en västernärkings bekännelser

Jag när en dröm: att ställa upp i veteran-SM i tresteg, då jag är fyrtio år.

Ända sedan jag slutade hoppa för tio år sedan, vill jag göra det igen. Längtan att få ta de tre långa stegen och landa i gropen. Jag kan faktiskt inte beskriva vad det är som jag saknar.

Idag och i dagar som kommer kan jag inte se en ljusning. Ryggen ger bara smärta. Jag är stel som en gammal farbror på morgonen och smärtan i benen strålar ut ända till hälen.

Det är ingen stor smärta, men den påverkar hela rörelsemönstret. Att göra grundläggande spänststyrketräning är en omöjlighet.

Idag smärtar det mycket inombords, när jag ser glädjen i vad idrotten kan ge. Skidskyttet startar snart och jag deppar med disk och städ hemma.

Etiketter: lycka, sport, träning

Återigen har jag fått träna mina adepter i längdhopp. Glad och lyrisk kommer jag hem, dock genomfuktig och kall pga vädret. Det spelar ingen roll - den inre värmen sprider sig överallt.

Idag har jag tränat tre killar och en tjej i längdhoppsteknik. De skall inte gå från mina pass utan att tänka ett steg djupare och ett steg längre. De skall inte gå ifrån mina pass utan att få ett hopp om ett perfekt hopp.

Nu är jag chef på arbetet. Egentligen gäller samma omständighet där. Tillsammans skall vi bli bättre och kunna flyga högre och längre. Tillsammans skall vi finna arbetslusten och glädjen över att vara Guds medarbetare.

Etiketter: lycka, prästliv, sport

Det här kåseriet publicerades fredag och lördag den 12 och 13 juni i Karlskoga tidning och Karlskoga-kuriren.

Hoppet får mig att flyga
I februari fick jag ett telefonsamtal. Med undran lyfte jag luren och förstod knappast vad fortsättningen skulle bli. Rösten hade kunnat säga: ?vill du hjälpa människor till oanade höjder?? men det jag fick höra var: ?vill du bli friidrottstränare??

Min egen karriär som aktiv friidrottare varade under tolv års tid i två olika klubbar. I Fjugesta hade jag förmånen att få träna tillsammans med den svenska rekordhållaren i diskus, Anna Söderberg. Hon har sällan lyckats på de stora mästerskapen, men har en envishet och styrka av Guds nåde. Som sextonåring lyfte hon 140 kilo.

I Lund såg jag massor av talanger och en blivande superstjärna. Lekfullt och lätt såg jag en 15-åring hoppa nästan två meter i höjd. Det ser egentligen inte klokt ut. En späd kille som är 170 cm som hoppar 30 cm över sin egen längd. Numera är han världshoppare och heter Linus.
Jag skriver inte allt detta för att imponera. Jag var själv varken en talang eller lyckosam arbetshäst. Men driven var jag.

Det är något särskilt att se människor vara fokuserade och drivna mot något. De som vill framåt och uppåt.

Jag svarade till slut ?ja, jag vill bli tränare?. I samma stund försökte jag föreställa mig dem som varit mina förebilder som tränare. Vad hade de som drev mig framåt?
Igår tränade jag ett gäng ungdomar. I ett regnigt Karlskoga blir man inte lycklig. Det påverkar längdhopp. Att springa i full fart för att sedan landa i en grop med blöt sand låter vansinnigt. Och det var det. Huvuden hängde något. Och när de hoppade, hoppade de för att landa i den där gropen.

En kort lektion i längdhopp: genom att springa med maximal fart, skall en hoppare göra ett avstamp på en vit träplanka. Avstampet skall lyfta hopparen i rätt vinkel så att farten framåt behålls och man flyger så långt som möjligt. Blicken skall vara riktad framåt, helst lite uppåt. Det är ingen idé att blicka ned i gropen. Dit kommer man ändå.

