en västernärkings bekännelser

Varning till känsliga läsare: det här är ett gnällinlägg!

Jag hatar folk och önskar finna
någon likasinnad kvinna,
som ger jävuln i mig.
Passar det dig?

Orden är Euskefeurats ur låten "Passar det dig?" Hela helgen har känts så. Jag har aldrig varit så trött som nu pga arbetet. Allt kom emot mig på en gång och jag var inte beredd.

Nu står jag vid randen av en ny finska-lektion. Jag hoppas att den tänder mig.

Etiketter: gnäll, personligt, reflektion

Jag är inne i ett kritiskt skede av livet. Om några veckor blir jag 35 år. Själva åldern gör mig inget. Inte heller det jag har uppnått. Jag är nöjd.

Julen har gett mig tid att fundera. Jag har haft oförskämt mycket ledighet - som visserligen varit förorsakad av alldeles för många arbetstimmar på jobbet innan - och varit sjuk under sammanlagt sju dagar.

För mig är det alldeles för mycket. Jag gillar att ha saker att göra. Några extra dagars ledigt då och då hjälper mig att koppla av, men för mycket ledighet gör mig ostrukturerad.

Många timmar har gått åt att bara sitta och glo, en verksamhet som jag inte tycker om. Ibland med andra, ibland själv framför en dator som nu.

Många timmar har jag gett åt Facebook. Många gånger har jag frågat mig: vad väntar jag på att få se? Besviken har jag loggat in för att finna ingenting.

Jag spelar inte på Facebook eller chattar inte mycket heller. Jag väntar på inget.

När jag lämnat sidan blir jag bara glad, men börjar att fundera på livets storhet och mål. Vad vill jag? Vart vill jag komma? Vad skall jag bli? Vad vill jag uppnå?

Så här ser det ut nu: Jag kommer inte att bli ett lysande kyrkoherdeämne. Jag är både karriärist och inte. Jag är just nu den motvillige chefen. Jag längtar efter att veta mer. Jag dånar av glädje då jag får se ett språk.

Det är nästan så att jag börjar sjunga med i Ebba gröns "Vad skall du bli?":

Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare,
eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dej med vilket jävla
skitjobb som helst. Du bara bryr dej
inte alls, det får gå som det går.
Vad ska du bli?
Nu är du ung och rebellisk som fan,
du sätter hårt emot hårt.
Du vet
precis vad du vill och du vill
inte bli en av dom där.

Så fortsätt å fortsätt å va rebell,
fortsätt å fortsätt å va dej själv,
fortsätt å fortsätt å va rebell.

Hur skarre bli med din framtid då?
Hur skarre bli om några år?
Ska du sjunka in i en fåtölj?
Vad ska hända med dig?
Va ska du bli?

Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch,
samma sak händer i morgon.
Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo.
De e inget liv de e slaveri.

Etiketter: reflektion, språk, årstider

Är inte Lech Walesa väldigt lik Hasse Alfredsson? Till utseendet alltså?
En annan undran: är Lech Walesa rolig?

Etiketter: reflektion

Jag hörde i dag på SR P1:s program Teologiska rummet om judisk identitet. Frågan om vad Israel är diskuterades hett och innerligt: folket, religion, landet. En menade att alla tre är oavhängiga från varandra, medan en annan menade att det räcker med en av de tre.

En del av det judiska är att vara så tydligt knuten till folket att annat inte är väsentligt. Religionen spelar inte så stor roll, det inre är inte lika viktigt som det yttre. Handlingarna och följandet av lagen är lika mycket tillhörighetsskapande som något annat.

Min bild av religion fick så en knäpp. Jag är färgad av det pietistiska men skyr det samtidigt. Jag vill inte börja tänka på människor som "rätte lärare". Jag vill inte utforska varje människas tro för att se att de tror rätt, som om man följde ett formulär.

Samtidigt är kristendomen en inre religion. Den fokuserar inte på platser eller handlingar eller bruk. Den söker hjärtats längtan och tro.

En underbar kollega - vi talade om konfirmation- och dopsyn - berättade om hennes tradition. "En konfirmand är en kristen" är hennes devis. En konfirmand behöver inte avgöra sig, utan bara upptäcka skatten han eller hon bär på, inse att han eller hon redan tillhör. Konfirmationen berättar bara vad.

Kyrkans gemenskapen utgörs av de döpta, inte av ögonblickets tro. För vem håller då måttet?

Tillhörighet är kanske som en väns kärleksförklaring till sin hustru: "Jag behöver inte säga 'jag älskar dig' varje dag. Jag säger till om förhållandet ändras." I hans fall kommer det aldrig att ändras. Inte heller i Guds.

Etiketter: kyrka och teologi, reflektion

Här är mitt senaste kåseri till Karlskoga-kuriren, publicerat i helgen. Säg gärna vad ni tycker om det.

?? och så levde de lyckliga i alla sina dagar?. Musiken slog mig i ansiktet. Pampigt, ståtligt och romantiskt förkunnade den att allt är återställt. Hon och han fick varandra efter många strider.

Samma slut är det i en action-film. Bombastiskt står hjälten inför kämparna och solar sig i glansen av sina dåd. Musiken spelar avslappnande, som om all ondska var borta ur världen.

De lyckliga sluten lägger allt på plats. Den förut stormiga konflikten har funnit ett slut, en ny vändning och du som publik kan pusta ut.

Jag däremot älskar filmer med olyckliga slut. Det finns inget som är så tröstande. Jag är inte det minsta sadistiskt lagd, tvärtom. Jag gillar bara inte den kompletta idyllen, som när allt blir som man vill. Jag vill bli omskakad.

Så börjar jag tänka. Vad är det jag har sagt? Någon frågar mig: vill du bara att alla skall dö på slutet, så blir du lycklig?

Kyrkans berättelse har ett olyckligt och ett lyckligt slut. Den slutar med döden, men den börjar också med döden. Huvudpersonen, hjälten i berättelsen dör precis som när spänningen är som störst. Jag kan verkligen se framför mig hur lärjungarna lommade hem med hängande huvuden. Jesus hängde på korset och var död. Det skulle aldrig hända i den lyckliga filmens värld. I filmen skulle han befrias från döden på korset och återkomma som ?King of all goodness? eller någon annan svulstig titel.

Sedan händer det. På tredje dagen hittar kvinnorna graven tom och en ängel meddelar att Jesus lever. Utan några överdrifter ? som det finns i en amerikansk storfilm ? står Jesus upp mitt i livet och den här gången finns inga onda makter. Jesus blir inte den kung som många hoppas och sparkar ut förtryckarna. Han lämnar människorna och lyfts upp till himlen. Men han efterlämnar ett hopp och en hjälpare.

