen bjuder på härlig vänskap. En god vän från Lundatiden kommer och hälsar på och det skall bli så roligt. Vi har mycket gemensamt: det djupa, det finurliga, det känslosamma och det svåra draget.

Dagen har jag ägnat åt långsiktigt planerande i arbetet. Brevskrivande, tankearbete som måste ned på papper, kalenderplanerande och läsande. Sådant ingår också i en prästtjänst, även om man inte alltid tar sig tid för det.

Men nu te och choklad och finska. En fantastisk kombination. Ääh, förresten måste jag bara läsa i den spännande boken som min fru lånade åt mig: om de slaviska språken och folken. Det är härlig feelgood-litteratur för mig, pappi Joonatan/séra Jónatan.

Etiketter: böcker, språk, studier, vardag, vänskap

"Kristuksen veri sinun edestäsi vuodatettu" är den första fras på finska jag har sagt i officiella sammanhang.

Igår var det en finsk gudstjänst i Karlskoga kyrka. Jag var där och hjälpte till, dvs jag hälsade på människor jag inte träffat förut, firade gudstjänst med dem och var med på kyrkkaffet. Det är fantastiskt vad enkelt kyrkspråk är om man bara kan bakgrunden.

På kyrkkaffet däremot skulle jag presentera mig. Usch vad det är svårt att prata ett nytt språk om man är ovan. Jag lyckades haspla ur mig på finska att jag kommer från Fjugesta, att jag har familj, att jag skall bli finskspråkig präst i Karlskoga efter stor möda. Sedan pratade jag svenska.

Det känns ändå som om en hel del har landat i mitt lärande och det är så roligt att lära sig något helt nytt... trots att det inte har indoeuropeiskt ursprung ;)

"Kristi blod för dig utgjutet" är inte en helt vanlig första fras på ett nytt språk, men i det sammanhanget fungerade det.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv, språk

Senaste tiden har jag funderat mycket på hur tidsenlig är den tro jag förvaltar och förmedlar. Är kyrkan en kvarleva av något äldre eller är vi ständiga tolkare? Går det överhuvudtaget att tolka äldre texter så att de faktiskt får relevans idag?

I morse kom min son in i sovrummet iklädd kråsskjorta och manschesterbyxor. Han vill föreställa en sjörövare och var överlycklig för skjortans skull. På något sätt är hans guldålder 1700-talet, och jag funderade på vilken min är.

Gudstjänsten i Svenska kyrkan är både ett levande uttryck för en gudstro, samtidigt som den står i traditionen och försöker bevara innehållsmättade ord från en äldre tid. Många fastnar tyvärr vid det senare och får inte orden att gå längre än till huden. Hjärtat kommer orden aldrig åt.

Jag älskar att känna hur historiens vingslag faktiskt har betydelse för mig, såsom gudstjänsten gestaltar berättelsen. På samma sätt älskar jag språk med historia och språkhistoria, eftersom de har använts av många människor i historien, men med olika innebörd och betydelse. (Jag skulle aldrig kunna läsa esperanto - alldeles för historielöst och förenklat.)

Men så kommer problemet. Är det någon mer än jag som uppskattar språk med historia, men framför allt gudstjänsten med all sin baktanke och enorma historia? Gudstjänsten har ju också det fantastiska att det faktiskt fortfarande kan tala till människors hjärtan.

För mig är tro, kyrka och religion något med djupa rötter in i själen, historien, språket. Samtidigt bör allt detta vara något som blickar in i nuet och evigheten.

Vad säger ni om detta?

Etiketter: kyrka och teologi, språk

En av Islands stora profiler har avlidit för två veckor sedan. Herra Sigurbjörn, biskup Íslands fram till 1981 avled den 28 augusti. Jag vet inte så mycket om honom, men jag vet att han var väldigt älskad av folket och att han var lärd, en god kombination för en biskop. Hans begravning TV-sändes, vilket säger en hel del om hans storhet.

