en västernärkings bekännelser

I mitten av 1990-talet komponerade jag en låt tillsammans med en vän. Efter inspelning och lätt bearbetning spelades den in på ett DAT-band och brändes på en CD.
På samma CD brändes också den fantastiska skivan med folkvisor och skillingtryck "Kära du" med Louise Hoffsten, Lasse Englund och Esbjörn Svenssons trio.
Dessutom brändes också på samma skiva en orgelupptagning från Katrineholms kyrka av Toccata i h-moll av E. Gigout.

Vilken blandning: folkvisa i jazz-ton, hårdrock i orgelformat och vår låt, techno som delvis går i tre-takt. Njutning och nostalgin ligger tung över skivan.

Etiketter: musik, nostalgi

Äntligen talar Thåström. Det är roligt att höra honom berätta, men det får inte bli för ofta. En gång var sjätte år räcker gott för mig, det är kanske för ofta.

Jag vill höra honom sjunga, men idag nöjer jag mig med denna intervju: läs mer här

Etiketter: musik

Jag vaknade med frasen

Ännu en dag.
Jag vaknar upp igen, naken vid min teve som visar jorden

i huvudet.
Någon som känner igen sångtexten? Vilka är de följande fyra orden?

Etiketter: lycka, musik

Idag har jag varit ledig och efter gårdagens tolvtimmars arbetsdag var ledigheten välförtjänt.

Förmiddagen bjöd på skolbesök hos min dotter. Efter lunchen kom jag på - då min son hade en kompis hemma - att jag kan göra precis vad jag vill. Jag lyssnade på melodifestivallåtar och försökte förstå poängen med Facebook (tredje gången gillt).

Efter en god väns besök och kvällsarbetet, krönte jag min materiella dag med två nyupptäkter: musikvideorna av Barbie girl och Dr. Jones av den danska popgruppen Aqua. För er som var med 1997, lovar jag en nostalgitripp utan dess like. 1997 är det enda år då jag regelbundet sett på MTV.

"Life in plastic is fantastic"... sometimes.

Etiketter: musik, vardag

Äntligen! Vi vann schlagerfestivalen!

Se här

Etiketter: humor, musik

Alla kommer inte längst, men det är på vägen man lär sig något.

Sedan ett par månader har jag börjat träna tonåringar i friidrott. Karlskoga friidrott behövde någon som särskilt tränade ungdomar i längd- och trestegsteknik. Först var jag tveksam, men sedan insåg jag hur roligt det var. Jag hade aldrig varit tränare förut, bara aktiv. Jag har bara erfarenheten av att bli ledd, inte leda.

För två veckor sedan talade jag med mina adepter om vikten av glädje i hoppgrenar. Under träningen lekte vi för att de skulle kunna känna avslappning.

Sprint och vertikala hoppgrenar handlar mycket om att finna en rytm, att vara avslappnad för att låta rätt muskler arbeta. En avvägning mellan spänning och avslappning.

Jag tror att avväggningen heter glädje. Med glädje kommer man långt.

I melodifestivalen såg jag enormt mycket glädje i topplaceringarna. Alexander Rybaks glädje i framförandet (och segerögonblicket) gick inte att ta miste på och den unnar jag honom. Samma glädje fanns också hos Jóhanna Guðrún Jónsdóttir och Arash och AySel. Men Malenas glädje i framförande var överlägsen de andra.

En friidrottare som slog världen med både häpnad och överlägsenhet var Carolina Klüft. Hon hade en enorm skärpa, men kunde brista ut i glädjedanser framför kameran.

Sverige har två blonda professionella kvinnor som kan visa glädje. Jag hoppas att den sprider sig också till männen.

Glädjen skall jag ta med mig och sprida och inspirera andra med. Det går att ha roligt och vara bäst samtidigt utan att vara uppnosig eller elak.

Etiketter: musik, sport, träning

Min vän Karinko är inte särskilt förtjust i vissa blandningar. Jag älskar dem.

I helgen njöt jag två blandningar.

1. Sprit och bakverk. Tiramisùn var underbar och jag hade kunnat haft i ännu mer Disaronno för att få det lilla extra. Jag är för övrigt också förtjust i konjaksfromage och chokladbitar med likör i.
   Egentligen är jag ju inte förtjust i varken bakverk eller sprit, men kombinationen!
   
2. Pop och opera. Malena Ernman bjöd på ett härligt nummer och jag beklagar att inte fler såg charmen med den blandningen.
   Det finns lyckligtvis andra liknande blandningar, bl. a. Alenka Gotar från Slovenien i Eurovision 2007.
   Egentligen är jag ju inte förtjust i varken pop eller opera, men kombinationen!
   

Karinko kommer inte att bli övertalad i första skedet, men jag ger mig inte.

Etiketter: musik

Nu har det börjat. Malena Ernman gjorde ett oerhört skärpt framförande i den första semifinalen. Jag var dock inte jätteförtjust i kören; de dominerade låten för mycket.

Jag talar om Melodifestivalen... såklart. Evenemanget som numera är en jättetävling med två semifinaler och möjlighet att höra alla låtarna i förväg, vilket jag inte uppskattar.