Säga vad man vill om berättelsen om Jesus, men den är inte långt från en amerikansk hjältefilm. Filmer med lyckligt slut ger människor hopp om att allt skall bli som det var. Filmer med olyckligt slut ger mig hopp, eftersom den får mig att fundera på fortsättningen: vad händer sedan?

Så är det också med den kristna berättelsen som har ett olyckligt och ett lyckligt slut. Ibland kan berättelsen kännas märklig och orimlig: Jesus uppstår från de döda och talar om en Gud som vill rädda oss från det onda. Men den berättelsen ger många människor hopp ? även mig. Det finns något bortom den här världen, där så många lever ett olyckligt liv.

Genom olyckliga slut kan vi hitta fröet till en annan lycka.

Etiketter: film, kyrka och teologi, reflektion

Jag läste ett förslag om samernas rättigheter på DN debatt. Det verkar vara ett godtagbart förslag. Utifrån de kunskaper jag har om samerna och deras rättigheter finns de dock en del att fundera över.

Jag ögnade ned till kommentarerna på DN debatt och spottade ut gröten jag hade i munnen. "Varför daltas det så med samerna?" var en av kommentarerna.

Historielösheten i dessa kommentarer är deprimerande. Nutiden är inte allt. Historien gör sig ständigt påmind och kan inte fösas bort, därför "daltas" det med samerna och satsas pengar och kraft på dem.

Av samma anledning daltas det med hembygdsgårdar, historiska sällskap, museer, fotboll, andra grupper som inte är etniska svenskar (om det nu finns sådana).

Jag blir arg och ledsen. Kultur kommer av ordet latinets colo (sv. odla). Av odlingen kommer en växten och i slutet av växtens mognadsperiod får man frukt. Dessa kulturlösa människor inser inte att det är inte bara att skörda frukten och slänga resten. Frukten är bara resultatet av många års odlande och utvecklande.

En människa är mer än sitt nu!

Etiketter: historia, politik, reflektion

Nyss hemkomna från Astrid Lindgrens värld får jag mig en funderare. Vi var där i två hela dagar och njöt av teater, sång och skådespel.

Barnen möter sina förebilder och idoler. De är så lyriska, men samtidigt ängsliga över att gå fram för att prata med den efterlängtade, den store, den specielle. Sonen var helt fascinerad över Lill-Klippen i Ronja rövardotter, men ville att jag skulle prata.

Jag förstod ingenting, tills dess dag nummer två inleds. Sonen och jag skall till Katthult och se Emil i Lönneberga. När vi kommer dit, sitter ingen mindre än Malena Ernman där, operasångerskan, melodifestivalvinnaren och tvåbarnsmamman. Hon liksom jag var där i egenskap som besökare.

Jag dras till henne och sätter mig bredvid henne och spelar stencool - som om jag satt bredvid vem som helst. Däremot kollar jag försiktigt in henne. Ser hon som jag har föreställt mig? och tusen andra fåniga frågor.

Jag går därifrån och börjar fundera. Helt plötsligt är jag liksom barnen som någon som äntligen får se idolen. Varje gång jag ser henne under dagen - vi stöter på varandra fyra gånger - vill jag säga något klokt, något fyndigt eller något beröm, men blir blyg och vågar inte. Precis som sonen med Lill-Klippen.

Likadan blir jag när jag får se en ortodox biskop, eftersom jag liksom dem anser att en biskop ytterst sett är kyrkan som person. De representerar något som är mer än de själva. Och vad säger man till en sådan person?

Mina tankar går ett varv till. Borde jag som präst och människa inte vara likadan mot alla? Vad är det som en förebild har som inte andra har? Ingenting, egentligen. Vi är alla Guds avbilder.

Malena och jag säger ingenting till varandra, men sonen började så småningom babbla på med Lill-Klippen. Och jag ser hans njutning av att faktiskt ha sagt något till honom med stort h.

Etiketter: barn, lycka, prästliv, reflektion

Språkblandningar är ett problem. Förut har jag bloggat lite över problemet falska vänner, som både är svårt och roligt samtidigt. Falska vänner är när två ord på två olika språk liknar varandra, men betyder olika saker som rolig på svenska (kul, trivsam) och danska (lugn, rofylld).

Den ironiska generationen kan - efter Schyfferts föreställning i SVT - inte svara ja eller nej, utan både och: ja... eller nej. Ironin och de falska vännerna har gett upphov till ett nytt uttryck som jag inte alltid kan tolka.

Det första exemplet: tänk er att ni hör en person som berättar en historia. Han eller hon beskriver en händelse, men plötsligt tar orden slut. Kvar blir bara en paus och så säger personen: "eller nåt".

Det andra exemplet handlar är också en talspråkssituation. En person berättar om t. ex. sin musiksmak och säger: "Thåström är ju så himla bra. Eller not."

Dessa två avslut låter precis likadant på svenska - tänk er detta fonetiskt, ni som kan fonetik.

Det första exemplet betyder däremot eller något sådant, något liknande. Det andra exemplet beskriver - genom sin avslutning - motsatsen till vad man tycker, vilket gör att man måste lyssna ändå till beskrivningens sista ord.

Jag blir ibland så osäker, när jag hör dessa falska vännerna, eftersom jag inte hinner, förstår eller har möjlighet att begripa slutsentensen "eller nåt/not". I de flesta fall tolkar jag det som svenska, dvs det första exemplet, om inte kroppsspråket säger helt andra saker. Men vad vet jag om andra människors kroppsspråk. Det är inte det lättaste.

Etiketter: falska vänner, reflektion, språk, vardag

Det här kåseriet publicerades fredag och lördag den 12 och 13 juni i Karlskoga tidning och Karlskoga-kuriren.

Hoppet får mig att flyga
I februari fick jag ett telefonsamtal. Med undran lyfte jag luren och förstod knappast vad fortsättningen skulle bli. Rösten hade kunnat säga: ?vill du hjälpa människor till oanade höjder?? men det jag fick höra var: ?vill du bli friidrottstränare??

Min egen karriär som aktiv friidrottare varade under tolv års tid i två olika klubbar. I Fjugesta hade jag förmånen att få träna tillsammans med den svenska rekordhållaren i diskus, Anna Söderberg. Hon har sällan lyckats på de stora mästerskapen, men har en envishet och styrka av Guds nåde. Som sextonåring lyfte hon 140 kilo.

