en västernärkings bekännelser

Längtan att få synas och höras är ett nutidstecken. Youtube, Facebook, bloggar, möjligheter att kommentera dagsnyheter och andra interaktiva kanaler är olika sätt.

Jag själv har helt och hållet tröttnat på TV, detta envägskommunikativa medium för att få göra min röst hörd. Såsom här.

Då och då lyssnar jag på den politiska debatten. Något jag alltid har reagerat över är politikers svar på journalisters frågor. Sällan svarar de på frågan, utan använder frågan för att i första hand få fram sin politiska ståndpunkt i en kanske närbelägen fråga. Det händer att journalisten måste ställa frågan både tre och fyra gånger för att möjligen närma sig ett svar.

Min andlige fader gör på liknande sätt, men jag vet alltid att han i slutet svarar på frågan. Jag undrar ofta om han överhuvudtaget skall komma fram, eftersom första meningen börjar i en för mig helt avlägsen plats. Efter en lång vandring - 10-15 minuter - kommer det oväntade svaret som knyter samman allt.

I debatt mellan två partipolitiskt motsatta personer förekommer sällan denna diskussion. Är utrymmet så litet att de måste ta varje tillfälle i akt för att få fram sin åsikt?

Debatten har sina avigsidor. Den mejslar ned det stadiga stenblocket till en staty, men glömmer ofta att de borthuggna stenblocken också innehåller värden från miljoner år.

I dialogen finns ett helt annat värde. I dialogen finns också möjligheten att finna inte bara andras åsikter utan också sig själv. Men det kan ju vara skrämmande.

Etiketter: glimten i ögat, politik

Idag skall jag ställa mig i kö med mina barn. Vi skall stå i timtal för några ögonblicks behandling, för något som jag inte vet hjälper mig eller andra.

Kanske är detta inlägg ett resultat av frustration eller rädsla, men jag hade önskat massiv insats av myndigheter. Nu beror insatsen på många människors välvilja och ekonomiska uppoffring.

Jag talar om vaccinationen mot den nya influensan. Köerna lär inte vara rättvist fördelade bland samhällets olika ekonomiskt starka grupper. Jag tror inte att det finns lika många ekonomiskt svaga hushåll som kan eller orkar ställa sig i kö. Jag kan det, och det är det som är det förnedrande, både mot mig, dem och samhällsapparaten.

Etiketter: barn, politik

Jag läste ett förslag om samernas rättigheter på DN debatt. Det verkar vara ett godtagbart förslag. Utifrån de kunskaper jag har om samerna och deras rättigheter finns de dock en del att fundera över.

Jag ögnade ned till kommentarerna på DN debatt och spottade ut gröten jag hade i munnen. "Varför daltas det så med samerna?" var en av kommentarerna.

Historielösheten i dessa kommentarer är deprimerande. Nutiden är inte allt. Historien gör sig ständigt påmind och kan inte fösas bort, därför "daltas" det med samerna och satsas pengar och kraft på dem.

Av samma anledning daltas det med hembygdsgårdar, historiska sällskap, museer, fotboll, andra grupper som inte är etniska svenskar (om det nu finns sådana).

Jag blir arg och ledsen. Kultur kommer av ordet latinets colo (sv. odla). Av odlingen kommer en växten och i slutet av växtens mognadsperiod får man frukt. Dessa kulturlösa människor inser inte att det är inte bara att skörda frukten och slänga resten. Frukten är bara resultatet av många års odlande och utvecklande.

En människa är mer än sitt nu!

Etiketter: historia, politik, reflektion

Tidningen Dagen har under många rapporterat om händelser i Sverige och världen utifrån ett kristet perspektiv. Det finns en bredd i undersökandet och journalistiken.

Ändå är jag djupt misstänksam mot tidningen. Jag gillar helt enkelt inte konceptet att kristna behöver egna varianter av samhälleliga företeelser, såsom en dagstidning.

Dagen är bara ett exempel. Kristna tv- och radiokanaler skyr jag, likaså politiska partier. Jag vet liksom aldrig var de står. Det finns någon dold agenda bakom det kristna.

Själv är jag kristen och är stolt över. Det är en del av min identitet. Jag har många gånger funderat över min övergång från ateist till kristen, och kommer aldrig att göra den omvända resan. Det finns liksom inget att gå tillbaka till.

Idag läste jag dagen.se:s nyhetsrubriker och de uppmärksammade två saker angående gårdagens val.

1. Piratpartiets framgång
2. Kristdemokraterna behåller sin plats i Europaparlamentet.

Piratpartiet är inte mycket att orda om. Det är självklart att de skall uppmärksammas i media, eftersom de gjorde ett lyckat val. Men kristdemokraterna? Det var väl inget stort nyhetsvärde i det... om man inte röstar på dem. Mer värt att uppmärksamma i rubriken är väl ändå Miljöpartiets och Folkpartiets goda val eller Vänsterpartiets katastrofval.

Det är saker som det här som gör att jag inte förstår var Dagen vill med sin rapportering. Är kristna självklart kristdemokrater, eftersom de har "krist(us)/(en)" i namnet? Om det fanns ett parti som hette Kristsocialisterna eller Kristliberalerna, skulle de tilltala kristna lika mycket?

Tidigare har jag sett att de borgeliga partierna uppmärksammas i större utsträckning i Dagen än de andra partierna. Är vi kristna mer politiskt borgeligt lagda än folk i allmänhet?

För några år sedan anklagades Svenska kyrkans prästerskap för att vara vänstervridna, men samma anklagelse i motsatt riktning har aldrig funnits för andra samfund eller präster/pastorer. Eller har jag fel?

Om det är något jag är politiskt, så är det inte kristdemokrat; mer säger jag inte. Evangeliet kan inte fångas så lätt.

Etiketter: politik

Under studietiden bevistade jag och min blivande kollega biografen för att se de sämsta filmerna vi kunde finna. B-filmsklubben var ett faktum. Särskilt en film kommer jag ihåg: Judge Dredd.

Serier som överförs till biografduken har sällan blivit sucéer, så inte heller Judge Dredd. Sylvester Stallone gjorde ett riktigt bottennapp. Hans halva ansiktsförlamning - verkligt eller inte vet jag inte - kom till sin rätta i det sneda leendet. Det leendet kommer jag ihåg, när han på en och samma gång grep brottslingen och i egenskap av envåldsdomare utdömde straffet.