Som vanligt blir jag tårögd av lilleputtlandet Andorra (eftersom de andra lilleputtländerna San Marino och Luxemburg inte är med i år), Ísland och mitt eget land.

Jag har också noterat att Italien har dragit sig ur tävlingen. (Beror det på herr Berlusconis statskontrollerade TV-bolag, månne?)

Jag är ingen spådam, och tänker bara lyfta mina egna favoriter. I denna tävling, numera dominerad av slaviskspråkiga länder, kan jag inte göra kvalificerade gissningar. Jag säger bara Dima Bilan 2008.

Jag älskar Sveriges låt, men håller med en bloggare jag läste i dagarna: är låtens första tjugo sekunderna uppsjungningsövning? Estland, Island och Israel, tre lugna låtar är mina favoriter.

Estland är suggestiv.


Island är en klassisk ballad, men välsjungen.


Israel är ett musikaliskt tecken för försoning - något kitschigt - men jag gillar konceptet och harmonierna.

Bland de nordiska länderna är Danmark och Finland klart svagast. Det är bara Danmark som riskerar att inte komma till final nu då Finland kvalificerat sig.

Jag gillar inte Norges låt.

I år avsaknas de roliga kalkonbidragen. Tjeckiens superzigenare är inte rolig, Bulgariens operasångare tondöv, Rumäniens flickor verkar vara seriösa och Serbien är som direkthämtad ur en C-klassad remake av "Svart katt, vit katt".
Tacka vet jag bidrag som förra årets irländska bidrag eller Ukraina 2007. För att inte tala om Israels bidrag 1987.

Etiketter: glimten i ögat, historia, musik

... men ikväll kom mina favoriter etta och tvåa i svenska uttagningen till Eurovision, den riktiga finalen.

Efter beskedet hoppade jag bara runt och skrattade. Tänk att jag får kora en vinnare i förväg.

Etiketter: musik

Efter en sjukdomsvecka satte sig vår familj och tittade på Melodifestivalens Andra chansen igår. Idag resonerade vi om våra favoriter i hela tävlingen. Alla hade sin favorit. Mina har jag redovisat innan.

Min fru gillade norskan och svenskan, Maria Haukås Storeng och Anna Sahlene. Tyvärr fick den ingen vidare chans.



Dotter är begeistrad i pojkarna i EMD, som lyckligtvis kom till final.



Den snart femårige sonens val var överraskande, men ändå inte. Han tyckte om Sarah Dawn Finer med motiveringen: "hon har så runda bröst".


Jag har ingen favorit till segern. Det mest spännande just nu är de andra bidragen i den stora festivalen. Där börjar den stora festen. Svenska uttagningen är lite blasé.

Etiketter: musik

Jag är inte mycket för den svenska uttagningen, men jag älskar den europeiska finalen i Eurovision. Det svenska fältet får jag höra mer eller mindre, tack vare en musiktokig dotter och fru. Jag får oftast tinnitus av de svenska bidragen.

Men det hindrar mig inte från att tycka om vissa saker. Sista delfinalen bjöd på det jag gillar mest: blandningar av musikstilar. Opera är inte roligt att lyssna på, inte heller pop, men blandningen av det är gråtmild njutning. Jag har fallit för Malena Ernmans "La voix". Mezzosopraner i hennes kaliber är en njutning. (Jag vet att prästflickan inte alls håller med mig, men det struntar jag i.)

I en intervju har Ernman sagt att för att sjunga pop, måste man glömma 20 års utbildning i sångteknik. Egentligen tycker jag också att hon inte alls skall sjunga de whiskeyröstbemängda partierna, men kontrasten blir så mycket bättre, när hon kopplar in tekniken. Sedan är det så skönt att känna att hon bär, i jämförelse med Amy Diamond (ryyyys!).

Om jag skall säga något kritiskt om bidraget, kommer jag säkert att tröttna på det snart. Dessutom är koreografin och rekvisitan lite lustig. Den påminner mig om en blandning av min frus träningsvideor och After Darks glitter- och glamourshower och melodifestivalinhopp. Se särskilt på armrörelserna i början av refrängen och hur dansarna håller Ernmans midja och hur de rör sig i slutet av refrängen.



Dessutom, till min familjs besvikelse, gillar jag en annan kvinna: Caroline af Ugglas. Hon har en speciell stil, men den funkar. Det är en ärlig och avskalad låt, men till skillnad från Malena Ernman vinner låten på att inte visa Caroline i bild. I alla fall inte för min del.

Etiketter: musik, personligt

Dagens julfest på jobbet bjöd på en överraskning som jag aldrig hade kunnat tänka mig. En kollega hade skrivit nya texter till kända melodier. Texternas tema var sex arbetskamrater vars namn skulle skrivas in i ett korsord. Jag var en av de sex och här är den fyndiga texten om mig. Jag är rörd. Tack P!

Melodin är Mer jul av Adolphson & Falk.

Mer Gud
Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad
Jag är tyst och still och det skall mycket till innan jag blir exalterad.
Men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje gudstjänst.
När veckan är slut, jag känner mig djup, predikningar har min lust tänt.

refräng
Jag vill ha mer Gud. Ge mig mer Gud.
Jag vill ha mer Gud. Ge mig mer Gud.
Exegeter att konsultera, grekiska verb jag ser,
participer jag dissekerar, det vill jag mer.