I Lund såg jag massor av talanger och en blivande superstjärna. Lekfullt och lätt såg jag en 15-åring hoppa nästan två meter i höjd. Det ser egentligen inte klokt ut. En späd kille som är 170 cm som hoppar 30 cm över sin egen längd. Numera är han världshoppare och heter Linus.
Jag skriver inte allt detta för att imponera. Jag var själv varken en talang eller lyckosam arbetshäst. Men driven var jag.

Det är något särskilt att se människor vara fokuserade och drivna mot något. De som vill framåt och uppåt.

Jag svarade till slut ?ja, jag vill bli tränare?. I samma stund försökte jag föreställa mig dem som varit mina förebilder som tränare. Vad hade de som drev mig framåt?
Igår tränade jag ett gäng ungdomar. I ett regnigt Karlskoga blir man inte lycklig. Det påverkar längdhopp. Att springa i full fart för att sedan landa i en grop med blöt sand låter vansinnigt. Och det var det. Huvuden hängde något. Och när de hoppade, hoppade de för att landa i den där gropen.

En kort lektion i längdhopp: genom att springa med maximal fart, skall en hoppare göra ett avstamp på en vit träplanka. Avstampet skall lyfta hopparen i rätt vinkel så att farten framåt behålls och man flyger så långt som möjligt. Blicken skall vara riktad framåt, helst lite uppåt. Det är ingen idé att blicka ned i gropen. Dit kommer man ändå.

Man måste vara både snabb och stark för att kunna hoppa, men allt ligger i blicken. Idrott handlar om att röra sig, må bra och bli starkare, men lika mycket om inställning. Vad har du för mål? Vart riktar sig blicken? Vart vill du gå?

I mitt liv är idrott en viktig del, inte så mycket att se på som att vara med i. Det hjälper mig att vara fokuserad. Idrottstänkande finns till och med i några bibeltexter. I Nya testamentet står det att vi människor inte skall missa målet, ett ord som användes om bågskyttar i det antika Grekland.

Landa inte i gropen. Dit kommer du ändå. Sikta framåt, uppåt.

Etiketter: lycka, personligt, reflektion, sport, träning

Jag är mer nervös inför en kvartsfinal i VM-ishockeyn än i semin. Det är av det enkla skälet: Sverige skall vara bland de fyra bästa i världen. Igår kunde jag inte sluta att lyssna. Idag stängde jag nästan av efter en period. Jag var uttråkad.

Kanske för att jag vet att det inte kommer att gå vägen. Sverige är inte bäst, men väldigt bra.

Tråkig inställning från mig själv. Jag hoppas att jag inte förmedlar den till församlingsbor, familjen, mina träningsadepter eller till mig själv. Någonstans inombords har jag gett upp.

Etiketter: reflektion, sport

Jag lämnade pelargången och steg in i världens största romersk-katolska kyrka, Den helige Peters basilika i Rom. Med en gång överfölls jag av en dubbelhet: är detta ett heligt rum eller ett museum? Folk strömmade från alla håll och fotograferade och pratade högt. De bedjandes skara hade förvisats in i ett rum. Möjligheten att utnyttja platsen som en mötesplats mellan människa och Gud var hypotetisk. Jag såg krimskrams.

Efter ett par timmar gav jag mig iväg och bestämde mig för att inte komma tillbaka. En gång i livet räcker. Jag följde murarna och fann vad bilden visar: järnvägsspåren in till Vatikanen. Jag ville så gärna se den påvliga järnvägsstationen, men inget tillträde gavs.

Moloken gick jag därifrån och funderade på det heliga rummet, avskilda platser. Jag kom till Pantheon och fann också där en skränande hop. Hur ofta är inte de stora platserna befolkade av världens larm.

De heliga rummen är som andliga och själsliga naturreservat, där man inte får ta något med hem eller bryta pinnar. De är just där de är. De är heliga för att de har avsatts som heliga. Ingen bild kan ta med rummets helighet hem.

Åter i den stora basilikan hittade jag ett rum som var avspärrat. Den var ångerns och botens plats. På en yta så stor som halva min trädgård fanns inte en människa. Jag stannade och såg. Platsen var avskalad och gav utrymme åt min tankar. Här kommer jag inte undan Gud för alla människor.

Etiketter: kyrka och teologi, reflektion

Här är ett kåseri jag skrev och som idag är infört i Karlskoga tidning. Jeez, det är inte en predikan, men du får hålla till godo så länge.

Jag njöt verkligen av den vita snön, det kalla vädret och ljuset som höll i sig under jul och nyår. Solen lyste rakt på mig, rätt in i själen. Jag kunde inte låta bli att le.
Då jag skriver det här är det novembergrått, vindarna drar över Möckeln, fälten och skogarna. Det gråa gör allt till samma sak. Inget är något annat olikt.
Snön däremot döljer och får med sitt bländande täcke det urblekta landskapet att skina. Men snön får solkiga spår av avgaser. Bilarnas framfart gör europavägens plogade kanterna helt svarta.
Det är då det slår mig. Snön är en motpol till all världens smuts. Snön uppenbarar det som vi egentligen vet om, det som vi kan känna då vi andas på en gata full av bilar. Det är först genom det riktigt bländvita som vi kan se det vi inte vill se.
Jag måste beklaga mig över det klimathotande liv vi lever i Sverige. Det svarta längs vägarna påminner oss om att vi verkligen behöver se över våra livsrutiner. Vi kan inte leva i tron att smutsen, som vanligtvis inte syns, inte påverkar oss. Det gör den.

Snön är obarmhärtig. Den lämnar inget osynligt.
Snön påminner mig också om att det finns något bländande vitt, något rent, något vackert som inte kan svärtas. Snön gör mig lycklig och fridfull. Det vita och vackra hjälper mig att hoppas på och kämpa för något bättre.
Snön och dess ljus är en påminnelse om den Gud jag tror på. En Gud som lyser rakt in i mig; Gud väjer inte för sanningen. Snön och solens ljus är bara tydliga komihåg-lappar för allt detta.
Jag tror på en god Gud. Gud och godheten är intimt förknippade med varandra. Godheten skiljer sig från allt annat på ett sätt. Den går inte att äga. Godhet är till för alla, precis som med Gud.
Men varken Gud eller godheten är till för att visa hur onda vi är. Snön finns ju inte till för att påminna oss om smutsen. Snön och godheten finns till för att världen är skapad på det sättet. De är en del av skapelsen.
När godheten genomlyser mig - liksom snön uppenbarar världens sot längs vägarna - förstår jag hur svart mitt eget liv kan vara. Jag blir glad av den genomlysningen. Då vet jag hur jag kan gå vidare. Om ingen säger något, vet jag inte om mina egna brister.