Just den filmen kommer jag ihåg idag, då jag och sonen lyssnar på "Folk och rövare i Kamomilla stad" för sjuttioelfte gången. När konstapel Bastian griper rövare, gör han precis som Judge Dredd: han dömer dem till fängelse i samma stund "i fyrtioåtta dagar".

Sverige är ett fritt och okorrumperat land med goda juridiska ordningar. Någon konstapel Bastian eller Judge Dredd skulle aldrig få förekomma.

Däremot fälls många domar över människor varje dag. Dessa (för)domar binder många människor så att de aldrig får sin verkliga chans i arbetslivet, i sjukvården, i flyktingmottagande, i affärslivet m. fl. platser.

Barn- och ungdomskultur visar verkligheten ur ett annat perspektiv. Ibland är det knivskarp skildring av det liv som du och jag lever, ibland är det rena - och goda - fantasier.

Etiketter: barn, film, politik

Sedan jag har fått finska och Finland i huvudet, var det länge sedan jag skrev något om mitt favoritland Ísland. Landet har ju fått sig en ekonomisk smäll utan dess like. Bara för två veckor sedan (eller om det var fler) togs staten över verksamheten för den sista banken på Ísland.

Den ekonomiska förlusten och den isländska kronans svaga ställning har satt rejäl fart på tanken om EU-medlemsskap. På den största isländska dagstidningen Morgunblaðið finns nu en artikelserie om Ísland och Evrópusambandið (EU).

Det var de isländska socialdemokraterna som svängde först. Regeringen föll och sossarna tog makten genom Jóhanna Sigurðardóttir, som inlett en vändning mot EU.

Ísland har sedan lång tid varit en randstat i Europa med starka inkomstkällor i fiske och på senare tid i banker och internettjänster. Det finns många duktiga internetutvecklare för att inte tala om grafiska designers på Ísland.

Det är spännande att se hur det går, även om jag sedan lång tid tillbaka hade sett att de nordiska länderna bildat union: Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Färöarna, Grönland, Åland och kanske också de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Om man tänker efter borde egentligen England, Wales, Skottland, Irland, Nordirland, Orkneyöarna och Shetlandsöarna vara med i en sådan union. Vi har fler historiska och kulturella band med dem än större delen av Europa.

fotnot: Island heter på isländska Ísland. Bokstaven í uttalas som i sv. vit, medan i uttalas som sv. grind, ett mellanting mellan i och e. Jag skriver oftast landets namn på isländska av kärlek till det vackra språket.

Etiketter: historia, politik

Vi bor på studentkollektivet Jomsborg i Fredriksberg, Köpenhamn i några dagar. Det är trevligt att träffa nya människor, även om min danska inte alltid håller måttet. Svenska för danskar är inte det lättaste.

Just nu ser jag bara fördelarna med kollektiv. Tät gemenskap, men ändå ett avskilt rum att dra sig undan i. Liksom andra kollektiv jag har varit, är det många fördelar med storhushåll, men standarden är låg på sina ställen. Det gäller att se förbi dem och se till det som är bra, liksom i övriga livet.

Köpenhamn har hårt vatten. Kalkavlagringarna är omfattande på sina ställen i kollektivet.

När jag är hemma är det jag som är ansvarig för husets tillsyn. Här är det många, alla har sina ansvarsområden och de fördelas veckovis. Det är skönt att komma till dukat bord, men ändå längtar jag hem. Imorgon bär det av till Närke.

Etiketter: politik, vardag

Jag har hittat en blogg som många har hittat före mig: Blondinbella. Den skulle kunna vara skriven av vilken tonårstjej som helst, men skillnaden är att inläggen är inte särskilt spännande eller genomtänkta.

Ett av inläggen förvånade mig mest: att hon har ett företag. Vad säljer hon? Sig själv? Är inte det människohandel? Troligen säljer hon en image och ett utseende.

När jag köper saker, vill jag gärna veta vad jag får. Image och utseende har jag själv. Jag behöver inte någon annans.

Etiketter: personligt, politik

Jag genomled barnprogrammen idag. Disneydags är en plåga. Ord som staplas på ord i ett snabbt tempo. Usel ogenomtänkt vuxenhumor som filtreras i barnens figurer. Jag mår illa. Klassiska karaktärer, präglade av barnens underfundighet, dödas av snabbt rabbel utan poäng.

Mitt i allt detta kom en treminuters Disney film från slutet av 1940-talet. Det sammanlagda antalet ord är möjligen tjugo. Men bildspråket är ett helt annat. Min sons ansiktsuttryck smälter och snart skrattar han högt åt Plutos ramlande, fnissande och plötsliga fadäser.

Vad är det som har gått förlorat? Människor har i alla tider sagt att det var bättre förr, men jag vill inte bara falla i den fällan. Samtidigt såg jag min son. Under den halvtimmens barnprogram skrattade han endast under de tre minuter då Pluto agerade i sin fumlighet. Då sken hans ögon och han var med.

Vad har hänt med humorn? Jag har en känsla av att bladdret har spridit sig i allt som sker i nöjesvärlden. Hur skall jag kunna filtrera ut viktig information i allt prat? Jag kan inte det, min son kan inte det.

Ge mig bara lite enkel slapstick, där kropp och ord pratar med varandra och skapar glädje.

Etiketter: barn, humor, politik

En medborgare i det klassiska Grekland förutsattes att delta i det samhälleliga livet. Han - kvinnor var uteslutna från samhällslivet - skulle delta i stadens och statens beslut, göra tjänst eller bidra med medel för försvaret och förse samhället med nya medborgare.

Mannen var den yttre kraften i samhället, kvinnan den inre. Mannen såg till att pengar kom in i hushållet, kvinnan fördelade dem och bedrev den inre styrningen.

Den som inte deltog i samhällets fortlevnad, kallades för idiot. Ordet var inget skällsord utan betyder helt enkelt den som är sin egen. Det grekiska samhället såg detta som en anomali - för övrigt också ett grekiskt ord som betyder avvikande - eftersom ett samhälle byggs av många individer.

Idag är idiotin en norm. Människor införskaffar det de behöver för sitt eget och sitt inre. Politiken, religionen och kulturlivet har blivit en privatsak. Som exempel har medborgare i Sverige rätt till att inte behöva avslöja sitt politiska ställningstagande, likaså är det integritetskränkande att åsiktsregistrera religionstillhörighet. Vad är vi egentligen rädda för? Det grekiska samhällets styrka var just delaktigheten i andra människors liv, åsikter och intressen.