Anledningen till att jag uppmärksammar detta är att jag månar om Islands kyrka och herra Sigurbjörn bor i mitt hjärta. Han var en av många kära farbröder i mitt liv.

En av hans söner, Karl är sedan många år herra Karl, dvs Islands biskop. Jag har träffat Karl några gånger och haft en kort brevväxling med Sigurbjörn. Sv. ps. 204 finns i den isländska psalmboken, men med annan melodi, som ofta sjungs i isländska kyrkan. Sigurbjörn ligger bakom översättningen till isländska från svenska.

För er som undrar över titlarna herra och séra är de alltså isländska. Biskopar tituleras herra och präster séra.

Vill ni läsa mer om Sigurbjörn, finns artiklar på isländska kyrkans hemsida och Islands största dagstidning, Morgunblaðið:

• Dr. Sigurbjörn Einarsson biskup látinn (kirkjan.is)
• Minnesord (kirkjan.is)
• Sigurbjörn Einarsson biskup látinn (mbl.is)
• Forsætisráðherra minnist Sigurbjörns Einarssonar (mbl.is)
• Sjónvarpað frá útför Sigurbjörns (mbl.is)
• Sigurbjörn Einarsson jarðsunginn (mbl.is)

En kort ordlista:

• látinn: avliden
• forsætisráðherra: statsminister
• jarðsunginn: jordfäst

Etiketter: kyrka och teologi, språk

Jag blev utmanad av Miriam.

En klok kvinna sa häromdagen att tacksamhet är en av de saker en människa mår allra bäst av. Dessutom är det väl en naturlig följd att tacka Gud för allt det man får ta emot, stort och smått och alla varianter. Bara gåvan att ha saker att vara tacksam över, är ett skäl i sig att vara just tacksam. Men samtidigt är det något som man ibland i sitt överflöd måste påminna sig om. Därför utmanar jag alla bloggvänner och andra läsare att lista 10 saker som ni är tacksamma över.

1. Språk: underbart att kunna uttrycka så mycket på så många olika sätt.
   
2. Kärlek
3. Folkmusik: 1800-talets dansbandsmusik är roten till god musik.
4. Min familj
5. Vänner
6. Hjärnans förmåga att vända och vrida på tillvaron
   
7. Kroppen och alla dess muskler, senor och allt annat
8. Skönheten
9. Mångfaldens alla kombinationer
10. Memma (finsk påskefterrätt som serveras med ovispad grädde)

Nu utmanar jag endast Pierre!

Etiketter: glimten i ögat, reflektion, språk, vardag, vänskap

Jag har fått en utmaning från Maria och jag tar mig an den.

imperativ (lat. (modus) imperativus ?befallande (modusform)?, av impero ?befalla?, ?föreskriva?), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er!
I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring!
Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde.
Ju mer egoism, desto bättre!

1. Älska!
   Med denna uppmaning vill jag få dig att försöka se positivt. Se till det som förenar er än det som skiljer er åt.
   
2. Tänk om!
   Varje dag är en ny nåd och saker ändrar sig under natten. Därför behöver man tänka om.
   
3. Studera!
   Jag menar inte att du skall börja en utbildning eller på någon skola, men lär dig gärna något nytt.
   
4. Lev nu!
   Här måste jag citera en uttjatad psalm, Sv. Ps. 249: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?"
   
5. Var tyst!
   Låt också tystnaden ha sin plats under varje dag. Prata inte ihjäl varje ögonblick. De går faktiskt att dela en samvaro tysta tillsammans.
   

Jag utmanar alla, ingen glömd.

Etiketter: reflektion, språk

Idag är det första dagen på semestern. Jag behöver inte längre vara strukturerad utan tänker bara kasta ur mig åsikter:

1. Att våttorka golvet är helt onödigt. Jag vill gärna se en vetenskaplig undersökning som kan få min fru på fall från denna verksamhet. Det är nog det enda som biter på henne.
   