När något sedan tidigare okänt uppenbaras i mitt liv, kan jag inte göra annat än att tacka för den nya upptäckten. Ljuset visar mig att jag har något bättre att uppnå och något att bli av med.
Så är snön för mig. Snön visar konturer av dolda saker. Snön sätter ljus på det som skall slängas.
När våren kommer, kommer ett annat ljus. Och snön töar och uppenbarar vinterns g(l)ömda skräp.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv, reflektion, årstider

Advent är förbi. Advent betyder ankomst och skall förbereda människor på det stora: att Gud blir människa. Tråkigt nog orkar inte bara samhället, utan också (Svenska) kyrkan att vänta. Julsångerna sjungs i domsöndagstid och adventsångerna får knappt plats i adventstid.

Men nu är det jul och jag skall fira julen liksom jag gladdes över mina egna barns födelse. Varje dag kunde jag vakna upp och inse det stora: att ett nytt liv låg bredvid mig. Annat är det med folk i allmänhet som kan säga redan på julaftonskväll: "jaha, nu är julen slut". Då har det knappt börjat för mig. Det är som om jag inne på förlossningsavdelningen har fått mitt nyfödda barn i famnen och sedan sagt: "jaha, det var det. Vad händer nu älskling? Vad gör vi i helgen?"

Jag firar jul genom att leva mig in i det som är. Julberättelsen är viktig för mig. I julkrubban ställer jag inte dit Jesus förrän på julnatten och de tre vise männen kommer inte dit förrän på Trettondagen. Jag måste inte ha allt på en gång. Julen lär mig att vänta och längta.

Samtidigt är ju bara advent och jul en påminnelse om den stora ankomsten. Advent och jul lär oss att vänta och göra var sak i lugn och ro. Just nu är jag lite ledsen över att advent är över. Det är årets mest underskattade del av året.

Nu skall jag vila ett par dagar, inte göra något särskilt förutom att ta det lugnt, gå i kyrkan, arbeta lite grann och läsa några trevliga studieböcker... i väntan på Jesus.

Etiketter: kyrka och teologi, reflektion

Buss 504 mellan Örebro och Karlskoga är vanligtvis smärtsamt fullpackad under de tidiga morgontimmarna. Fukten av blöta kläder och trötta morgonandedräkter präglar bussens atmosfär. Kontorströttheten vilar redan över oss. En förtätad stämning av spänning och försjunkenhet i arbetets möda sitter i varje säte. Det är tyst.

Idag sitter jag på samma buss med samma avgångstid jag brukar åka, men på en söndag. Inget av de förra beskrivningarna finns där. Bussen känns välbehaglig. Jag kan lägga mina saker på fyra säten och i lugn och ro breda ut mig. Vi är fem personer som tillsammans forcerar Kilsbergens krön på vårt dagliga besök till Värmlands sprängfyllda stolthet.

En enda sak förenar söndagens buss med vardagarnas: tystnaden. Men här vilar den goda tystnaden. Mörkret och tröttheten lägger sin stillande hand.

Jag hade planerat min bussfärd i förväg: glosläsande. Kök. Keittiö. Komma tillbaka, återvända. Palata. Jag älskar dig. Rakastan sinua.

Istället känner jag en avslappning. Jag skriver ett blogginlägg om stillsamhet.

Etiketter: reflektion

Att gå på stadens torg i sina egna tankar är en kraftansträngning. Ljudet, lukten och synen av staden gör mig ledsen. Jag finner ingen glädje i stadens vimmel och längtar bara bort när jag är där. Liksom tiden är en tankeprocess för mig är också platsen det. Jag har inte vant mig vid den och vill inte göra det. Det finns ingen nödvändighet i det.

En god väns fru väckte mig ur stadens tankedvala idag. Vi pratade om vädrets inflytande på oss och om leendets makt. Vi hade båda historier att berätta då vi hade väckt människor ur ledsamheter och vardaglighet genom att le. Ingen av oss är någon smilfink, men hade ändå sett det kraftfulla i att faktiskt anstränga oss att le. Och dem vi mötte log tillbaka.

Det är en ansträngning att le och att mena det. Det är en ansträngning att le och lägga sina egna bekymmer åt sidan. Jag vill inte förföra någon genom leendet, varken åt det ena eller andra hållet. Ingen skall behöva följa mitt liv, men de kan i alla fall få en solglimt av ett ansikte som är vänligt. Man vet aldrig. Det kan ju hända något.

Jag ler på stadens torg, trots att staden är motbjudande. Jag ler i världens nöd, trots att jag inte har något att le åt. Men jag ler för att jag tror att det på insidan finns något som kämpar sig upp och behöver mitt stöd, något som dämpas av världens buller.

Etiketter: reflektion, årstider

Jag tänker inte skriva ett inlägg som en adventskalender. Däremot vill jag bjuda er på ett kåseri som jag skrev för en lokal tidning i Karlskoga. Kåseri är egentligen fel ord för denna text, men den duger på något sätt.

"Kort" sade räven om livet
Jag har bestämt mig: tiden går inte fort. Jag möter många människor som argumenterar för just detta: att tiden går fort. På midsommarafton kan man höra dem säga: "I ett huj är det julafton". Samma personer kan också säga att livet är så kort.

Då tänker jag på räven i Aisopos fabel. Räven försökte nå de goda bären i träden. Han nådde dem aldrig trots idoga försök och konstaterade lakoniskt att bären var sura. Rävens arbetsinsats ledde inte till något och det som var surt var snarare resultatet.

Kort, sade människan om livet. Måhända är jag för ung för att uppleva det så, men låt mig ändå vara Motvalls kärring. Jag upplever att tiden släpar sig fram, som en tonåring på väg till sitt livs tråkigaste lektion.

När jag var elva år, bestämde jag mig. Jag minns fortfarande den natten. Min familj hade just upplevt en separation och jag kunde inte somna. Det slog mig att livet var dyrbart, trots att det då var jobbigt. Varför sova, när någonting hände utanför? Så jag bestämde mig: tiden går långsamt och jag hinner att göra det jag ska.

Om nu tiden släpar sig fram, måste du, käre läsare undra om jag har det jag tråkigt? Du ser kanske framför dig att mitt liv är som ett alltför försenat tåg som aldrig kommer eller kö i mataffären som aldrig rör sig. Men nej, den långsamma tiden gör inte livet tråkigt. Att tiden går långsamt är inte ett problem; just den tankeinställningen gör att jag hinner att göra det jag ska. Jag hinner att uppskatta de flesta stunder.