Jag må vara blind eller inte tillräckligt klarsynt i min analys, men en grekisk idiot är jag inte. Visst finns det alltid människor som vill utnyttja andra människors åsikter för sin egen eller en annan organisations skull, men dessa hittar alltid ett annat kryphål. Utnyttjade blir vi ändå.

En konsekvens av idiotin är att kulturlivet är snart helt individualiserat. Piratkopieringen bidrar till studsmattetendensen. Med det begreppet menar jag att på varje barnfamiljs gård står snart en egen studsmatta, trots att det borde vara vara kommunal lekplats självklara ingrediens.

Istället för att dela glädjen i leken och kulturen laddas allt hem för privat bruk. Dessutom också genom stöldmetoder. Kulturinstitutioner som teater, biograf, musikscener och dylikt hotar att försvinna.

Individens rätt till samhällets funktioner i det enskilda hemmet tar snart knäcken på känslan av att vara ett kollektiv. Håller människan på att lämna flocken för alltid?

Etiketter: politik

Örebro har ett stort problem. I jämförelse med Amerikas liknande centrum är väl Marieberg som en enkel torghandel, men för mig är det som... jag vet inte vad.

Stormarknader har många affärer. Det går att köpa många saker på en och samma plats, men stormarknader och köpcentrum har också många parkeringsplatser för många bilar. Och bilarna är många.

Marieberg ligger 8 km utanför Örebros centrum med få bussförbindelser i jämförelse med centrum. Inte många tar bussen för att handla. Inte många som har bil.

Jag gör sällan reklam för något här på bloggen. Jag gillar mer anti-reklam. "Akta dig för det"-reklam, helt enkelt.

Jag tror inte på idén Mariebergs köpcentrum i långa loppet, eftersom den förutsätter bilanvändning och det sliter på vår miljö. Dessutom avskyr jag att åka dit. Jag tror inte på köpglädje, den hör till helvetet.

Etiketter: personligt, politik, reflektion

Sverige har varit förskonade från krig i snart 200 år. 1814 stod den sista militära slaget, ett litet ett i samband med unionen med Norge. Finland däremot har haft tre stora blodiga krig under 1900-talet, som alla har satt djup i folksjälen. Inbördeskriget 1918, Vinterkriget 1940-41 och fortsättningskriget 1941-44.

På senaste tiden har jag sett två filmer om just finska krig: Raja 1918 (Gränsen) och Rukajärven tie (Bakhåll). Båda filmer speglar krigets fasa, men också finsk sisu och envishet. I våras såg jag också Okänd soldat från 1955, baserad på Väinö Linnas bok tillsammans med min krigsfanatiske vän, tillika kyrkoherde.

Alla tre filmer visar något som vi svenskar inte begriper och inte vågar se och förstå, men som funnits där: grannländernas inblandning i krig.

Folkbilda dig och se en krigsfilm. Det är empatin värd, även om du kanske behöver reflektera över vad en människa är värd efteråt.

Etiketter: film, historia, politik

Den nordiska pietismen gör sig fortfarande gällande trots att det var trettio år sedan konfirmationen inte var krav för nattvardsgång i Svenska kyrkan. Då och då stöter jag på kollegor som vägrar dela ut nattvarden till okonfirmerade av pietistisk skäl.

(Pietismen är en fromhetsrörelse, som bland annat innebar att en kristen måste vara bestämd och ha tagit ställning för sin väg mot frälsningen i Jesus Kristus. Pietismen var anledningen till att konfirmationen fick sin starka ställning inom Svenska kyrkan: om man ville vara avgjord för Jesus, måste man också veta vad det innebar att vara kristen och döpt och följdaktligen gå i undervisning.)

Pietismen har många nackdelar i ett individuellt samhälle som Sverige. Den har inriktningen på den enskilda personen och spär på individens självbestämmande och egenart. Det är inget fel med självbestämmande, men kyrkan och samhället är i grunden en gemensam organsation. Kommun är grunden för allt inflytande i det svenska samhället och kommunionen (nattvarden) är grundläggande för kyrkans liv. Kommun och kommunion kommer från samma latinska ord communis, sv. gemensam.

Ensamhet och utlämnande är symptom på ett samhälle som präglas av individualism och pietismens tolkning av personens avgörande. Det blir ju knappast bättre när det kapitalistiska systemet värdegrund rasar då ekonomin rasar. Pengarnas makt över ett samhälle som Sveriges och västvärldens/det norra halvklotets är uppbyggt på den enskildes lycka.

Vi behöver gemenskap! Nattvardens symbolik försöker åtminstone visa på varje människas behov och längtan av ett vi. Att avvisa människor från det pga utbildningsbrister hos den enskilde är absurt, även om mer kunskap är viktigt. Men det skall inte ligga till grunden för ett avvisande. Kyrkans gemenskap är ständigt riktad mot att lära känna mer. "Målet är ingenting, vägen är alla" som Robert Broberg sjöng och jag kan nästan hålla med för visst längtar jag till den fullkomlig gemenskapen med mänskligheten och Gud. Det är målet.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

Jag är ett stort fan av Euskefeurat, folkrockbandet från Piteå. Deras låt När jag en gång dör har funnits i mitt huvud alltsedan november då jag såg dem i Örebro. Den här veckan köpte jag skivan och njöt i fulla drag.

Här är texten till När jag en gång dör

refräng: När jag en gång dör, lägg mig inte i nån grav
det har varken jag eller nån annan glädje av
Jag donerar mina lemmar och organ men jag vill
gärna få bestämma vem ni sedan ger dom till

Om ni tar mitt hjärta då har jag som krav
Att ni ger det till en hjärtlös såna finns det många av
Ge det till Lars Leijonborg , en låssasliberal
Om han får mitt hjärta då ska han få samvetskval
Om ni tar min hjärna så skulle jag gärna se
Att ni gav den till nån TV-producent på TV 3
Min hjärna är begagnad, men det må väl vara hänt
Hellre det än ha en hjärna som är oanvänd

När jag en gång dör.....

Tar ni mina ögon den dagen när jag dör
Då vill jag att ni tänker er jävligt noga för
När jag tittar mej i spegeln sen så vill fan inte jag
Tvingas stirra in i Laila Freivalds anletsdrag
Tar ni mina öron den dan jag kolar av
Så är det helt okej för mig men då har jag ett krav
När sen det sjungs i duschen vet jag inte vad jag gör
Ifall det är en skrålande Carola som jag hör

När jag en gång dör.....