2. Husdjur, för att kunna kallas husdjur, bör klara sig själva på gården och hålla tukt på annan flora eller fauna.
3. Våld i alla avseenden är moraliskt förkastligt.
4. Sveriges herrlandslag i fotboll tillhör platserna 5-8 i Europa, dvs de kommer att slås ut i kvartsfinalen.
5. Jag anser att ett samhälle utan pengar som betalningsmedel är något att eftersträva.
6. Svenska språket bör ständigt utvecklas, men inte integreras med något annat språk. Jag tillhör inte dem som vill konservera språket i en tänkt guldålder.

Tja, det var det. En annan dag kommer jag att kasta ur mig andra svart-vita åsikter utan att fördenskull känna mig stel eller fördomsfull. Nu till matlagningen.

Etiketter: glimten i ögat, historia, språk, vardag

Idag vid lunchtid diskuterade jag och två vänner olika betydelser av ord. Jag hade fått frågan om jag kunde italienska och svarade "Nej, jag är inte så intresserad av vulgärlatin" med glimten i ögat.

Hon blev lite upprörd över mitt förnedrande av det romanska språket på Appenninska halvön, men min förklaring var enkel: vulgär (lat. vulgaris) betyder ju från början folklig, men har sedan fått en negativ bibetydelse.

Samma sak är det med ordet gemen, som också betyder folklig, men har en bibetydelse av elak. Gemen är ett gammalt germanskt ord, som också har sin etymologiska kopplingar till latinska communis. Men jag tror ingen vill vara med i gemen gemenskap i den nutida betydelsen.

Ett annat ord som har fått en annan färg är det arabiska taliban. Det betyder student, men jag tror få skulle hävda att de var talibaner i tullen in till USA.

Finns det andra ord med ändrad betydelse eller negativa bibetydelser? Skriv gärna ert exempel i kommentaren.

Etiketter: glimten i ögat, språk

Sverige har fortfarande inget nationellt språk, men däremot sju inhemska minoritetspråk: svenska, finska, jiddisch, samiska (som i sin tur finns i tre språkvarianter bara i Sverige: syd-, lule- och nordsamiska), meänkieli, romani chib och teckenspråk. Jag gillar det, men det finns en hel del invändningar. Hur länge skall det dröja innan t. ex. serbiska, persiska, arabiska, engelska och nygrekiska också räknas dit?

Språkpolitiken är märklig. Vad är det som gör att Sverige inte utropar svenskan som det officiella språket? Är vi rädda för vår egen identitet och historia, då merparten av Sverige domineras kraftfullt av svenska? Eller är det jantelagen som spökar?

EU gör tvärtom: 25 medlemsländer och 23 officiella språk, men i unionen talas åtminstone 150 språk. Hur många av dem hör vi talas om?

Det är tid att lämna synsättet "ett land ett språk", när vi kan lära oss massor av ny kultur i varje språk. Jag längtar efter att borra ned mig i frulan, sorbiska, enaresamiska, galiciska och rätoromanska.

Etiketter: språk

Igår träffade jag en ung finsk kvinna som bara har bott drygt ett halvår i Sverige. Hon berättade med entusiasm och intensitet om den finska identiteten.

Kort sagt kommer jag att lära mig mycket under dagar som kommer. Den forna östra delen av det svenska riket har en annan kultur. Språket är ofta bara en yta jämfört med den underliggande kulturen. Det är därför så många teologie studenter tycker att det är jobbigt att läsa grekiska och hebreiska. De måste kastas in i en helt ny värld, inte bara en utan två gånger. Det mervärde de får är nycklarna till nya världar, till andra tankesätt.

Hur man sedan hanterar detta är helt olika: en del fastnar i då, andra struntar i då och fokuserar helt i nu, ytterligare några hittar tillämpbara delar från den ena eller andra kulturen och låter resten vara. Jag anser att alla texter har ett syfte. Det gäller bara att begripa varför de har skrivits och hur de kan användas.

Finsk kultur har också ett tillämpbart område och ett som jag kanske inte alltid i första hand begriper, men det får lösa sig efter hand.