Visst stressar jag; ibland går det sanslöst fort och slarvigt blir det. Jag är disträ och något förvirrad. Men inget av det har med tiden att göra, snarare min personlighet.
I helgen påpekade en kär vän att tidsuppfattningen har med korttidsminnet att göra. Ett barn som upplever något nytt, använder stor kraft för att behandla händelsen. Det händer mycket i barnets hjärna under kort tid. En erfaren människa upplever samma händelse på samma tid, men fortare, eftersom hon kan föreställa sig vad som ska ske.
Det är mitt usla minne som gör tiden så långsam. Skulle jag komma ihåg mer, skulle tiden kanske gå fortare och jag skulle leva mindre.

Jag väljer inte att glömma saker, men jag väljer kanske att se på varje händelse som ny. Jag har valt att hantera livet på det här sättet. Livet kan jag inte styra, men påverka. Livet och tiden är Guds gåva och jag har makt att påverka dem.

Etiketter: reflektion

Örebro har ett stort problem. I jämförelse med Amerikas liknande centrum är väl Marieberg som en enkel torghandel, men för mig är det som... jag vet inte vad.

Stormarknader har många affärer. Det går att köpa många saker på en och samma plats, men stormarknader och köpcentrum har också många parkeringsplatser för många bilar. Och bilarna är många.

Marieberg ligger 8 km utanför Örebros centrum med få bussförbindelser i jämförelse med centrum. Inte många tar bussen för att handla. Inte många som har bil.

Jag gör sällan reklam för något här på bloggen. Jag gillar mer anti-reklam. "Akta dig för det"-reklam, helt enkelt.

Jag tror inte på idén Mariebergs köpcentrum i långa loppet, eftersom den förutsätter bilanvändning och det sliter på vår miljö. Dessutom avskyr jag att åka dit. Jag tror inte på köpglädje, den hör till helvetet.

Etiketter: personligt, politik, reflektion

November är en motsägelsefull månad i arbetslivet, i alla fall i mitt. För det är då som det mesta händer. Samtidigt är det den månad som jag har svårast att motivera mig för att arbeta. Det är tungrott, mörkt och dimmigt, både i själen och utomhus. Avsaknaden av snön gör det inte lättare.

De finska månadernas namn har inte sitt ursprung i de latinska. De har vackra namn, grundade i årscykelns växlingar. Januari till april heter tammikuu, helmikuu, maaliskuu, huhtikuu (sv. midvintermånad, pärlmånad, markmånad, svedjemånad).

November på finska heter marraskuu och betyder dödmånad. Vilket passande namn på något som jag har känt så länge!

Det här är glädjen med att lära sig en ny kultur. Helt plötsligt öppnas nya dörrar och jag får sätta nya ord på saker som inte har varit fullt så tydliga.

Etiketter: reflektion, språk, årstider

Är jag mot fattigdomen för att det är moraliskt korrekt att vara det eller för att jag aktivt bekämpar den?

Etiketter: reflektion

Tio liv har jag avslutat för tio minuter sedan. De mosades under mitt överseende och det var fullständigt avsiktligt.

Min son har några gånger i dag sagt att de kommer till Gud, när de dör, men det vill han inte. Han vill leka med dem.

Nu är de en gegga bakom vårt hus, tio s. k. mördarsniglar. Må Gud förlåta mig, men jag ville bara vara en frälsare för min trädgård.

Etiketter: reflektion

En gammal klyscha återupprepas: allt blir vad du faktiskt gör det till. Nej, det är inget nyandligt som jag vill föra fram, inget självläkande recept "bara du är positiv så blir allt bra."

Jag träffar många människor. De som möter mig med en öppen stämning och bjuder på sig själva, får också det bästa resultatet. Deras inbjudan till mig blir en inbjudan till dem själva att gå vidare.

Idag hände det två gånger. Under ett samtal öppnades vyerna och vi talade om allt annat, om livet. Under ett dop fanns den öppning hela tiden. Vi bjöd på varandra och vi tog emot. Allt gick som en dans och de var väldigt nöjda efteråt.

Gott kyrkligt arbete och inte bara det, utan allt gott föreningsarbete bygger på att man har goda relationer. Har man inte det är det svårarbetat. Det blir inte mer än vad du gör det till.

Etiketter: reflektion

Jag blev utmanad av Miriam.

En klok kvinna sa häromdagen att tacksamhet är en av de saker en människa mår allra bäst av. Dessutom är det väl en naturlig följd att tacka Gud för allt det man får ta emot, stort och smått och alla varianter. Bara gåvan att ha saker att vara tacksam över, är ett skäl i sig att vara just tacksam. Men samtidigt är det något som man ibland i sitt överflöd måste påminna sig om. Därför utmanar jag alla bloggvänner och andra läsare att lista 10 saker som ni är tacksamma över.

1. Språk: underbart att kunna uttrycka så mycket på så många olika sätt.
   
2. Kärlek
3. Folkmusik: 1800-talets dansbandsmusik är roten till god musik.
4. Min familj
5. Vänner
6. Hjärnans förmåga att vända och vrida på tillvaron
   
7. Kroppen och alla dess muskler, senor och allt annat
8. Skönheten
9. Mångfaldens alla kombinationer
10. Memma (finsk påskefterrätt som serveras med ovispad grädde)

Nu utmanar jag endast Pierre!

Etiketter: glimten i ögat, reflektion, språk, vardag, vänskap

När jag ställde mig med de andra visste jag att det skulle bli trångt, varmt och till slut svettigt. Det blev det, men det var värt varje minut på festivalen Peace&Love i Borlänge. Jag klämde mig fram till de främsta leden och där var all personlig integritet som bortblåst.

Konserten med Sex Pistols var kvällens höjdpunkt och det tyckte också många många andra. Att se och höra ett band som varit mångas hopp under svåra tider är stort. Man kan ha synpunkter på bandet, men de var den stora starten på punken.

Punkens ideal är lov värda: att tänka själv, att ta ansvar och att reagera.

Säga vad man vill om John Lydon (Johnny Rotten), men showen var hans. De andra är bifigurer i en värld gjord för honom.

Men ikväll har jag också sett andra saker i punkens periferi: många armar med tydliga märken efter egengjorda skärsår. Punken samlar människor som inte bara tänker, tar ansvar och reagerar. Punken samlar människor som söker och är på väg och vägen kan ibland bli smärtsam. På det sättet har punkrörelsen och kyrkan mycket gemensamt.