Tar ni mina armar så ge dom gärna till nån karl
Som håller om min fru när inte längre jag finns kvar
Ryggraden den blir jag glad ifall ni ger till nån
inom LO för där verkar ganska många sakna sån
Ge foten till Carl Bildt ge sen läpparna till Maud
Så lovar jag att dom ska stänga hennes ordförråd
Till Zlatan får ni gärna transplantera mina ben
Till sist så ger jag fingret till Björn Rosengren

När jag en gång dör.....

Etiketter: humor, musik, politik

Idag kom det fram en körsångarna ur en av kyrkokörerna och frågade: "vad är det här för spektakel?" Spektaklet hette askonsdagsmässa som inledde körövningen.

Från min sida sett var det en helt vanlig veckomässa med korstecknande av aska och en kortare predikan. Allt som allt tog gudstjänsten 40 minuter.

Som konvertit som jag var, var det ett stort steg att bli kristen, men ganska kort tid efteråt frågade jag mig själv flera gånger om det verkligen var ett stort steg. Den kristna tron var inte så märkvärdig eller konstig, inte konstigare än vilken annan livsåskådning som helst. Den kristna tron gav ett sätt att förhålla sig till världen utan att förkrympa den eller människan, snarare tvärtom.

Idag undrar jag om icke-närmandet till religion bara handlar om fördomar, rädsla och historisk bundenhet till vissa (mytiska) ideologiska föreställningar. Jag ser faktiskt inte varför det skall vara så svårt att tro. Vetenskapen eller någon annan föreställning ger ingen heltäckande bild, inte kristen tro heller, men den ger något att hoppas på i en materiell och nästan endimensionell värld.
Jag är kristen, men jag kan inte köpa antiintellektuella resonemang som har med kristendom att göra. Är man kristen skall man tåla kritik, och våga ge kritik utan att ducka. Om det sista argumentet i en fråga blir "så är det bara! det vet ju alla" vill jag verkligen veta hur man resonerar.

Sverige är ett fundamentalistiskt religiöst land på det sättet att det saknar religionen i vardagen.
Jag skriker inte efter en stark missionsiver i landet, men jag vill gärna inbjuda till existentiella samtal, eftersom jag tror att kristen tro skulle ge en extra dimension i ett enkelt samhälle som Sverige.

Etiketter: kyrka och teologi, politik, prästliv

Jag skrattade så högt efter att ha hört Ulf Wickboms morgonkrönika i SR P1:s Godmorgon, världen!. Herr Wickbom talade om bl. a. marknadsekonomitänkande som övertar privatlivet (lyssna mer här). Han förfasar sig över två ord: livspussel och egentid.

Livspusslet är en lika korkad tanke som balansräkningen. Den som försöker att styra sin familj som ett företag har snart bara kontroll över almanackan. Livet vägrar att lyda.

Egentid innebär att man stänger världen ute. För mig låter det mest som inredningstips för en isoleringscell.

Jag använder inte ordet livspussel, men det händer att jag använder egentid.

Etiketter: politik, vardag

Min bror hävdar med bestämdhet och rätta att alla böcker om vägfordon är propaganda. Varför finns det så få seriösa barnböcker om järnvägstrafik och vikten av att åka tåg?

Förutom att han och jag är riktiga järnvägsnördar, är frågan rätt ställd. Hur kommer det sig att den enda gången tåg kommer på tal i en barnbok är det ett ånglok? Ångloken innehåller en nostalgisk komponent, men elloken är vida överlägsna i allt.

Skulle ångloken finnas kvar som drivkraft i dagens järnvägsnät, skulle miljöbovar som kolbrytning och järnvägens underlägsenhet jämfört med den energisnåla vägtrafiken vara heta samtalsämnen. Om nu järnvägen hade funnits kvar pga ineffektiviteten.

Här är för övrigt en lista på andra (barn)böcker om järnväg.

Etiketter: järnväg, politik

Just nu blir jag e-postbombad av brev med dessa inriktningar: min sviktande potens och mitt minimala könsorgan. Lyckligtvis är inte breven personliga, utan olyckliga massutskick.

Breven inleds alltid med något i stil med: "blir du utskrattad i sovrummet?" eller "klarar du bara fem minuter?" Sedan kommer erbjudandet, antingen Viagra eller någon sorts penisförlängning.

Tänk om vardagsreklamen skulle börja med att förödmjuka alla potentiella köpare: "är du för tjock för vanlig mat? Gå med i Viktväktarna" eller "vi har gjort det lättare för även den mest imbecille! Ja just du!"

Någonstans spelar tydligen den här reklamen någon roll. Är man lyckligt gift som jag, kan man prata om sådana här saker utan att man springer iväg och köper piller. Men någon måste väl bli påverkad, eftersom de fortsätter att komma. Mina spam-filter tar bort dessa meddelanden, och jag är glad att slipper läsa dessa förödmjukelser.

Världen är lyckligtvis större än att bli hånad som offer för den rika världens könsdrift.

Etiketter: datorer och IT, politik

Vad gör man om man har 1500 hårddiskar liggande hemma?

Det självklara svaret för denna kvinna: domino!
Sorgligt, säger jag. Snacka om att vi har alldeles för mycket tid för alldeles för dumma saker.


Dominos With 1500 Hard Drives

Etiketter: datorer och IT, politik

Medelsvensson dricker 10 l starksprit varje år, ser på tv 3 timmar om dagen och köper julklappar för en summa av 8000 kr. Vem dricker min sprit? Vem ser på tv åt mig? Vem köper alla dessa julklappar jag inte har förmåga att köpa?

Finns det ett annat Sverige, en annan medelsvensson som jag aldrig träffar? Jag möter så många människor som säger likadant som mig. Var är alla översiffror eftersom jag inte lyckas komma upp till den här statistiken?

Etiketter: politik

Det måste vara någon med sjuk humor som har skapat sjukhuskläderna: genomskinliga underkläder kompletterat med mjukisbyxor i alltför stor storlek. Patienternas kläder kompletteras med personalens, där männens kläder ser erbarmligt pösiga ut och kvinnornas har någon attraktiv charm.
Nästa gång jag läggs in på sjukhus, hoppas jag på nytillverkade kläder som sitter åt lite mer. Jag vill ut och röra på mig ibland i korridoren, men jag är nog lite fåfäng för att jag gör det helst inte pga kläderna. Personalen måste ju då och då vrida sig av skratt i sina personalrum, när de ser vanliga och stiliga män och kvinnor förvandlas till patienter i tygsopsäckar. Å andra sidan skrattar vi patienter lika mycket åt personalen då de kommer i sina halvgenomskinliga kläder.