Man måste vara både snabb och stark för att kunna hoppa, men allt ligger i blicken. Idrott handlar om att röra sig, må bra och bli starkare, men lika mycket om inställning. Vad har du för mål? Vart riktar sig blicken? Vart vill du gå?

I mitt liv är idrott en viktig del, inte så mycket att se på som att vara med i. Det hjälper mig att vara fokuserad. Idrottstänkande finns till och med i några bibeltexter. I Nya testamentet står det att vi människor inte skall missa målet, ett ord som användes om bågskyttar i det antika Grekland.

Landa inte i gropen. Dit kommer du ändå. Sikta framåt, uppåt.

Etiketter: lycka, personligt, reflektion, sport, träning

Det var nio år sedan jag slutade aktivt att träna friidrott. Innan jag påbörjade min andra friidrottskarriär 1995 i IFK Lund, hade jag hållit uppe i tre år från Fjugesta IF, som fostrat mig.

Men friidrotten går inte ur kroppen. Varje gång jag ser ett trestegshopp, rycker det i mig för varje steg. Ibland lyfter jag benet sakta då jag ser längdhopp, både live och på TV. Märkligt.

Idag var jag på friidrottstävling, men varken som åskådare eller tävlande, utan som tränare - för första gången i livet. Jag var väldigt förväntansfull och funderade på om jag hade något att ge.

Efter en halvknackig start, kom min adept igång. Tekniken och ansatslöpningen fungerade sådär i början, men efter det fjärde hoppet (av sex) hände något. Det föll på plats. Glädjen spreds i mitt och hennes ansikte.

I sista hoppet var personliga rekordet nära att uppdateras.

Nu efteråt är jag fortfarande helt lyrisk - och stolt. Allt ljus på henne. Hon gjorde det så bra. Och jag får följa henne.

Etiketter: sport

Alla kommer inte längst, men det är på vägen man lär sig något.

Sedan ett par månader har jag börjat träna tonåringar i friidrott. Karlskoga friidrott behövde någon som särskilt tränade ungdomar i längd- och trestegsteknik. Först var jag tveksam, men sedan insåg jag hur roligt det var. Jag hade aldrig varit tränare förut, bara aktiv. Jag har bara erfarenheten av att bli ledd, inte leda.

För två veckor sedan talade jag med mina adepter om vikten av glädje i hoppgrenar. Under träningen lekte vi för att de skulle kunna känna avslappning.

Sprint och vertikala hoppgrenar handlar mycket om att finna en rytm, att vara avslappnad för att låta rätt muskler arbeta. En avvägning mellan spänning och avslappning.

Jag tror att avväggningen heter glädje. Med glädje kommer man långt.

I melodifestivalen såg jag enormt mycket glädje i topplaceringarna. Alexander Rybaks glädje i framförandet (och segerögonblicket) gick inte att ta miste på och den unnar jag honom. Samma glädje fanns också hos Jóhanna Guðrún Jónsdóttir och Arash och AySel. Men Malenas glädje i framförande var överlägsen de andra.

En friidrottare som slog världen med både häpnad och överlägsenhet var Carolina Klüft. Hon hade en enorm skärpa, men kunde brista ut i glädjedanser framför kameran.

Sverige har två blonda professionella kvinnor som kan visa glädje. Jag hoppas att den sprider sig också till männen.

Glädjen skall jag ta med mig och sprida och inspirera andra med. Det går att ha roligt och vara bäst samtidigt utan att vara uppnosig eller elak.

Etiketter: musik, sport, träning

Jag är mer nervös inför en kvartsfinal i VM-ishockeyn än i semin. Det är av det enkla skälet: Sverige skall vara bland de fyra bästa i världen. Igår kunde jag inte sluta att lyssna. Idag stängde jag nästan av efter en period. Jag var uttråkad.

Kanske för att jag vet att det inte kommer att gå vägen. Sverige är inte bäst, men väldigt bra.