Etiketter: musik, nostalgi, reflektion

Jag har fått en utmaning från Maria och jag tar mig an den.

imperativ (lat. (modus) imperativus ?befallande (modusform)?, av impero ?befalla?, ?föreskriva?), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er!
I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring!
Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde.
Ju mer egoism, desto bättre!

1. Älska!
   Med denna uppmaning vill jag få dig att försöka se positivt. Se till det som förenar er än det som skiljer er åt.
   
2. Tänk om!
   Varje dag är en ny nåd och saker ändrar sig under natten. Därför behöver man tänka om.
   
3. Studera!
   Jag menar inte att du skall börja en utbildning eller på någon skola, men lär dig gärna något nytt.
   
4. Lev nu!
   Här måste jag citera en uttjatad psalm, Sv. Ps. 249: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?"
   
5. Var tyst!
   Låt också tystnaden ha sin plats under varje dag. Prata inte ihjäl varje ögonblick. De går faktiskt att dela en samvaro tysta tillsammans.
   

Jag utmanar alla, ingen glömd.

Etiketter: reflektion, språk

Vi lämnade Italien igår. Det var 35 grader varmt och soligt, med andra ord: jag var blöt, drypande, fuktig och kladdig fläck hela dagen. Det var en välsignelse att tiga av planet och mötas av 12 grader.

Eftersom vi körde ca 1200 km på sex dagar har jag nu en fråga: Varför har motorcyklister egna regler: fri hastighet, fria att köra om var som helst, fria att bryta spärrlinjer, fria att köra mot alla trafikförordningar osv?

Italien var visserligen extremt, men svenska motorcyklister är inte mycket bättre. Hur kommer det sig att många kör alldeles för fort?

Jag har nu anpassat mig till det italienska trafiktempot efter sex dagar bakom ratten och jag har gjort saker som jag inte skulle drömma om i Sverige när det gäller spärrlinjer och stoppskyltar. Däremot har jag inte och skule aldrig köra med alkohol i kroppen. Men strået vassare är ofta mototrcyklister.

Etiketter: reflektion, vardag, årstider

Jag vaknade mitt i natten av att vara mitt i åsknedslaget. Det sade verkligen BANG och hela huset skakade. Jag vaknade upp i panik, eftersom jag visste att huset stod i en nedförsbacke på 1100 meter över havet och slutet på backen var på 500 meter över havet. Vad skulle hända om grunden gav vika?

Nu gjorde den inte det, men nedslaget väckte mig under de bästa drömmarna. Hjärnan bearbetade de senaste dagarnas alla backar upp och ned. I två timmars tid kunde jag inte förmå min hjärna att tänka på något annat. Samtidigt tog en rejäl feberfrossa tag i mig och jag fick diarré. Kan det vara värre att vara sjuk under en semester, att behöva vara ynklig och svag när man känner sig som mest otrygg och ohemma?

Det slog mig under natten att hjärnan arbetar på så många olika sätt och det är bra att vilan finns. Då kan man låta hjärnan jobba med alla sinnesintryck, medan medvetande gör något annat.

Mikael Niemi har i sin skönlitterära bok "Svålhålet" berättat på ett mustigt vis om vad som händer då man blir nedfrusen under längre tid. Då alla kroppsfunktioner har avstannat börjar en enda lång sexdröm av mardrömskaraktär. I boken låter författaren en av karaktärerna påstå att detta är beviset för att själen finns och att själen är något lågt och avskyväckande eftersom den tragglar igenom alla snuskiga fantasier som finns.

Det hände inte mig i natt, men att medvetandet fick vara vaken vid fel tillfälle är något som drabbade dagen därpå. Jag var helt slut dagen därpå under hela besöket i den vackra och sommarvarma staden Merano (som för övrigt har gett titeln åt en sång i musikalen Chess).

Etiketter: reflektion, årstider

Ett förtydligande: jag tänker inte skaffa en stegräknare. Men min närhet talar bara om denna lilla apparat och den sitter på var och varannan.

Jag håller mig till mina dagliga 15-30 km på cykel och har sålt bilen. Räcker inte det?

Etiketter: reflektion

Jag kom tidigt fram till kyrkogårdens kapell och bestämde mig för att ta en promenad. Närmast kapellen ligger en gräsmatta, ca hundra gånger hundra meter stor. Föreståndaren berättade för mig att gräsmattan är en krisbegravningsplats, om vapenindustrierna i Bofors skulle tända på fel.

Jag vandrade ned till alla gravarna och funderade för mig själv. Jag gick genom den muslimska begravningsplatsen och rader av vanliga "kristna" gravar.

Helt plötsligt smällde det till. Javisst ja, Bofors skjutfält gränsar till kyrkogården och det smäller högt trots att det är långt borta.

På ena sidan är det en fridens plats för alla dem som avlidit i lugn och ro, i alla fall inte i krig. På andra sidan testar man vapen för att folk skall dö i krig.

Än en gång går jag så tydligt i dödens närhet.

Etiketter: reflektion

stillsam fick mig att börja tänka. Han undrar bl. a. var alla präster är i debatten om tv-sändningen av Englas begravning.

Alla gudstjänster i Svenska kyrkan är offentliga. Alla gudstjänster överhuvudtaget skall vara offentliga. Det är min huvudtes.

Varje gudstjänst har moment av offentlig, personlig och privat karaktär. Varje gudstjänst präglas av bön och av bönens språk. Bönen i sig är offentlig, men bönens innehåll är alltid privat. Det som sägs mellan varje människa och Gud kan aldrig vara offentligt, men alla uttalade böner kan aldrig göras privata. Bönen är det moment i gudstjänsten som har alla de tre karaktärsdragen, offentlig, personlig och privat.

Gudstjänsten är ett sätt att knyta samman himmel och jord, Gud och människa. Gudstjänst är ett sätt att visa gemenskap mellan det begripliga och det obegripliga, mellan människa och Gud, men också mellan människor och Gud. Gudstjänst präglas av bön och närvaro.

Alla är välkomna till gudstjänsten, men gudstjänsten skiljer sig från en community eller diskussionsforum eller föreläsning. Det som sker, sker på plats med de människor som är där. Gudstjänsten är på plats platsen för det offentliga, personliga och privata. Medier såsom radio , tv och tidningar kan aldrig till fullo förmedla en gudstjänst som helhet.