En predikan glöms bort om den bara visar opp effekter som man inte fattar.
Så ge mig mer liturgi, med mera harmoni och en drös av coola hattar.
Jag vill ha mer grammatik, ingen annan lik, och en grekisk aoristus.
Svårare ord som klavikord, när jag ska prata om Kristus.

refräng
Jag vill ha mer Gud...

Ge mig en finare bön, nyare rön, djupare dopp i funten,
mjukare fall på knäigare pall och längre varv att gå runt den.
Jag vill ha kroppsligare bröd, dödligare död, mera tid av predika,
rödare vin, vitare porslin och färskare bulle på fikat.

refräng
Jag vill ha mer Gud...

Jag vill ha mer, mer. Ge mig mer, mer.
Jag vill ha mer, mer. Ge mig mer, mer.

Etiketter: glimten i ögat, kyrka och teologi, musik, prästliv

Eilen kävin Eskilstunassa kuunnellakseni Värttinää. Olen rakastunut.

Igår åkte jag till Eskilstuna för att lyssna på Värttinä. Jag är kär.

Värttinä har jag lyssnat på sedan 1998, då någon gav mig en platta i handen - måhända det var min fru, hon gjorde sin praktik på Lunds stadsbibliotek - och rösterna gick rakt in i hjärtat.

Tänk dig att du samlar tre eller fyra kvinnor som har ungefär samma röstintervall och låter dem sjunga vasst, skrikigt och med stort staccato. Tänk dig att du samlar ett antal herrar med olika bakgrund som kompar dessa med ett stort antal instrument. Sisådänne! Värttinä.



Jag satt på tredje raden och det kändes som om de spelade för mig, endast för mig. Tusentals stavelser levererades under kort tid. Intervallerna var skärande, men rena. Jag njöt. Jag förstår inte ett ord vad de sjunger, men å andra sidan har jag aldrig lyssnat särskilt noga på sångtexter. Intensitet går inte att skriva om. Njut själv eller stäng av.

Etiketter: musik

Jag har nyss lånat en skiva med folkmusik från Karelen, Ingermanland, Setuland. Musiken är utan instrument och inspelningen är skrapig. Fraserna upprepas med samma melodislinga och det är inte skönt att lyssna på i dessa mixningsfinputsningar. På bilden ser du två av runosångarna från Vitahavskarelen.

Ändå är det så vackert. Män och kvinnor som sjunger gamla tiders sånger, förvaltar traditioner som ingen kan. Om och om igen sjunger de de orimmade rader som dignar av parallellism och alliteration.

Synd att jag inte förstår vad de säger. Men det gör jag å andra sidan inte av den amerikanska smörmusiken heller. I det senaste fallet handlar det dock inte om orden utan kulturen. Här förstår kulturen, men inte orden.

En grupp från Finland firar i år sitt 25-årsjubileum och de förvaltar den karelska folkmusiktradition som kommer ur dessa fonografrullar. Värttinä kommer till Eskilstuna den 29 november och då skall jag vara där. Det blir roligt!

Etiketter: musik, språk

August Södermans verk Bondbröllop avnjöts för ett par veckor sedan under det sagolikt trevliga bröllopet. Vanligtvis hör man bara den fjärde satsen, som handlar om bröllopsfesten, men här fick vi del av alla satserna. Det var väldigt härligt.

Genom Galenskaparna och After Shave har jag hört en annan texteversion och manskören som framförde styckena medgav att de under vissa tider hade svårt att särskilja texterna åt. Här får ni del av Galenskaparnas och After Shaves välsjungna version, som inte går av för hackor.

Etiketter: humor, musik, prästliv

När skall egentligen bilfirmorna genomföra Galenskaparnas och After Shaves förslag om vad man bör ha i sitt baggage? Känner någon till en firma som säljer en gubbe att ha i baggaget vid sorgsna, ledsna eller tråkiga stunder på bilfärden?

Jag och mina barn är i alla fall barnsligt förtjusta i denna sång. Det beror säkert på Knut Agnreds fantastiska kroppsrörelser.

Etiketter: humor, musik

När jag ställde mig med de andra visste jag att det skulle bli trångt, varmt och till slut svettigt. Det blev det, men det var värt varje minut på festivalen Peace&Love i Borlänge. Jag klämde mig fram till de främsta leden och där var all personlig integritet som bortblåst.

Konserten med Sex Pistols var kvällens höjdpunkt och det tyckte också många många andra. Att se och höra ett band som varit mångas hopp under svåra tider är stort. Man kan ha synpunkter på bandet, men de var den stora starten på punken.

Punkens ideal är lov värda: att tänka själv, att ta ansvar och att reagera.

Säga vad man vill om John Lydon (Johnny Rotten), men showen var hans. De andra är bifigurer i en värld gjord för honom.

Men ikväll har jag också sett andra saker i punkens periferi: många armar med tydliga märken efter egengjorda skärsår. Punken samlar människor som inte bara tänker, tar ansvar och reagerar. Punken samlar människor som söker och är på väg och vägen kan ibland bli smärtsam. På det sättet har punkrörelsen och kyrkan mycket gemensamt.