Etiketter: kyrka och teologi, språk

Årets första brasa har eldats. Ett träds gren blåste ned i trädgården och utgjorde stommen för den stora brasan. Dessutom beskar jag två träd vars vattskott var många. Trots den korta torktiden brann de bra. Utöver det nyligen växande träet tillkom ett gammalt garage. Det brann bra!

På eftermiddagen dök min frus arbetskompis upp. Hon släpade träd med liv och lust. Under kvällen framkom det att hennes modersmål är finska. Henne skall jag sätta i min kommande samtalsgrupp över människor som skall lära mig samtalsfinska.

Imorgon efter gudstjänsten skall jag se hur bra glöden är. Kanske kokar jag ägg. Kanske gör jag i ordning fiskpaket som grävs ned i glödbädden. Det kan verkligen rekommenderas. Fisken blir efter en halvtimme riktigt god och det är skönt att nyttja den förslösade energin till något.
Min engelska prästvigningsassistent undrade vid ett tillfälle hur mycket träenergi en svensk egentligen bränner på fritidbrasor. För honom var det otänkbart att göra något liknande i England.

Etiketter: språk, vardag, vänskap, årstider

Idag hörde jag på SR P1 Vetenskapsradion Språket (denna fantastiska kanal!) om en ny sida på internet: palabea.net. Registrera dig och berätta vilka språk du kan och vilka du vill lära dig. Genom inloggning kan man ha videokonferenser, chatt och e-postkommunikation på det språk man vill lära eller läras.

Vilken fantastisk community! Som jag har längtat!

Jag skall genast berätta att jag villa lära mig tala gotiska, fornengelska och vespiska. Hoppas att det finns någon därute ;)

Etiketter: språk

Min ryska skrivstil är det inte några större problem med. Däremot har den ända sedan gymnasiet ställt till problem: jag kan inte skriva svensk skrivstil utan att göra samma fel. Jag blandar ihop d och g.

Det ryska gemena (lilla) d:et ser exakt likadant ut som det svenska gemena g:et. Hur många gånger har jag inte skrivit Eglung om mig själv?

Etiketter: språk

Min bror önskade ett blogginlägg av mig på ett utvalt tema och han valde språk. Många gånger har jag undervisat honom i kasusens underbara värld och han har ivrigt lyssnat och sugit åt sig min lärdom. Men ändå önskade han ett tydligt inlägg i frågan och här kommer det:

Kasus i indoeuropeiska språk - en kort introduktion
I den jämförande språkforskningen har man hittat många likheter mellan merparten av alla språk i Europa, Mellanöstern och Indien. Ungerska, finska, estniska, baskiska är några av de språk som inte alls platsar i den gruppen.
Svenska är syssling till hindi och litauiska, brorsbarn till albanska, kusin till tyskan och brorsa med danskan för att nämna några.

I det indoeuropeiska urspråket (ett exempel finns här) fanns olika sätt att böja ord. Verb (göra-ord) hade troligen bara tre olika tidsformer, nutid, dåtid och framtid (om ens det fanns). Förutom tid kunde man också ange genom böjningssätt vem som talade: jag, ni eller de.

Substantiv (sakord) ändrar utseende beroende på var de stod i meningen. I svenska språket ändrar sig inte längre orden, men vissa förstelnade uttryck finns kvar från kasus-tiden: till sjöss (genitiv), lagom (dativ), i godan ro (ackusativ).

Ni känner säkert till kasus från tyskan och tyckte det var jobbigt, men med kasus kan man uttrycka sig mer exakt. Man behöver inte längre bry sig om ordföljd. Huvudsaken är att orden är rätt böjda och alla förstår vad som menas.

I urindoeuropeiskan fanns åtta kasus:
Nominativ (N): grundform, vem utför handlingen?
Genitiv (G): ägaren, vems?
Dativ (D): handlingens mål, till/för vem?
Ackusativ (A): handlingens sak, vad gör vem?
Vokativ (V): Tilltalsform
Lokativ (L): platsen för handlingen, var?
Ablativ (Ab): handlingens ursprung, varifrån?
Instrumentalis (I): handlingens redskap, med vem/vad?