En begravning har alla tre karaktärsdragen, men en slagsida åt det privata. Det är tillfället då vi offentligen tar avsked, även om många sörjande gör det gradvis. I begravning talas om hoppet, om Guds nåd, om Guds storhet som räcker då allt annat brister. I den nåden och närvaron skall ingen annan spionera. Vi kan aldrig veta en människas inre, men om vi tror att utsidan speglar en del av insidan, blir det väldigt tydligt att en begravning visar upp det privata offentligt utan att kunna bemöta det.

Kort sagt: jag tycker att begravningar i allmänhet inte skall ut i medierna och i synnerhet inte Englas begravning. Det finns andra saker att ta hänsyn till än det nationella intresset i mordet på en liten flicka: hur tar den tv-tittande delen av befolkningen åt sig av detta? vad gör man om man vill delta i avskedet och sorgen, men inte i tv? vad blir konsekvensen av att en ovanlig händelse kablas ut i världen?

Jag är rädd för rädslan sprider sig. Jag är rädd för att medier får fritt spelrum i våra privatliv. Jag är rädd för att vi tror att våld är en del av vardagen. Det är den inte, men vi som tänker positivt har svårare för var dag att hävda motsatsen i kontrast till kvällstidningarnas tablåer och numera public services tilltänkta sändning.

Etiketter: bön, kyrka och teologi, personligt, reflektion

Det är med dubbla känslor jag börjar årets gräsklipparsäsong. Gräsklipparen fungerar väldigt bra. Sedan förra säsongens dyra reservdelar gör den det den skall.

Sedan kommer eftertanken. I år har vi utvidgat gräsmattan. Den gamla gräsmattan som fungerat som ängsmark har bränts ned för att användas som vanlig gräsmatta igen.

Varför gjorde vi det? Bensinen är dyrare. Utsläppen blir fler. Det tar mer tid. Vi är inte kloka.

Från företaget Kairos Future hörde jag för ett par år sedan att vi människor blir mer och mer paradoxala. Jag är en modern människa på ont och gott.

Etiketter: reflektion, årstider

Arbetsdagen tog till ända. Ut på äventyr.

Resan på E20 mot Strängnäs är en resa genom tre stift, Karlstad, Strängnäs, Västerås och Strängnäs igen.
Resan är inte bara en fysisk, utan likväl en andlig. Jag har funderat mycket på Svenska kyrkans olika karaktärer under dessa dagar.

Väl i Vårfruberga-Härads församling fick jag möjligheten att predika utan att ha gökotta. Kristi himmelfärds dag är så otroligt mycket mer än en fågels återkomst till den svenska våren (det är nästan så att jag har lust att publicera predikan här, men jag har inte modet. Jag fick dock uppmuntran att göra det).

Jag har lärt mig mer idag om mig själv än på mycket länge: mina brister, mina styrkor, att jag är på rätt väg i mitt arbete. Tack!

Etiketter: reflektion

Under de senaste veckorna har jag fått några utomstående kommentarer om innehållet på min blogg. Andras bloggar behandlar saker mellan himmel och jord, mest jord faktiskt. En del drar gränsen skarpt, andra släpper läsaren in på skinnet och mer därtill.

Jag har inte funderat så mycket på var gränsen går för min del... förrän nu. Jag lägger inte ut personer. Min familj behandlas kortfattat och så anonymt som möjligt. Jag berättar om det jag tänker i allmänhet och mina intressen i synnerhet.

Jag vet om gränsen mellan personligt och privat, men är faktiskt inte så övertygad om hur andra tänker om var gränsen egentligen är. En del av personerna på min blogglista är oerhört knivskarpa med sin gräns, medan andra låter det bara gå som det går.

Vad tycker ni läsare om var gränsen bör gå? Ge ett exempel.

Etiketter: reflektion

I arbetet möter jag ensamheten gång på gång. Den går aldrig att bemöta, men påminner oss kraftigt om dess fasansfulla effekter. Jag blir frustrerad över den. Den måste ha drabbat Jesus på korset: "min Gud min Gud varför har du övergivit mig?"

Etiketter: prästliv, reflektion

Igår var det sista vanliga söndagen i tjänst i Visnums församling. Körerna sjöng om jungfru Maria i gudstjänsten, det var våffelservering i Visnums prästgård med brödauktion. Jag var auktionist (varför fick vi inte en kort grundkurs om att vara auktionist i utbildningen? ;)) och vi fick in 3756 kr. Fantastiskt!

När jag lämnar en tjänst, inser jag att jag har fått många goda vänskaper. I avskedets stund inser jag hur stor betydelse de har haft.
Under veckan dök det helt plötsligt upp ett chattfönster på min skärm. Efter en stund visade sig att det var en bloggare som gav sig till känna. Ett härligt samtal började och jag har fått en ny vän S. Hon är intensiv och ärlig och det behöver jag.
Det finns också andra vänskaper som jag är oerhört glad för: kyrkoherden L, läraren S, filmrecensenten U och hans fru bibliotekarien L, läraren M, logopeden K och hennes man ingenjören J för att nämna några.

För att återvända till gårdagen: jag var verkligen sur och tvär, vilket får till följd att jag blir knäpptyst. Under hela förmiddagen (inklusive gudstjänsten) vaknade jag liksom aldrig till. Predikan gick sådär och jag hade ingen lust.

Men efter eftermiddagsdopet vid högmässan i Björneborg, vaknade mitt känsloliv, bönelust och teologiska reflektion till. Det började med att vi sjöng den underbara c-moll-litanian (Sv. Ps. 700:1). Den ljöd i Björneborgs kyrka så att det nådde himlen. Sedan kom närvaron, och jag kände det där lugnet att allt flyter och vi är omslutna.

Hela dagen omgavs av en storartad, men besvärande trötthet. Jag åkte hem efter högmässan lugn men utmattad.

Etiketter: musik, prästliv, reflektion, vänskap

Jag läser fantastiska kursböcker som tillför massor i nuvarande och kommande arbetssituation:

• Ledande ledare. Organisationskultur, förändring och konsten att utveckla en ledningsgrupp av Lars Johan Clemedson
• Att leda kunskap - hur lärande och kunskaper uppstår i organisationer av Mats Edenius
• Medarbetarskap i praktiken av Freddy Hällstén och Stefan Tengblad
• Utveckling genom utvärdering - om konsten att ifrågasätta det vardagliga av Joakim Tranqvist
• Lära eller läras. Om kompetens och utbildningsplanering i arbetslivet av Otto Granberg

Den största behållningen är de avsnitt som handlar om feedback till varandra, oavsett om det gäller arbete eller fritid, familjeliv eller föreningsliv. Det spelar ingen roll vilken plats man har på jorden. Grundsynen är att vi alla är människor och att vi kan göra ett gott arbete.