Etiketter: musik, nostalgi, reflektion

Jag är ett stort fan av Euskefeurat, folkrockbandet från Piteå. Deras låt När jag en gång dör har funnits i mitt huvud alltsedan november då jag såg dem i Örebro. Den här veckan köpte jag skivan och njöt i fulla drag.

Här är texten till När jag en gång dör

refräng: När jag en gång dör, lägg mig inte i nån grav
det har varken jag eller nån annan glädje av
Jag donerar mina lemmar och organ men jag vill
gärna få bestämma vem ni sedan ger dom till

Om ni tar mitt hjärta då har jag som krav
Att ni ger det till en hjärtlös såna finns det många av
Ge det till Lars Leijonborg , en låssasliberal
Om han får mitt hjärta då ska han få samvetskval
Om ni tar min hjärna så skulle jag gärna se
Att ni gav den till nån TV-producent på TV 3
Min hjärna är begagnad, men det må väl vara hänt
Hellre det än ha en hjärna som är oanvänd

När jag en gång dör.....

Tar ni mina ögon den dagen när jag dör
Då vill jag att ni tänker er jävligt noga för
När jag tittar mej i spegeln sen så vill fan inte jag
Tvingas stirra in i Laila Freivalds anletsdrag
Tar ni mina öron den dan jag kolar av
Så är det helt okej för mig men då har jag ett krav
När sen det sjungs i duschen vet jag inte vad jag gör
Ifall det är en skrålande Carola som jag hör

När jag en gång dör.....

Tar ni mina armar så ge dom gärna till nån karl
Som håller om min fru när inte längre jag finns kvar
Ryggraden den blir jag glad ifall ni ger till nån
inom LO för där verkar ganska många sakna sån
Ge foten till Carl Bildt ge sen läpparna till Maud
Så lovar jag att dom ska stänga hennes ordförråd
Till Zlatan får ni gärna transplantera mina ben
Till sist så ger jag fingret till Björn Rosengren

När jag en gång dör.....

Etiketter: humor, musik, politik

När de slaviska stammarna vällde in över Europa på 800-talet och framåt var de smarta nog att sprida ut sig över en stor yta. Inte nog med att de fick kontroll över stora landytor. Kontakten med varandra försämrades och nya språk uppstod.

När muren föll på 1990-talet blommade Europa ut. Nya nationer bildades, de slaviska folken frigjordes från det sovjetiska beroendet och makten. Samtidigt som den nationella särprägeln var viktig, har alltid grannfolk av närstående ursprung och gemensam historia varit nära varandra.

Jag vill nästan tro att de slaviska invandrarna på europeiska kontinenten på 800-talet hade specifikt ärende. Nu vet jag vad de hade i åtanke: komplett makt över den europeiska nöjesindustrin. Och det är med glädje jag välkomnar dem.

Jag är inte alls ledsen över att de traditionella länderna har tappat sin status. Irland, Schweiz och Sverige hade inte en chans. Ryssland var ingalunda min favorit eller någon som jag ens trodde på, men detta bekräftar bara det att vi i väst känner fortfarande inte och vill inte kännas vid storstjärnorna från östra Europa. Estland, Lettland och Litauen känner dem och vi bor nära dem, men Diman från Ryssland är inte ett stort namn här.

Ikväll noterade jag nya saker i melodifetivalens fantastiska värld:

1. Den nordiska kompisröstningen är inte längre lika stark.
2. Länder som förut varit dominerade av ett annat röstade på sin forna övermakt.
3. Turkiet fick äntligen en språkkamrat att kompisrösta på, Azerbajdzjan, som returnerade sin tolva.
4. Usla låtar kommer väldigt sällan sist, men det gör menlösa låtar och framföranden. Sverige är en regel i detta. Professionalismen som den uttrycks gör det sällan roligt.

Det var en härlig tävling i år igen och jag längtar redan efter nästa års stämning. Vi får väl se vad Moskva bjuder på.

Etiketter: musik

Hela dagen har jag lyssnat på bidragen och jag står fast vid det jag sade i förmiddags. Jag är inget spelbolag som kan ge rätta diagnoser. Däremot memorerar jag bidragen så att jag kommer allt det roliga.

Direktrapport från min tv-soffa. Charlotte Perelli sjöng fruktansvärt falskt i början av låten och jag blir bara mer och mer förälskad i Azerbajdjan.
En av våra gäster beklagar sig ju längre hon ser. Det blir bara sämre och sämre enligt henne.

Jag är nöjd. Massor av rolig kitsch att götta sig åt.

Etiketter: musik

Idag händer det. Jag älskar melodifestivalen och jag ser framåt kvällens stämning, alla bidrag och inte minst röstningen (ja, jag är en av dem som gillar att följa röstningen, då de oväntade får sina tolvor).

På förhand kan jag säga att min fyraårige son har hittat sitt bidrag: Lettland såklart med sitt sjörövartema.