Etiketter: politik

Med risk för att vara politiskt inkorrekt: jag är stolt att vara man och jag vill att ni härmed endast säger han, hans, honom och andra mansbundna termer när ni talar om mig.

Tidningen Språk tar upp frågan om de könsneutrala pronomina hen, hens, och henom och konstaterar att endast en tredjedel av världens språk är könsbundna, däribland alla de indoeuropeiska språken (majoriteten av Europas språk). Finska gör inte skillnad på han och hon, utan har ordet hän. Där är det sammanhanget som avgör personens (grammatiska) kön.

Jag gillar inte hen och tänker inte använda det, men inser att det har ett användningsområde bland transpersoner. Alla människor är lika värda oberoende kön, men får just sin originalitet pga könet. Därför är han och hon en komplimang, oavsett vad det biologiska könet är.

Särdrag är det unika hos människan, och jag vill inte ändra svenskan för en politisk tendens: att vilja utplåna könskillnaderna.

Etiketter: politik, språk

Ateismens fall påskyndas av organisation, hävdar nihonshu, och jag håller med. Läs gärna hans begåvade argument här.

Under min tid som ateist var jag inte intresserad av att organiseras. Jag som ateist hade aldrig samma värderingar som en annan ateist. En ateist vill just slippa bli organiserad som ett tecken på motstånd mot organiserad tro.

Att nu Humanisterna organiseras och går på krigsmarsch mot religioner ser jag inte annat som ett tecken på att de håller på att försvagas. En humanist, oavsett religion, bryr sig inte om att organiseras mot något, snarare för något. En humanist har massor att göra i en värld där humanistiska värden förfaller, men inte i första hand att kriga mot religioner.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

Jag hittade boken "Skolans morgonandakt" av Einar Lilja i det gamla församlingshemmet i Björneborg. I förordet kan man läsa:

Anlägger man den pedagogiska synpunkten [på vad som är det andaktskapande mediet] ... kan det inte råda någon tvekan om att det alldeles övervägande är vittnesbörden om den religiösa verkligheten (min kursivering), som hos barn och ungdom förmår skapa stillhet, helgd, andakt.

Det är märkligt hur tiderna förändras. Skulle någon tala om behovet av den religiösa verkligheten i skolan idag, hade denne gjort ett klart politiskt inkorrekt uttalande.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

Här kommer en allmän utmaning till dig som läsare. Jag utmanar alla som läser detta.

Du som blir utmanad, skriver tre tabun som du vill bryta på din blogg och utmanar i din tur tre nya personer. Skriv på kommentarssidan när du antagit utmaningen.

Utmaningen gäller frågan: Vilka tre (eller flera) tabun skulle du vilja bryta?

Här är min lista.

1. Det svenska artighetstabut
   När jag går i en affär och handlar, träffar jag ofta någon jag känner (till). Vi pratas vid en stund och går sedan var och en på sitt håll och fortsätter handlingsrundan. Vi råkar se varandra i affären igen och sänker blickarna. Hur skall vi våga hälsa på varandra igen?
2. Det politiska korrekthetstabut
   Det finns vissa åsikter som man som god samhällsmedborgare skall ha: man får inte vara för religiös, man skall hålla sig till de etablerade partierna, man skall vara öppen mot alla sexuella inriktningar, man skall inte tjäna för mycket. På något sätt är detta tabu oerhört inkonsekvent: "Lagoma korvar är bäst" som Gösta Ekman sade i sketchen om Centerpartiet som extremparti.
3. Tonårstabut
   Det här tabut gestaltas tydligast av svensk veckotidningsbranschen, skandalpressen och tidningen mama för att bara nämna några. "Det jag mår bra av, mår också andra bra av" är devisen. Man är så oerhört koncentrerade på sig själva att det inte finns andra problem. Den sanna världen visas genom kändisar, mode och förvecklingen mellan dessa två. Det är som om denna värld var för och av tonåringar: "allt som inte rör mig är inte intressant" och "allt ljus på mig". Det är inte så konstigt världen uppfattas som paranoid, då allt centreras omkring individen.

Min lista blev väldigt politiskt, men din utmaning får gärna handla om annat.

Etiketter: humor, politik, vardag

Att vara anonym har i princip alltid varit möjligt. Med internet är det lättare, även om kontrollmyndigheter efter mycket efterforskande klarar av en hel del (tack gode Gud att de hittade pedofilen som försökte gömma sig bakom en redigerad bild). Men som vanliga internetanvändare har vi svårt att röja identiteter.

Jag personligen har svårt för "åsikt utan ansikte". Jag vill veta med vem jag talar och vem som tycker. Det är ett problem med alla tyckare - tyckare har vi haft i alla tider - men om de är ansiktlösa, vet i alla fall inte jag var jag skall fästa ögonen.

Jag är inte ute efter någon särskild, utan tar upp en av SR P1:s Spanarnas poänger i det senaste programmet. Andelen anonyma insändare på tidningarnas debattsidor ökar.

Vad är vi rädda för? Att stå för åsikten? Hur bygger vi en demokrati med ansiktslösa åsikter? Vem vinner på det i längden? och slutligen en paranoid tanke: Tänk om den ansiktlösa
åsikten endast tillhör lobbygrupper och inte enskilda individer?

Vad tycker ni?

Etiketter: politik

Många gånger får Svenska kyrkan 1) skäll och 2) beröm för sin otydliga andliga profil: 1) skäll för att vi bl. a. har omdefinierat missionsbegreppet, avsaknar kyrkotukt och går i dialog med andra så att vi nästan utplånar vår prägel som kyrka, 2) beröm för att vi vågar ta diskussionen i svåra frågor utan att stänga dörrar och mycket mer.

En kyrkas särprägel skall vara att gå ut med evangelium i världen oavsett situation. Vi måste hitta nya vägar då gamla är stängda.

Prästerik hör till en av dem jag känner som vågar formulera sin kritik på ett kraftigt sätt. Hans ständiga käpphäst är att göra Jesus synlig i världen, t. ex. i detta inlägg, där han kritiserar ärkebiskop Anders.