Läs!

Etiketter: reflektion, studier

Ibland avundas jag Kalles pappes fantasi i Bill Wattersons serie "Kalle och Hobbe" (eng. "Calvin and Hobbes". Värt att notera är att den svenska översättningen helt missar att tigern Hobbes har sitt namn från den engelske filosofen Thomas Hobbes. Om han var fantasifull vet jag inget om.) Kalles pappa lyckas med konsten att fortsätta ett resonemang utan att vika från ståndpunkten att han kan ha fel. Det är beundransvärt... korkat i det vardagsliga livet.

Här får ni en dialog mellan Kalles pappa (P) och Kalle (K):

Kalle: Pappa, varför är alla gamla fotografier svart-vita? Hade man inte färgfilm förr?
Pappa: Jodå. Det är färgbilder. Men världen var svart-vit på den tiden.
K: Bergis?
P: Ja, världen fick inte färg förrän på trettiotalet och då var den ganska konstig.
K: Vad konstigt.
P: Verkligheten är konstig ibland.
K: Men varför finns det gamla målningar i färg om världen var svart-vit?
P: Många konstnärer var sinnessjuka.
K: Men hur kunde dom måla i färg då? Deras färger kan ju inte ha varit annat än gråa?
P: Javisst, men dom fick färg som allt annat på trettiotalet.
K: Varför fick inte de svart-vita fotografierna färg, då?
P: Dom var ju färgbilder av svart-vitt.

Etiketter: humor, reflektion

Doping (eller dopning) är sportens stora problem. I många fall vet man inte var man skall dra gränsen, när nya mediciner och nya behandlingsmetoder kommer.

Nu har finländskan Kaisa Varis åkt fast... igen! Senaste gången var i längdskid-VM i Val di Fiemme 2003. Hon blev avstängd två år. Hon misslyckades i finska landslaget 2005 och började 2006 med skidskytte och har nu åkt fast.

En av de svenska åkarna ville inte (men gjorde det) gratulera henne då hon vann en tävling för några veckor sedan. Och det finns anledning till det. Kan man acceptera en fuskare? Lögnens svarta andedräkt finns ju kvar då man inte hållit sig till reglerna. Eller skall man bara förlåta och gå vidare?

Etiketter: reflektion, sport

Jämtlandstösen har givit mig en utmärkelse och en utmaning. Hon skriver om min blogg, som hon gillar och tycker är en av hennes "favvisar": "En mycket snygg blogg layoutmässigt sett. Också alltid spännande att läsa. Séra Jónatan skriver även ibland om tåg, och där har vi ett gemensamt intresse."

Jag blir glad och rörd av denna uppmuntran och vill göra som man gör med all glädje: sprida den vidare. Utmärkelsen heter "Du gör min dag" (You make my day award):

Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a coment in their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!

Min lista är utan inbördes ordning.

• Storasyster i vassen: Miriam är direkt, utan omskrivningar, och väjer inte för att ta upp privata spörsmål som samhälls-, kultur- och kyrkliga frågor.
  
• Hosannas krypin: Hosanna skriver om en annan värld för mig, men det är såsom titeln säger: det kryper in, innanför skinnet, in i själen. Hon ställer livsnära och konkreta frågor.
• Jämtlandstösen skriver vardagsnära och har en glad ton som jag gillar. Bäst är hennes söndagstankar. De är väl sammanfattande, vilket jag inte alltid är så bra på.
• Pierres hjärna är full av tvångsvitsar. Kanske är det så att han lider av denna sjukdom, men det finns ett djupt inre, som han visar i hans många egenkomponerade sånger. Pierre kan konsten att skriva kärnfullt, vilket jag uppskattar.
• Martins bröd koncentrerar sig omkring hembakta bröd. Martin ägnar sig åt bröd i samma utsträckning som jag intresserar mig för verbändelser i klassisk grekiska. Han experimenterar och letar efter hål och goda bröd. Som bakare av vår familjs alla bröd gillar jag denna blogg mycket.
• Prästerik är en driven (evangelisk (tautologi med lutheran?)) lutheran, som engagerar sig i frågor som jag kan vara långt ifrån. Samtidigt gillar jag hans engagemang i äktenskapsfrågor och han skriver glatt om både Etiopien och Eritrea såsom Sörbykyrkans verksamhet.
• Lottas bokblogg tar upp skönlitteratur utifrån ett biblioteksperspektiv, men också som en engagerad fritidsläsare. Hon skriver lidelsefullt om det hon läser. Jag gillar hennes texter (liksom henne själv), men det är ju synd att jag själv inte läser skönlitteratur.
• Bakom "Ibland är det skönt att vara galen" gömmer sig Heléne. Hon skriver livsnära (jag gillar det ordet) och underbart galet om sin vardag. Hennes kamp mot sjukdom och hennes sätt att se på livet ger mig ny kraft att leva.
• Prästflickan är intresserad av många saker som jag också är: teologi, språk, politik, barn för att nämna några. Hon kan bara inte dölja sin personlighet på sin blogg. Bloggen motsvarar hennes ansiktsuttryck på ett underbart sätt.
• Den träningsälskande syster berättar om livets (fysiska) upp- och nedgångar. Jag gillar hennes träningsberättelser som berättar mer om själ än om kropp. Hennes inre liv betecknas nog bäst av bloggens titeln"På väg, alltid på väg".

Nu får du gärna ta över och ge vidare dina uppmuntringar till några bloggare som du gillar.

Etiketter: personligt, reflektion

Kölden har det positiva med sig att nya promenadstigar blir möjliga. Idag kunde jag bara vandra rätt ut på åkern och gå åt vilket håll jag ville. Marken var hård och frusen och de förr så svårtrampade plogdalarna och -topparna höll för min kroppstyngd.

Jag gick ned till Svartån och över ett kärr. Efter åtta kilometers promenad kom jag hem och funderade på metaforen att vandra lätt på frusen mark. Där klimatet är kallt och hårt, kan det vara lätt att ta sig fram, men svårt att bryta nytt. Man kan lära sig mycket om ytan på kort tid, men väldigt lite om det som ligger under.

Det hårda och frusna, våra fördomar är så enkelt att attackera och trampa på, men under skorpan ligger år av erfarenhet, längtan och liv. En människa är mer än en människa. Det finns alltid något djupare än yta.

Etiketter: reflektion