I år har finalen förvånat mig hittills. De riktigt usla bidragen lyser glatt med sin frånvaro: Irland, Estland, Tjeckien, Vitryssland och Bulgarien. Däremot tvingas vi stå ut med Frankrike och Spanien, som är riktigt tråkiga. Kort sagt är finalen är bra i år, även om jag har upplevt semifinalerna som mediokra arrangemang med urtråkiga mellanspel.
Jag saknar däremot Nederländerna som brukar ha riktiga bra bidrag, men det föll tydligen inte folken i smaken. Schweiz var riktigt bra också.

Själv är jag lite förälskad i Azerbajdzjan och tro det eller ej, Portugal. Azerbajdzjan bjuder på en falsett som inte är av denna värld och jag gillar låten. Inte trallvänlig, men bjuder på mersmak.
Portugal har äntligen lämnat retrobidragen från tidigt 1980-tal och har hittat en musikstil som bjuder mig på en skön låt.

Bäst av de nordiska länderna blir nog Island, även om ingen av länderna ger oss ett nedköp.

Sverige? Nja, proffsigt, men där stannar det.

Etiketter: musik

Jag lyssnar på Thåströms "Skebokvarnsv. 209" och påminner mig om vemodet som den drivande kraften i mitt liv. Låtarna "Främling överallt" och "Fanfanfan" är stämningshöjare i mitt liv.

Thåström är en utmärkt one-liner. Vad sägs om "han rökte röda Commerce utan" (om sin far) eller "vi vräkte ned våra liv på två och en halv minuter plast" (om Ebba Grön). Tidigare bidrag är ännu bättre.

Thåström har varit min vän länge nu. Vi gjorde bekantskap 1987 och sedan dess har han talat med mig. Ibland önskar jag att byta några ord med honom på riktigt, men kontakten fungerar bra än så länge.

Parallellt med detta har jag två nya vänskaper i livet. Ibland funderar jag på om jag borde ha blivit kvinna, eftersom jag oftast blir vän med dem. Det är liksom mycket lättare.

I förmiddags hade jag ett samtal med en av dem. Jag lever fortfarande på det i min semester med matlagning, bullbakning, småstädande och sagoläsande.

Etiketter: musik, nostalgi, vardag, vänskap

Sloveniens Melodifestivalbidrag 2007 med Alenka var en rocklåt med en operasångerska. Jag är så svag för kombinationen och älskade bidraget från första stund. Men frågan om är...



...om inte Therese Andersson har gjort ett plagiat av melodin. Notera särskilt starten och avslutningen. Och om det inte är det, så åtminstone konceptet: börja i lågt läge, avsluta med en hög ton. Jag gillar dock denna låt, trots att den inte gick vidare.

Etiketter: musik

Igår var det sista vanliga söndagen i tjänst i Visnums församling. Körerna sjöng om jungfru Maria i gudstjänsten, det var våffelservering i Visnums prästgård med brödauktion. Jag var auktionist (varför fick vi inte en kort grundkurs om att vara auktionist i utbildningen? ;)) och vi fick in 3756 kr. Fantastiskt!

När jag lämnar en tjänst, inser jag att jag har fått många goda vänskaper. I avskedets stund inser jag hur stor betydelse de har haft.
Under veckan dök det helt plötsligt upp ett chattfönster på min skärm. Efter en stund visade sig att det var en bloggare som gav sig till känna. Ett härligt samtal började och jag har fått en ny vän S. Hon är intensiv och ärlig och det behöver jag.
Det finns också andra vänskaper som jag är oerhört glad för: kyrkoherden L, läraren S, filmrecensenten U och hans fru bibliotekarien L, läraren M, logopeden K och hennes man ingenjören J för att nämna några.

För att återvända till gårdagen: jag var verkligen sur och tvär, vilket får till följd att jag blir knäpptyst. Under hela förmiddagen (inklusive gudstjänsten) vaknade jag liksom aldrig till. Predikan gick sådär och jag hade ingen lust.

Men efter eftermiddagsdopet vid högmässan i Björneborg, vaknade mitt känsloliv, bönelust och teologiska reflektion till. Det började med att vi sjöng den underbara c-moll-litanian (Sv. Ps. 700:1). Den ljöd i Björneborgs kyrka så att det nådde himlen. Sedan kom närvaron, och jag kände det där lugnet att allt flyter och vi är omslutna.

Hela dagen omgavs av en storartad, men besvärande trötthet. Jag åkte hem efter högmässan lugn men utmattad.

Etiketter: musik, prästliv, reflektion, vänskap

Förutom Herreys vinnarbidrag och Turkiets "Didai didai dadai" från 1984 kommer jag ihåg Finlands bidrag från 1985, "Hengaillaan". Refrängen satt som en smäck och jag kommer ihåg hur jag gick och sjöng på bidraget långt efteråt.


1987 var kanske inte Belgien mest stolta år, när det gäller koreografi, men låten är helt ok för att vara 80-tal. Hennes röst gillar, men de koreografiska gitarrerna är det jag kommer ihåg. Notera särskilt mannen till vänster som försöker att se ut som om han spelar gitarr.


Tyskland har bjudit på många nerköp i Melodifestivalen, men de har också varit väldiga roliga och udda. Den klättrande, långhåriga (clownen (han ser i alla fall ut som en)) Guildo från 1998, som försöker att vara läcker tycker jag är väldigt rolig. kompositör och dirigent (oh, vad jag saknar dem) är Stefan Raab (se nästa bidrag).