Tråkig inställning från mig själv. Jag hoppas att jag inte förmedlar den till församlingsbor, familjen, mina träningsadepter eller till mig själv. Någonstans inombords har jag gett upp.

Etiketter: reflektion, sport

I onsdags gjorde jag en annan sak för första gången: tränade ungdomar i friidrott. Det var väldigt roligt.

Friidrottsklubben saknade en tränare i hoppteknik. Jag har ju trots allt hoppat längdhopp i ca femton år och tresteg i tio. Jag har erfarenhet, men nu gäller det att klä den i ord.

Jag längtar till nästa träningstillfälle.

Etiketter: sport

Jag har lovat mig själv att som senior vara med i svenska mästerskapen i friidrott. Jag vill tävla i tresteg och längd.

Kanske vore det här något att satsa på också: Skäggigt värre i tyska mästerskap?

Etiketter: sport

Idag har jag varit på elithandboll för första gången i mitt liv, LIF Lindesberg mot Hammarby IF, mitt favoritlag alla kategorier.

Lindesbergs försvar var enormt starkt och redan i den första kvarten syntes Hammarbys desperation i deras ögon. Det fanns liksom inget att säga. Efter första halvlek ledde Lindesberg med 19-10. Utklassning!

Jag gick därifrån med den höga ljudnivån ringande i öronen och 35-24 till Lindesberg. Ren förnedring!

Etiketter: sport

Doping (eller dopning) är sportens stora problem. I många fall vet man inte var man skall dra gränsen, när nya mediciner och nya behandlingsmetoder kommer.

Nu har finländskan Kaisa Varis åkt fast... igen! Senaste gången var i längdskid-VM i Val di Fiemme 2003. Hon blev avstängd två år. Hon misslyckades i finska landslaget 2005 och började 2006 med skidskytte och har nu åkt fast.

En av de svenska åkarna ville inte (men gjorde det) gratulera henne då hon vann en tävling för några veckor sedan. Och det finns anledning till det. Kan man acceptera en fuskare? Lögnens svarta andedräkt finns ju kvar då man inte hållit sig till reglerna. Eller skall man bara förlåta och gå vidare?

Etiketter: reflektion, sport

Idag fick jag ett erbjudande jag knappt kan stå emot. Erbjudandet i sig är inte mycket att orda om. Det skulle vem som helst nappa på vid sina sinnens fulla bruk. Men jag har redan en liknande sak och vet inte vad jag skall göra.

Så fort jag såg det, visste jag att tankarna skulle gå runt hela dagen. Det spelar liksom ingen roll. Huvudet maler runt och väntar på att jag skall ta tag i saken.

Jag har börjat göra vissa förberedelser, ringa samtal, ta reda på mer etc. Är det verkligen så bra som det kan visa sig? Jag vill ju vara välgrundad innan jag beslutar mig.

Ambivalent känner jag mig och jag kan inte säga vad det är rätt ut. Tiden får visa.

Hmm, jag tittar på handboll och lämnar saken för idag... (Apropå sport, Björn Ferry tog sin första världscupseger i dag i skidskytte och han åkte härligt starkt. Bra gjort! Min fru vill åka upp till Östersund och se VM, men vi känner ju ingen där som vi kan bo hos... suck!)

Etiketter: personligt, sport

Överläkaren sade åt mig att jag inte har några restriktioner en månad efter operationen. Jag kan styrketräna, cykla, åka rullskidor, jogga, ja vad som helst. Det skall bli underbart att ställa sig på rullskidorna igen nu när det är så mycket... regn. Härlig vinter? NEJ!!

Etiketter: sport, årstider

Vid kl. 12.35 idag fullbordade hon det verk som hon påbörjat. Jag är förstummad och tårögd! Charlotte Kalla, du har vunnit min längdåkningstv-tittarentusiasm igen. Du är underbar att se!
Må Gud välsigna dig med den sanna kraften och vinnarskallen, så att du må leva ett långt idrottarliv och stärka många (unga) själar i att det går att tro på sig själv! Amen!