Ryska har fortfarande sex kasus (NGDAIL), tyska och isländska fyra NGDA, latin fem eller sex (NGDAAb(V)), sanskrit alla åtta och svenska två (NG).

Ett exempel:
Patrik (V)! Pojken (N) gräver lera (A) ur jorden (Ab) med moderns (G) spade (I) åt brodern (D) i sandlådan (L).

Som ni ser i exemplet har kasusen Ab, I, D och L småord före substantivet som berättar hur handlingens olika delar förhåller sig till verbet "gräver". Prepositionerna i svenska ersätter alltså den funktionen som kasus har. Dessutom är kasus G tvunget att stå tillsammans med sitt huvudord för att man skall förstå vem som är ägaren till vilket föremål: ordet moderns är G, men uttrycket moderns spade är I.

När man rabblade deklinationer (böjningsmönster för substantiv) i gymnasiet och universitet, var det kasus man rabblade: servus, servi, servo, servum, servo, servi, servorum, servis, servos, servis. Ordet betyder slav och var ett lättböjt ord, eftersom det var så regelbundet. Deklinationen följde alltid mönstret NGDAAb, ental först, sedan flertal.

Innan jag slutar vill jag bara säga till alla som har funderat på varför många indoeuropeiska neutrala substantiv har samma form i nominativ som ackusativ. Det har jag också och jag har hört en bra teori. Ett neutralt ord (neutrum = inte någondera, dvs vare sig ett ord med manligt eller kvinnligt kön) betecknade ofta en sak. Saker utför inga handlingar och kan därför inte stå i nominativ. Men det finns såklart undantag, t. ex. svenskans ett barn. Men rent grammtiskt håller förklaringen bra, men inte praktiskt.

Är inte detta intressant så säg?!?

Etiketter: historia, språk

Svenska språket har den fantastiska möjligheten att sätta samman ord på olika sätt. Det är ofta klart i sammanhanget hur sammansättningen skall tolkas.

Igår frågade min son på tre år vad jag hade ätit och nu kastade bort.
Jag: Det var det som vi åt till lunch. Kommer du ihåg vad det var?
Sonen: Kycklingben
Jag: Just det. Nu får katterna det att gnaga på. Tror du att dom vill ha det?
Sonen: Nej, de vill ha ett hundben. (busigt flinande)

En stund efteråt undrade jag om sonen menade ett ben som hundar gillar att gnaga på eller ett ben som sitter/har suttit på en hund.

Etiketter: språk

Jag gillar Västergötland.

Igår körde vi genom hela landskapet (nu talar jag inte om regionen eller länet), från Viskadalen till Vänerstranden vid Gullspångsälven. Flera gånger har jag passerat orter som Skara, Vara, Vårgårda, Falköping, Hjo, Hova, Kinna, Nossebro för att nämna några.

Igår var det i stort sett mörkt hela vägen, men ändå fick jag se Viskadalens slut i närheten av Horred. Det är makalöst vackert. När vi passerade Falköping och Skövde mindes jag sommardagar då solen höll på att gå ned vid Mösseberg och Billingen. De böljande dalarnas ljuvlighet och de vidsträckta slätternas mjuka landskap gjorde stort intryck på mig.

Det enda jag inte gillar med Västergötland är Skaras omnejder. Det är så tråkigt, platt och okuperat ungefär som slätten mellan Örebro och Kumla, eller Lund och Malmö.

Rent historiskt har vi svenskar mycket att tacka det västra götlandet för. I den akademiska historiedisciplinen har det länge krigats om var Sveriges vagga ligger, i Uppland eller Västergötland. Jag lägger mig inte i den diskussionen, men vad skulle vi göra utan Västergötland med dess stormän och kloster. Eriksgatan går ju bl. a. genom Närke, Västergötland, Uppland, för att befästa kungens makt över det tidiga Sverige (En längre diskussion finns i boken Svitjods undergång av bröderna Lindström).