Då Melodifestivalen avgjordes i Sverige 2000, fick vi ett bidrag från Tyskland med nyss nämnde Stefan Raab. Sångens titel är någon sorts låtsastyska/-svenska och alla är klädda i traditionella tyska kläder... inte riktigt. Usch!


Österrike har en tradition med många usla placeringar, men Alf Poier lyckades komma sexa, hur det nu gick till. Jag tycker nog att min dotters skola har en tävling "Småstjärnorna" där kvaliteten är mycket bättre. Alfs bidrag kommer jag dock ihåg.


Det sista bidraget är från en annan nation med tveksamma bidrag, Storbritannien med Scooch 2007. Scenografin är väl ok, koreografin lite rolig, men låten är så tråkig och handlar om deras resa till Helsingfors och tillbaka igen. Jag tror nästan att landningen på flygplatsen är bättre än låten.

Etiketter: musik

Jag är också hyggligt väluppfostrad, liksom Heléne och tar också upp handsken, men denna utmaning var svår:

Den nya utmaningen går ut på att man ska lista fem låtar som man förknippar med någonting annat. Det kan vara en period i livet, en person, en känsla eller... vad som helst egentligen. Du listar alltså låtarna samt berättar vad du förknippar dem med.

Här kommer min lista:

1. Kolla kolla av Nationalteatern: Den här låten har jag ett tydligt minne från en sommar. Jag var sex år och det var fest i vårt hus. Skivan "Barn av vår tid" av Nationalteatern gick igen och igen. Låtarna "Kolla kolla" och "Popens Mussolinis" etsasde sig fast i mitt huvud. När jag som sextonåring lärde mig att lyssna på "Kolla kolla" associerade jag direkt den som en låt på barnskiva.
   På samma fest spelade jag fotboll med en av pappas kompisar Thomas Munkhammar och satte en boll mittemellan ögonen på honom så att hans glasögon knäcktes på mitten. Det såg jätteroligt ut, men jag blev nog lite skamsen också.
2. Gorecki av Lamb: Låten beskriver oerhört vackert tryggheten att bli älskad. Den är knuten till olycklig kärlek och frustrerande situation. Den upplevelsen bär jag fortfarande med mig som den starkaste vemodskänslan jag har.
3. Kriget med mig själv av Imperiet: I högstadiet skrev jag en uppsats i svenska om den inre striden i en människa. Imperiets låttitel illusterade uppsatsen på ett fantastiskt sätt, även om texten inte alltid korresponderar till mina tankar.
4. Like an egyptian av Blue for two: Låten ingår i ett album som vi alltid satte på, när min fru och jag städade i vår studentlägenhet. Det var alltid tråkigt att städa, men bastrummorna och -gångarna gick igenom dammsugarens oväsen. Sedan var textraden "I've already explored the swedish smorgasboard" oerhört rolig, men menlös liksom bandets övriga texter.
5. Vision thing av Sisters of Mercy: Musiken öppnade ögonen på mig. Jag insåg att musik kunde vara så harmoniskt enkel, men ändå förmedla så starka och nakna känslor.
   Just den här låten kopplar jag samman med min kompis i Oxelösund och de långa helgerna. Vi var två udda typer som hade funnit varandra. Jag beundrade hans serieskapande och telefonklotter. Han hittade alltid nya saker och jag ville vara som han.

Nu utmanar jag Maria, Pierres hjärna, Jeez, Pangbruden, En liten tjej, Karin Långström Vinge, Livet går långsamt... och Lotta Hjelting. Lycka till!

Etiketter: musik

Idag berättade en av mina kantorer att han hade haft det närmaste absolut gehör man kan ha utan att ha det. En dag hade han slagit i huvudet väldigt kraftigt. Efter att ha rest sig hade en irriterande ton i huvudet, ett fiss. Men med fisset i huvudet kunde han intonera vilka sånger som helst utan piano. "Som att ha en stämgaffel i huvudet", sade han och skrattade sitt för domssöndagen brutala skratt.

Etiketter: musik, vardag

Imorgon kommer äntligen Euskefeurat till Örebro. Deras text "Min brorsa" måste vara en direkt hyllning till mig.

Min brorsa han har aldrig haft nått utegångsförbud
det har jag, det har jag, det har jag
Min brorsa han har heller aldrig nånsin längtat ut
det har jag, det har jag, det har jag
När han satt och läste engelsk grammatik i sin alkov
då smög jag genom fönstret, fast jag inte hade lov
Men han har aldrig ränt på byn när alla andra sov
Det har jag, det har jag, det har jag.

Min brorsa han har aldrig varit fjorton år och kär
Det har jag, det har jag, det har jag.
O aldrig har han snattat mellanöl i nån affär
Det har jag, det har jag, det har jag.
Jag fick skäll när jag blev arg och jag blev arg när jag fick skäll
Jag har alltid varit stökig och min brorsa alltid snäll
Min brorsa han har aldrig varit med i FNL
Det har jag, det har jag, det har jag.