Här tycker jag att ärkebiskopen gör alldeles rätt. Att sätta klimatfrågorna överst på agendan hör till evangeliets tydliga konsekvens av ett kristet liv. Vill vi frälsning för vår värld gäller också den frälsningen vår fysiska omgivning. Vill vi att människor skall må bra av sitt liv, måste också vi våga vara fysiska och vilja världens frälsning.

Samtidigt finns det få människor i Svenska kyrkan som ger "andlig mat". Jag kan själv inte precisera uttrycket, men jag förstår innebörden: Guds ord som verkligen bygger och förnyar varje kristens liv.
Prästerik eftersträvar andlig mat i Svenska kyrkan och det gör jag också, men det går inte att bara vara andlig eller inriktad på det inre för att eftersträva andlighet. Det krävs något mer. Men vad?

Fotnot: uttrycket "andlig mat" stötte jag på första gången då jag gick på Pastoralinstitutet. Det var mig obekant, men jag förstod det med en gång. En studiekamrat använde det om en Lundaprästs predikan. Jag gick dit och lyssnade, men gick därifrån efter några gånger lika hungrig som jag kom.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

SR P1:s program "Spanarna" lyckas fånga tendenser på ett otroligt sätt. Min lillebror har samma aversion mot "Spanarna" som jag har för "Ring P1". Han tycker att det är för flamsigt.

Men ser man på vad de ser och de säger, prickar de rätt, kanske inte in i framtiden, men i nutiden i alla fall.

Denna vecka blev jag imponerad över Jessica Gedins spaning "underbart är kortfattat". Hon gav (som jag uppfattar det) kraftig kritik åt den alltför enorma informationen som finns på nätet: media gör långa analyser på sina webbplatser och vi översköljs av information.

Hon lyfte fram det positiva med Facebook att det inte finns mycket plats för information människor emellan. Jag kommer ihåg de många gångerna jag har varit tvungen att skriva om mina SMS pga att jag inte lyckats vara tillräckligt kortfattad.

Aldous Huxley och George Orwell har båda skrivit skrämmande politisk science fiction om informationsflöde. Den förre ansåg att vi skulle kommer att drunkna i information, den senare att informationen skulle vara kortfattad och censurerad genom statlig kontroll.

Vi är just hos Huxley, men jag längtar ibland till Orwell. Det kortfattade är bättre att läsa. Det korta är mer precist. För min egen del skall jag sluta skriva långt här och koncentrera mig på det precisa. Vi får se om jag lyckas.

Etiketter: datorer och IT, politik

Idag var jag på kontraktskonvent på den nya arbetsplatsen. Föreläsaren, som gjort en rundresa i Palestina och Israel kallade Israel för "den teokratiska militärdiktaturen".

Nog är jag trött på Israels fasoner mot icke-judar och ockuperade områden, men det hela sades i ett sammanhang om Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission (SKM) som fick det att låta som om det var Svenska kyrkans ställningstagande i den politiska frågan. Det var så onödigt, eftersom sådana uttalanden gör ingen diplomati eller försoning. Jag blev arg; dessutom var jag väldigt trött hela dagen, både fysiskt och intellektuellt.

Etiketter: politik, prästliv

Varför får jag känslan av att det är mycket finare att vara opersonlig på sin blogg och endast skriva om det som händer runt omkring en? Är det Helle Kleins "personlig, men aldrig privat" som klingar i mitt huvud som det politiskt korrekta för hur man skriver på en blogg?

I vilket fall som helst gör jag som jag vill och bryr mig inte om vad som är rätt eller riktigt. Jag skriver som jag gör.

Etiketter: politik

Konstnären Kristian von Hornsleth har fotograferat ett hundratal människor i en ugandisk by. Som lön har de fått en get eller en gris. Troligtvis har han skapat välstånd där.

Men samtidigt har ugandierna i byn bytt namn. Allas namn börjar nu med Hornsleth och därefter sina egna. Byn Buteyongera heter numera the Hornsleth village.

Fotografierna av byborna finns att köpa för 52000 DKK i Köpenhamn. Är detta konst?

Några saker står klara:

1. Konst skall utmana!
2. Konst skall alltid förstås, men öppna dörrar till nya världar.
3. Konst förstås inte av mig.
4. Det pietistiska Sverige begriper sig inte på konst, eftersom det inte kan förklaras.
5. Är det någon som förstår någonting?
   

Nog har von Hornsleth gjort sig uppmärksamhet och pengar, men vad är konstens mål, då von Hornsleths mål är att försöka bli rik. Jag mår lite illa av detta och kan inte såsom en korrespondent vinkla ur olika perspektiv.

Etiketter: politik

Statsminstern verkar ha problem med att hitta människor som inte har anlitat svartjobbare till regeringen. Det kan ju var och en uppröras av, men regeringen består av vanligt folk - dock något rikare än gemene man.

Tänker vi vanliga efter om vi är värdiga en plats i regeringen, tror jag att var och en av oss skulle säga ja. Jag har anlitat svartjobbare; låt mig ta några exempel: 1) min bror har utfört trädgårdsarbete hos mig. Lönen: en tre rätters middag. 2) En och annan barnvakt har tagit hand om våra barn då och då för en viss summa pengar. 3) Min granne har sågat till ett par brädor och fått en flaska vin som tack.

Skulle jag räkna upp alla tjänster som någon gjort för sin granne eller han eller hon för någon annan utan att ta upp det i deklarationen, talar vi om uteblivna skattepengar i biljardklassen varje år.

Är det då så konstigt att en minister har anlitat svartjobb? Nej, egentligen inte, men föredömligt är det inte. Det är inte heller mina svartjobb, men jag erkänner dem, liksom handelsministern också gjorde.

Däremot är det en helt annan sak att bara strunta i att betala licenspengar pga. politisk ideologi... eller?

Etiketter: politik

Alltid lär man sig något nytt! I min sökning av olika saker på Wikipedia upptäcker jag språket võro, en estnisk dialekt eller eget språk i sydöstra Estland.
De övriga finsk-ugriska språken hade jag hygglig koll på, men det här var något nytt.

Av någon anledning är jag väldigt Norden-centrerad. Jag har litet intresse av andra sidan jordklotet och dess språk, även om sanskrit-intresset håller på att slå ut i blom.
Jag anser att de nordiska länderna skulle skapa en egen union, istället för EU, tillsammans med de baltiska staterna och eventuellt Polen. Man var på gång under 1980-talet att göra något liknande, men det fanns många saker som stod i vägen då.