Närke skulle troligtvis inte vara mycket utan Västergötland, varken kulturellt, ekonomiskt eller språkligt, men inte heller utan det uppländska hållet.

Halva den närkingska dialekten har starka drag från västgötskan (t. ex. uttalet av kyrka körka). Men närkingskan har nog bevarats från att helt uppslukas tack vare Närkes starka naturliga gränser på alla sidor: I norr och väster Kilsbergen, i nordost Käglan, i öst Hjälmaren, i sydost Tylöskog, i syd Vättern och i sydväst Tiveden.
Den andra halvan av närkingska har tydliga svealändska drag (västmanländska, sörmländska och uppländska).

Västergötland är härligt, men Närke är lickst!

Etiketter: historia, språk, vardag

I Karstens lilla bok "Germanerna" - som jag upptäckte för 13 år sedan då jag skrev mitt specialarbete i gymnasiet - påvisar han att då två grannfolk har kontakt, tar den kulturellt eller politiskt underlägsna gruppen upp ord från den andra.

Han bevisar detta genom finskans många ord från urgermanskan t. o. m. 1000, genom germanernas många ord från latinet innan medeltiden, genom litauiskans många ord från tyskan fr. o. m. det tyska ordensherraväldets tid.

Den överlägsna folkgruppen ger namn till den andra gruppen från sitt eget språk (ex. de germanska namnen ester; folkgruppsnamnet "germaner" är troligen av keltiskt ursprung och härstammar från den tid då keltiska folkstammar dominerade Centraleuropa), medan ett mäktigt eller mer ansett folk får namn efter någon gränsstam eller -folk (fi. Ruotsi, (Sverige )efter män från Ro(d)slagen, fi. Saksa (Tyskland) efter saxare som bodde i nordvästra nuvarande Tyskland, fr. Allemagne (Tyskland) efter folkgruppen alemannerna m. fl. exempel)

Med tanke på det massiva engelska inlåningen av ord till svenska: är vi verkligen så underlägsna, kulturellt eller politiskt att vi inte förmår stå emot engelskan och dess länders inflytande?

Etiketter: historia, språk

Det engelska ordet för gåshud, dvs när huden drar ihop sig vid köld t. ex. så mycket att hårsäckarna tydligt visar sig, är goosebumps. Varifrån kommer det ordet?

Etiketter: språk

Med risk för att vara politiskt inkorrekt: jag är stolt att vara man och jag vill att ni härmed endast säger han, hans, honom och andra mansbundna termer när ni talar om mig.

Tidningen Språk tar upp frågan om de könsneutrala pronomina hen, hens, och henom och konstaterar att endast en tredjedel av världens språk är könsbundna, däribland alla de indoeuropeiska språken (majoriteten av Europas språk). Finska gör inte skillnad på han och hon, utan har ordet hän. Där är det sammanhanget som avgör personens (grammatiska) kön.

Jag gillar inte hen och tänker inte använda det, men inser att det har ett användningsområde bland transpersoner. Alla människor är lika värda oberoende kön, men får just sin originalitet pga könet. Därför är han och hon en komplimang, oavsett vad det biologiska könet är.

Särdrag är det unika hos människan, och jag vill inte ändra svenskan för en politisk tendens: att vilja utplåna könskillnaderna.

Etiketter: politik, språk

Substantivet "tänk" tycker jag inte om. Det är en anomalisk förkortning för svenskan, men som är vanlig i nutida engelska. Den berättar ingenting om det är en verksamhet, en process eller ett historiskt skeende. Ordet är så neutralt att jag avskyr det.

Jag föredrar "tänkande", "idé", "tankesätt", "ideologi" som redan finns. Jag gillar inte den här engelska påverkan på svenska språket som liksom i Orwells "1984" är så försnävande att ord som "tänk" får existera.

Etiketter: språk

Alltid lär man sig något nytt! I min sökning av olika saker på Wikipedia upptäcker jag språket võro, en estnisk dialekt eller eget språk i sydöstra Estland.
De övriga finsk-ugriska språken hade jag hygglig koll på, men det här var något nytt.