Min brorsa han har aldrig suttit vak på Sabbatsberg
Det har jag, det har jag, det har jag.
Aldrig har han sett vad svarta havet har för färg
Det har jag, det har jag, det har jag.
Min brorsa tog examen jag tog dagen som den kom
och när han läste franska verb så utförde jag dom
Min brorsa han såg framåt men han har aldrig sett sig om
Det har jag, det har jag, det har jag.

Min brorsa han har aldrig gjort nått fruntimmer med barn
Det har jag, det har jag, det har jag.
O aldrig har han tröskats runt i livets grottekvarn
Det har jag, det har jag, det har jag.
Min brorsa blev adjunkt och gifte sig med en adjunkt
Han har aldrig misslyckats på någon enda punkt
Det har jag, det har jag, det har jag.

Min brorsa han har aldrig haft en endaste skavank
Det har jag, det har jag, det har jag.
Han har aldrig varit dum o pank o full och kärlekskrank
Det har jag, det har jag, det har jag.
Han har aldrig lämnat allt och bara stuckit på galej
Han har jämnt varit för snäll och aldrig kunnat säga nej
Men han har heller aldrig haft nån brorsa som förbarmat sej
Det har jag, det har jag, det har jag.

Etiketter: humor, musik

Heléne har utmanat mig och här kommer svaret.
Här är reglerna:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg. (Man får utmana till exempel 6 personer, om det skulle tryta.)
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina 7 sanningar:

1. Kaffe smakar vidrigt, likaså smör, kakor, tårta, bullar, bakelser, smörgåstårta. Däremot är lasagne, getost och en vällagrad Stilton några av höjdpunkterna i livet. Konjak går också an.
   
2. Jag är allergisk mot uttrycket "jag kan tycka...". Än värre är uttrycket "man kan tycka", om det är uppenbart att den talande pratar om sin egen åsikt. Säg vad du tycker!
3. Jag hittar i Sveriges geografi med hjälp av orternas järnvägsstationer och längs vilken linje de ligger. Mycket praktiskt!
4. Varje församling jag har arbetat i har eller har haft en järnväg. Inte så viktig kunskap, men ack så rolig.
   
   • Stora Mellösa pastorat: Norra Östergötlands järnväg (Örebro-Norrköping)
     
   • Viby församling: Västra stambanan (Stockholm-Göteborg)
     
   • Edsbergs församling: Örebro-Svartå järnväg
   • Visnums församling: Nora Bergslags järnväg (bl. a. Otterbäcken-Strömtorp)
     
     
5. Jag går hellre på gräsmattor än krattade eller asfalterade gångar. Det är mycket mjukare.
6. Jag har inte hört en fantastisk, minnesvärd predikan. Jag väntar ivrigt.
   
7. All musik bör gå i 3/4-takt, så att man känner polska-rytmen. "Stilla natt" har jag glatt gjort om från 6/8 till 3/4. Känn gunget!

Jag utmanar vidare Petter, Syster, Anna-Lotta, Lotta, Pierre, Avslöjad, Pastor Jansson.

Etiketter: humor, järnväg, kyrka och teologi, musik, prästliv

Få program - såväl TV som radio - har jag så svårt för som "Ring P1", ett debattprogram där vem som helst får säga sin åsikt om något aktuellt. Än svårare att lyssna har jag när Täppas Fogelberg står som värd för programmet. "Ring P1" är en god idé, men jag får myror i kroppen när jag hör det.


Idag åkte jag 35 km bil mitt under programtiden. Jag slängde in en skiva, vilken som helst för att slippa höra Täppas och "Ring P1". Ut strömmar Bubbi Morthens, Islands svar på... jag vet inte vem jag skall säga. Han har en härligt djup röst, men lite lagom trevligt darr.

Första gången då jag stötte på honom, var jag 11 år och en isländsk brevvän skickade en kassett med hans musik. Jag blev förtjust och kommer särskilt ihåg en tangomelodi "Strákarnir á Borginni" (pojkarna på hotell Borg (i Reykjavík)). Senare fick jag veta att hotell Borg var ett populärt tillhåll för Reykjavíks homosexuella.

Idag satte jag på skivan "Von" (Hopp). Skivan är ett samarbete mellan karibiska musiker och Bubbi Morthens och blev en av de största försäljningsframgångarna på Ísland med en artist som sjunger på isländska.

Det var skönt att sitta i bilen och glädjas åt den karibiska dansmusiken och Bubbis varma röst. Glad kom jag fram till dopsamtalet. Efter samtalet var "Ring P1" slut och SR P1 fortsatte som vanligt att förgylla tillvaron i min bil.

Etiketter: musik

När kantorn gav mig de första tonerna på gudstjänstens avslutande benedicamus, gav hon en underliggande mörk ton, ett mörkt e som kontrast till det ljusa h:et som lyfte allt. Jag blev glad och kunde sjunga ut.

En annan vacker detalj är esset som läggs till i prefationens del om "med hela den himmelska härskaran". Jag lyfts upp till himlen genom ett nytt ackord. Så skall musik skrivas. Texten skall lyfta musiken och tvärtom.

Etiketter: musik, prästliv

1977 var jag 2 år gammal. Jag hade bott i Bandhagen i Stockholm, bredvid Rågsved, där Ebba grön bildades. Mamma och pappa hade varit på konsert med Ebba grön. På ett sätt hade jag det i blodet.