Men EU är inte ett evighetsprojekt, och en union med Norge, Finland, Danmark, Färöarna (jag räknar dem som eget land, inte dansk koloni), Island, Estland, Lettland, Litauen. Jag hoppas att Finland återigen får erbjudandet av Ryssland att köpa tillbaka Karelen, som också skulle ingå i unionen.

Võro skulle bli ett av de minoritetsspråken inom unionen, men minoriteter berikar majoriteterna.

Etiketter: politik, språk

Som vanligt bläddrar jag i en serietidning, när jag måste äta själv. Det har slagit mig många gånger att de flesta serieskaparna, både i Europa och i resten av världen har varit väldigt högerkritiska. Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst en serie som hyllat nyliberalism eller någon annan högerinriktad politisk ideologi.

I förlängningen begriper jag inte riktigt om vår regering i dag kan föra en strikt borgelig kulturpolitik med fria marknadskrafter och liknande. Hur går det ihop? Förklara gärna för mig.

På samma sätt kan jag inte förstå hur vänsterpolitik i Europa kan stödja globala företags strävanden att bli värdsledande.

Människan bygger på paradoxer, men hur går det till?

Etiketter: politik

Danmark är för övrigt ett föregångsland när det gäller cyklar. Jag är imponerad över alla deras cykelbanor, deras upprätthållande av cykeltrafikregler och -teckengivande. Det är fascinerande att cykla i Köpenhamn. De gör allt som NTF lärde mig som mellanstadiebarn, men aldrig tillämpade i Fjugesta.

När jag letade cyklar hittade jag denna sida, Firmacyklen. Ett företag som säljer cyklar till företag för att de skall lämna bilen och få bl. a. bättre kondition. Det är annat än det svenska tjänstebilstjafset.

Etiketter: politik

Jag blev riktigt förbannad idag: på P1 sändes ett reportage om Danmarks liberalisering i sexpolitiken. Sedan ett par år är det tillåtet med prostitution i Danmark och nu verkar ingen längre höja på ögonbrynen i fråga om bordellers, sexklubbars och eskorters annonser i dagstidningar. Samtidigt framställs Sverige som ett politiskt korrekt och patetiskt moralistiskt land som förbjuder detta.

I Danmark hade man förfasats över vissa kretsars moralism över sexpolitiken och framför allt över vissa feministers ställningstagande (läs här).

Jag är stolt att tillhöra ett land som kriminalierar torskar och är restriktiv och hård mot pornografi. Jag tror inte på sex som allmän torgvara. Just har jag inte mer att säga, men vill ändå göra ett ställningstagande.

Etiketter: politik

USA håller på att skaffa sig nya militära hjälpare i form av sunnimuslimska milisgrupper i kampen mot Al Qaida-grupper i Irak. De delar ut vapen i utbyte mot deras motstånd mot den antiamerikanska terroristverksamheten och hoppas på kraftiga vinster. Se nyheten på SR, läs mer här.

Liknande idéer har testats förut i historien då Romarriket anlitade främmande folk som dörrvakter vid de romerska gränserna. Folken blev romerska medborgare mot att de höll stånd mot påtryckande folkgrupper utifrån. Dörrvakterna kallades foederati (upphovsordet till federation med flera ord).
Bland andra anlitades olika gotiska (germanska) grupperingar som foederati i Dacien (nuvarande Bulgarien) på 200-talet. Dessa klarade inte av trycket utifrån och invaderade och sökte skydd inom Romarriket och blev en ny maktfaktor. Folkvandringstiden krossade så småningom imperiet Rom. 410 brändes Rom ned av Alarik. Det var för första gången Rom härjades av barbarer på 700 år.

Skulle de sunnimuslimska milisgrupperna inte kunna så småningom krossa USA med hjälp av deras egna vapen? Nu kommer det att gå mycket snabbare än ett par hundra år från foederati till krossande av kärnan.
Det är svårt att hålla ett världsherravälde flytande.

Etiketter: historia, politik

Jag är visserligen blåögd, bokstavligt sett alltså, men vår utrikesminister verkar vara det i den mindre positiva bemärkelsen. Som ni kanske sett länkar jag till Carl bildts blogg, mest för att det är intressant att se vad en statsman som han tänker och gör om dagarna som passerar. Men för några dagar sedan kom ett riktigt klavertramp: läs här.

Han är helt oförstående till demonstrationerna vid G8-mötet, som om vem som helst vore inbjuden att delta.

Jag delar inte allas uppfattningar och jag delar inte alltid demonstranters uppfattningar, även om jag tycker att demonstrationer är ett av många bra sätt att visa vad man tycker. Men Carl Bildts syn blir så blåögd att jag blir nästan svimfärdig.

I Carl Bildts nästa inlägg (läs här) hänvisar han till Bilderbergsgruppen som om det vore självklart att världens inflytelserikaste män kan träffas och diskutera utan att det skulle påverka något. Det är ju just det de vill bakom lyckta dörrar.

Nej, Carl Bildt, en god statsman kan jag se att du är, men alltför blåögd, ja!

Etiketter: politik

Nu skall jag på allvar inse att min kropp är den helige Andes tempel! (Den här meningen vill särskilt understryka att jag skall hålla bättre koll på vad jag äter och att jag har en övertygelse att jag delar min kropp med den Gud som skapat mig.)

Jag är inte det på något sätt, men jag har fått nog av småätandet, ostätandet, vindrickandet och godiskonsumtionen. Inget av det behöver jag; vindrickandet har jag berättat om tidigare. Tillsammans med en vän styrketränar jag varje måndag och torsdag, och jag väntar på att börja åka rullskidor, när ryggen är i form. Jag är väldigt stark rent fysiskt, men måste få känna att kroppen och magen skall må bra och inte behöva behandla massor av skräp.

Jag tänker mig själv och mitt hushåll som ett ekologiskt reningsverk, som inte skall släppa ut miljöfarliga gifter. Jag sopsorterar, komposterar, eldar allt trävirke själv (har möjlighet att slippa att köra det till återvinningscentraler), återvinner kompostjord i rabatterna. Då borde jag ju också inte dra in massor av skräp i min kropp, se till att den mår bra och fungerar.