Av någon anledning är jag väldigt Norden-centrerad. Jag har litet intresse av andra sidan jordklotet och dess språk, även om sanskrit-intresset håller på att slå ut i blom.
Jag anser att de nordiska länderna skulle skapa en egen union, istället för EU, tillsammans med de baltiska staterna och eventuellt Polen. Man var på gång under 1980-talet att göra något liknande, men det fanns många saker som stod i vägen då.

Men EU är inte ett evighetsprojekt, och en union med Norge, Finland, Danmark, Färöarna (jag räknar dem som eget land, inte dansk koloni), Island, Estland, Lettland, Litauen. Jag hoppas att Finland återigen får erbjudandet av Ryssland att köpa tillbaka Karelen, som också skulle ingå i unionen.

Võro skulle bli ett av de minoritetsspråken inom unionen, men minoriteter berikar majoriteterna.

Etiketter: politik, språk

Förut använde jag ASP, Active Server Pages när jag skulle anropa information från min databas. Men jag upptäckte ganska snart att ASP var både dyrare och svårare att hantera än PHP. På bara några månader har jag halverat mina webbserverkostnader, då jag bytte till PHP.

Problemet är bara att jag inte kan PHP till fullo ännu. Mycket att lära, men det börjar gå an. Min frus databas har jag nu konverterat från ASP och Access till PHP och MySQL. Sidan http://typ.nu/ale är inte vacker, men informativ för bibliotekarier utan informationssökningsvana på nätet.

Nu sitter jag och lär mig själv. Det går långsamt, men jag lär mig från grunden. Min lillebror kan hjälpa mig om jag skulle få problem, han kan.

Etiketter: språk

Under mina helger hos min pappa under tonåren, var jag ofta tillsammans med min kompis Johan. Det var han och hans Commodore 64 som satte fart på mitt datorintresse. Det var med hjälp av Commodore Basic jag lärde mig att skriva datorspråk och också grundförståelse för alla programmeringsspråk.

Det blev en hel del spel också. Idag hittade jag en gammal goding, Bubble Bobble som Johan och jag spelade tills vi blev knäppa i huvudet. Det tog ungefär två timmar att klara spelet tillsammans, men roligt var det. Här är en version av Bubble bobble.

Etiketter: nostalgi, språk

Äntligen kom den! Jag har verkligen längtat efter den.

När jag började att fundera på att bli doktorand, ville jag först arbeta med urkyrkans tidigaste skrifter, de apostoliska fäderna. Efter en rundringning hittade jag en person som hade originaltexten, Kjell Wiklund. Han lovade att ge mig den, när han hittade den i sin samling.

Igår kom den tillsänd mig, uppkopierad men lika glad blev jag för det. Kjell hade den goda smaken att meddela att han skulle ägna sig åt NT-studier (lycka till, Kjell!) och att han hade kopierat den åt mig.

Nu skall jag nöjesläsa i den och lära mig mer koine!

Etiketter: prästliv, språk

Saxat från uppsatsmisstag: "Förkylningar orsakas av små elakartade levande organister."

Välkommen till Svenska kyrkan! ;)

Etiketter: prästliv, språk

En gång i tiden tror man att det har funnits ett gemensamt språk från vilket alla indoeuropeiska språk kommit från. Tänk dig att språken svenska, engelska, tyska, franska, latin, grekiska, walesiska, hindi, persiska etc. har en gemensam rot.

I jakten på det gemensamma indoeuropeiska språket, har flera forskare presenterat samma berättelse på konstruerad proto-indoeuropeiska. Här är Winfred Lehmanns och Ladislav Zgustas förslag från 1979. Läs och njut!