Charlotte Kalla utklassade finska Virpi Kuitunen (oerhört duktig och vacker idrottskvinna). Artikeln kommer från finska SVT, dvs YLE... hehe, lite retsam är jag, hehe...

Bilden får ni själv se på svd.se

Etiketter: bön, sport

Charlotte Kalla - vilken kvinna! Hon spöade verkligen skiten ur världseliten i längdskidor idag. Jag grät, log och njöt. Ett sådant lopp har jag inte sett sedan Gunde Svans dagar.

Nu skall jag andas lugnt och göra något stillsamt.

Etiketter: sport

Tanketorkan drabbar mig igen. Det är så svårt att koncentrera sig på viktiga saker, när allt oviktigt bultar på dörren.

Å andra sidan vill jag ut och träna, men har fått träningsförbud, rörelseförbud, lyftförbud, snickringsförbud av sjukgymnasten. Dessutom har jag läst bloggen "På väg, alltid på väg" som så bra beskriver glädjen att få röra på sig.

Predikan på söndag handlar om döden och livet. Det borde vara mitt älsklingsämne, men det står still. Puh... Döden - i form av mig - och livet - i form av alla vanliga människor som kan röra på sig normalt.

Etiketter: personligt, prästliv, sport

Island spelade 1-1 mot Spanien på Laugardalsvöllur, Reykjavík. Underbart! Det hjälper oss svenskar att lättare komma till EM 2008. Det finns en stor anledning till att jag gillar Ísland. Det är väldigt bra på fotboll och vågar utmana de stora nationerna. Sedan är det ju språket och det underbara landet också...

Tack även till Lettland som spöade Nordirland ikväll.

Etiketter: sport

Jag håller fullständigt med SVT:s Peter Häggström i hans analys över damernas teknik i tresteg: den är ofullständig, Många hoppare i världseliten klarar inte tekniken särskilt bra, utan är omskolade längdhoppare. De hoppar med två långa hopp, det första och det sista med ett kortare steg emellan. Ryskan Tatiana Lebedeva är den som visar detta.

Därför var det väldigt roligt - säger jag som gammal trestegshoppare - att en god teknik vann över fart och kraft. Kubanskan Yargelis Savigne vann tävlingen med ett fantastiskt hopp på 15,28 m.

SVT:s kommentatorer funderade på varför trestegsvärldsrekordet inte har haft samma brutala världsrekordutveckling som de andra "nya" damgrenarna som slägga, 3000 m hinder och stavhopp. Svaret är enkelt: tekniken är för dålig.

Etiketter: sport

Släggfinalen i friidrotts-VM i Osaka var en höjdare. Sju resultat över 80 meter och en fantastisk insats av vinnaren Tsikhan som knappt tog sig till de tre sista finalomgångarna. Sedan slog han till i sista omgången med 83,63 m. Otroligt!

Intervjun med finaljapanen Koji Murofushi var en trevlig historia. Inte bara det att han är väldigt stilig (jag hoppas att min fru får se detta :)), han var väldigt trevlig i intervjun med den svenska journalisten. Han kom sexa.

Etiketter: sport

Jag gråter sällan, men när de små nationerna i stora mästerskap visar sig, då kommer tårarna. Jag tycker att det är fantastiskt att de vågar skicka personer som följer Pierre de Coubertins slogan för de olympiska spelen. Den borde gälla för alla tävlingar: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl."

Idag följde jag med spänning Fatima Mohammadi på försöken på 100 m damer. Hon representerade Afghanistan. Hon hade en huvudduk med paljetter. Hon sprang på den föga imponerande tiden 16,17, men uj, vad hon sprang. Jag är mer imponerad av henne än Christine Arron och de snabba amerikanskorna.

Jag önskar fler modiga kvinnor och män som visar vikten av att våga än att vinna.

Etiketter: sport, vardag