Det stora problemet med vårt hushåll är de bensin- och dieseldrivna fordonen. Vi måste ta oss till och från arbetet, vi har två bilar och vi vet inte hur vi skulle lösa det just nu med att bara ha en bil.
Däremot behöver vi inte klippa gräsmattan. Just nu håller jag på att bli tokig på hur snabbt gräset växer. Jag måste klippa var fjärde-femte dag vår gräsmatta på 2000 m2.
Varför inte satsa på får eller getter som håller rent på åtminstone en del av gräset? Det tillför ju både näring till gräset och en och annan fårstek till oss.
Lokalt producerat får utan bensinförbrukning. Kanske skulle vi ha fårdragna fordon?

Etiketter: kyrka och teologi, politik, vardag

När jag läser artiklar som den här om "upprättelse av Satan", funderar jag på om det inte är just en bricka i spelet. Och det är någon sorts ond makt som står bakom det.
Denna tidens upprepande av satser som "allt är tillåtet, allt är möjligt" skrämmer mig. Världen blir relativ.

Jag är inte en sådan som fäster stor uppmärksamhet vid djävulen och det onda, snarare tvärtom. Gud och det godas plats är viktigt för mig. Jag förstår inte vad mitt liv skulle vara om inte det goda genomsyrade det.

Däremot tror jag att det nutida samhället har ett stort behov av att skjuta från sig allt som är obehagligt och starkt. Det onda finns inte i mig, men jag kan se vad ont som händer ute i världen. Det onda finns inte i mig, men jag kan ta del av det som händer hos mina grannar som bråkar och slåss.

På samma sätt håller det intensiva goda att få samma status som det goda. Det är besvärligt och jag orkar inte med det. Skilsmässorna ökar eftersom jag inte orkar med den intensiva samvaron. Det är inte säkert att jag har rätt, men någon sorts förskjutning av intensitet från det personliga finns det.

Jag tror att människor behöver identifiera vissa goda och vissa onda saker, hos sig själva som hos andra. Det måste finnas saker som är stadiga i livet, att utgå från.

Visst vill jag att alla skall finna Gud som sin stadiga grund i livet. Men det är inte det första målet just nu. Det är att bryta relativismens grepp om västvärldens människa, vars synsätt har två olika kontraster: informationssamhället ger människan flera möjligheter att välja, men utifrån ett smalare spektrum.

Jag återkommer i frågan. Mörda gärna mina åsikter, men gör det välargumenterat!

Etiketter: kyrka och teologi, politik

En fruktansvärd dag har tagit slut! Finns det hormonella rubbningar för män i 32-årsåldern, har jag drabbats av dem alla... på ett negativt sätt.

När jag skjutsade min fru till bussen i morse uttalade sig Jens Stoltenberg (s-ledare i Norge) om sina första intryck av Mona Sahlin på 1980-talet. Då var han rädd för henne. Det säger en del om hur kvinnor måste vara för att slå sig in i maktsfärer dominerade av män.

Jag vet att jag har många "kvinnliga" drag i min personlighet, och jag förstår beskrivningen av Mona totalt. En kvinna med "manliga" drag är inte roligt att möta i en debatt, diskussion eller ens socialt.

Nu var Jens inspirerad av Mona, och det är ju bra. men hade Mona varit inte så "manlig" hade hon väl knappast få frågan att leda sossarna. Se bara på Göran Perssons ledarstil.

Etiketter: politik

Jag kommer att ägna dagen åt att lyssna på Emil i Lönneberga. Sonen är sjuk och älskar Emil.

Jag väntar på den dagen då någon politiker, medborgare, vetenskapsman eller jag själv slår näven i bordet och ser till att det blir tabberas på de goda tillgångarna för dem som verkligen behöver det. Emil blir förbannad över den snikna och egoistiska kommandoran, som tar de fattigas tillgångar. Han ger hela släktens julbord åt fattighuset och får ägna hela nästa dag i snickarboden och det är väl just det som gör att ingen handlar enligt Emil-metoden.

Banbrytande handlingar med ödesdigra konsekvenser för initiativtagaren premieras sällan. Det är nog inte roligt som Mona Sahlin fått göra, att sitta i snickarboden för en toblerone (eller vad det var hon köpte på kreditkortet). Inte för att Sahlin följde Emil-metoden, men hennes straff var liknande. Hon kommer att bli ledare för landets största parti.

Och Emil sägs ha blivit kommunalråd, trots sin faders bestraffning.

Etiketter: barn, politik

Än så länge har jag inte engagerat mig politiskt, och jag tror inte att jag kommer att göra det heller.
Det händer ofta att kyrkorna anklagas att driva en driven politisk agenda: fördomsfullt blir präster och församlingsbor kallade kommunister och kristdemokrater, när de egentligen röstar som som folk i allmänhet.

Jag blir dock irriterad när man tror att man som kristen endast kan rösta borgligt eller endast socialistiskt, som om kristendomen endast hade värdekonservativa eller revolutionära idéer. Det finns möjlighet att tolka kristendomen så, ja, men inte endast.

Ännu mer retar det mig när religiösa inte får ha politiska uppfattningar, utan bara hålla sig till det de kan.
Jag vet att det är laddat med politik och religion, men det betyder väl ändå inte att troende fromt skall blicka mot himlen i väntan på det eviga livets fullbordan?!?

Alla människor, oavsett tro, skall få uttrycka en politik, vare sig den bygger på halsstarrig fundamentalism eller genomtänkt humanism eller vad du än kan tänka dig.

Jag tänker åtminstone fortsätta propagera för allas rätt till att vara politiska, även om de tror eller inte. Alla har vi en dold agenda, som vi hoppas på, eller hur?

Etiketter: kyrka och teologi, politik

I Europa diskuteras abort-frågan mer än vanligt i dessa dagar, och det är bra. Svåra etiska frågor skall alltid vara i ropet.

Samtidigt räddas ett barn i USA i vecka 21! Fantastiskt vad tekniken klarar av.

Om man nu kan rädda barn så tidigt, borde inte abort-gränsen ändras? Det vore rimligt...

Det här är ju bara en fundering utifrån vetenskapliga möjligheter och människoblivande-frågan (dvs när ett foster är levnadsdugligt). Jag har mina sympatier mittemellan den klassiska katolska åsikten och den liberala.

I en snar framtid torde det vara rimligt att mognadskammare (som hos borgerna i Star Trek) avlar barn utan hjälp. Tills dess hoppas jag att vi kan föra en seriös debatt om aborter.

Etiketter: kyrka och teologi, politik