Owis ekwosk(w)e
(G(w)erei) owis, k(w)esyo wihna ne est, ekwons espeket, oinom ghe g(w)rum woghom weghontm, oinomk(w)e megam bhorom, oinomk(w)e ghmenm oku bherontm.
Owis nu ekwobh(y)os ewewk(w)et: "Ker aghnutoi moi ekwons agontm nerm widntei."
Ekwos tu ewewk(w)ont: "Kludhi, owei, ker aghnutoi nsmei widntbh(y)os: "ner, potis, owiom r wihnam sebhi g(w)hermom westrom k(w)rneuti. Neghi owiom wihna esti.
Tod kekluwos owis agrom ebhuget.

Översättningen lyder:

Fåret och hästarna
På en kulle såg ett får, som inte hade ull, hästar, en drog en tung vagn, en annan en stor börda och en annan bar snabbt en man. Fåret sade till hästarna: "Det smärtar mig att se en man driva på hästar".
Hästarna sade till fåret: Hör upp, du får! Det smärtar oss att se en man, husbonden, gör varma kläder åt sig själv av ull från ett får, när fåret inte ens har ull för sig själv."
När fåret hörde det, flydde fåret till slätten.

Etiketter: nostalgi, språk

Ibland känner man att det bara stämmer. Idag gjorde det det. Vi firade gudstjänst i Kräcklinge kyrka och alla deltagare kände sig behagliga och glada till mods efteråt. Barnkören tog i för allt vad de var värda, dopbarnet skrek nästan hela tiden, nästan alla tog emot bröd och vin, den 18-åriga vikarierande kantorn var duktig osv.

Det var ett oerhört roliga människor att arbeta med, och jag kände mig nöjd, trots att rösten inte riktigt var med mig. Jag var inte alls på hugget när jag kom dit, men var glad efteråt.

Nu väntar jag på inspirationen: en ansökan skall skrivas, bröd frysförpackas, hemsidor skapas... äh.. jag läser min senaste bok: Comparative Indo-European Linguistics. Jag älskar ljudlagar!

Etiketter: kyrka och teologi, språk

Jag älskar verkligen döda språk. Efter en genomläsning av Ola Wikanders "I döda språks sällskap", har jag nu lånat "A grammar of oscan and umbrian", om två latin-släktingar (eller "latin-kusiner" som Wikander säger). Både språken dog ut i de latintalande romarnas erövringar.

Tänk om det var så att latinet dog ut och hela den västliga världen talade oskiska, grekiska eller varför inte kartagiska? Eller om araberna hade tagit hela Europa, och vi hade studerat de utdöda indo-europeiska språken.

Det är lätt att bli hypotetisk historiker. Men ack så kul. Hitler hade då kanske velat utrota den lilla romerska kristna befolkningen som förtryckts av de muslimska italienarna. Hitler kanske hade kallats kalifen från Braunau...

Etiketter: språk

Helt sanslöst!

Det känns som om jag håller på att lära mig kodning på nytt. CSS 2.1 är inte svårt, mycket lättare än de tidigare versionerna, men jag känner mig lite som nybörjare igen (därav utseendet på sidan under februari månads slut). Man testar och testar tills man finner ett resultat.

Tänk om mänskligt språk, skulle vara uppbyggt på samma sätt som CSS eller HTML. Allt jag sade skulle ha betydelse för mitt utseende.

Ännu värre vore det väl om människor pratade XML. I sann aristotelisk anda skulle allt som sades var uppdelad i kategorier och underkategorier, men möjligheten att det skulle vara meningslöst är fullt möjligt.

Tacka vet jag det närkingska uttrycket "joråsåattöööh".

Etiketter: språk

Ryskan har ett fantastiskt ord för sevärdhet: dostoprimetjatel'nost'. Ryskan har dessutom sex kasus (jag saknar dock ablativen och vokativen för att den indoeuropeiska urspråkslistan skall bli komplett) och full verbaspekt istället för det förenklade systemet med dåtid, nutid och framtid. Synd att jag inte orkade med språket i gymnasiet.

Hebreiskans verbsystem slår allt! Varje verb kan man böja i 1000 former, om inte fler. Å andra sidan vet man ibland inte om det finns något annat än just verb i språket. Mitt favoritord är utan tvivel chäsäd!

Etiketter: språk