1987 eller året efter började jag lyssna på Imperiet. Med Imperiet följde deras förgrundsband Rymdimperiet och Ebba grön. Så småningom dök grupper som KSMB, Asta Kask, Stockholmsnegrer, Rolands gosskör, Strebers och inte minst Sex Pistols och många andra in i mitt medvetande.

SR P1 Tendens tar upp Punkens idéhistoria, och jag känner mig hemma. Det finns ingen idévärld som talar så starkt till mig som punken. Den fick mig att hitta ett sätt att möta omvärlden.

Jag tyckte om saker som inte dom (läs: vanligt folk) gjorde. [...] Man försökte hitta nya vägar. [...] Man väljer inte sitt utanförskap, det kommer inifrån. (Christer Holmgren i Perverts)

Efter detta kom (trall)punkband Toy Dolls och De lyckliga kompisarna. Den politiska punken och den melodiska punken ligger mig varmt om hjärtat. De står för en intresserad och tydlig samhällskritik.

Men jag är glad att jag
väcktes ur min slummer.
När jag var barn och det var 80-tal.
Det spelar ingen roll hur du ser ut
och vad det kallas
när du tänker själv
och gör ditt eget val. (Punkskolan av De lyckliga kompisarna)

Jag har aldrig sett ut som en punkare. Den enda gången jag försökte, blev jag radikalt stoppad av mamma, som vägrade att låta mig ha ett par cowboyboots. Inte punkigt, men något som jag själv ville, alltså punkigt.

Den tidiga punken hade en tydligt religionskritiskt inslag. Många har förfärats av Ebba gröns "Häng Gud", men för mig är det framför allt ett uttryck för en tydlig åsikt. De kritiserade en religiositet som inte tog hänsyn till människan utan där idén är viktigare än praktiken. Samma problem har ju utopiska ideologier (anarkism, socialism, liberalism, konservatism m. fl.).

Tendens har gjort två bra program om punken del 1 och del 2. Lyssna och njut!

Vilken är din bästa punklåt? Skriv oavsett om du är punkare eller inte.

Etiketter: historia, musik, vardag

Efter att ha kommit över en kassettbandspelare av kvalitet för en mycket billig penning, har jag digitaliserat min ungdoms musik, som är värd att spara. Bland dessa hittar jag två skivor med Snoddas. Nej! inte Gösta Nordgren, bandyspelaren från Bollnäs med slagdängan Flottarkärlek.

I musikgruppen Snoddas var Lars Winnerbäck, Thomas Öhman, Staffan Palmberg och Anders Johansson medlemmar under deras högstadieår. De spelade en härlig, melodiös punk med märklig slut och ett sinne för harmonier. Jag kom över två demoskivor med hjälp av min parallellklasskompis Anna-Maria Tollne, som tydligen kände någon av bandmedlemmarna.

Till min förvåning upptäckte jag att Anders Johansson senare blev känd som en i paret "Anders & Måns". Så nära har jag varit två blivande kändisar. Wow! (sagt med stor ironi)

Etiketter: musik

Nu har jag blivit utmanad av Jämtlandstösen (jag undrar vem hon är, jag bläddrar ivrigt i matrikeln, men hittar inte henne) att ta fram mina bästa psalmer.
Hon citerar:

Psalmens text ska vara så bra att den klarar sig utmärkt på egen hand, och samma sak ska gälla för musiken. Psalmens melodi ska alltså vara så vacker att den klara sig på egen hand utan text. Det ska dessutom vara så att när text och musik vävs samman uppstår helhetens magi. Helheten blir större än summan av delarna. Det ska kännas så stort att en riktig hedning börjar undra om Gud ändå inte finns!

Jag tror alla psalmer innehåller ett uns av Guds existens, men jag väljer psalmer som går direkt in i hjärtat på mig.

Psalm 74 Du som gick före oss Med Sven-Erik Bäcks atonala melodi har jag retat varje kantor i min väg eftersom den är lite klurig att sjunga som församlingssång... tycker de. Lär man sig melodin, är den underbar. Den sjungs framför allt i min favoritkyrkoårstid, fastan. Sven-Erik Bäcks melodier är inte lätta, men Sv. Ps. 450 "Vaka med mig" är en som har ett drag av sjungbarhet i sig.
Åter till 74: texten av Olov Hartman, en stor man i svenskt kyrkoliv talar ett nutida språk, men som skulle kunna vara möjlig hos de grekiska kyrkofäderna. Jag gillar särskilt vers 1: "hjälp oss att finna dig, Herre, i mörkret".

Psalm 232 Frälsare, du som äger läkedomen Jag har aldrig sjungit denna psalm. Den är svår, men den gick rätt in i hjärtat genom sin dubbelhet i texten (vers 2:"kan jag ej skynda med den heta glädje ... dock ropa i förtvivlan högt ditt namn"). Jag hörde min kantor sjunga den under en gudstjänst och det var ljuv musik. Liksom många melodier av Oskar Lindberg har också denna tydliga rötter i svensk mollfolkmusikstradition (högt prisad av mig). Britt Gerda Hallqvist står för den svenska tolkningen från danskan.

Psalm 496 Morgonens rodnad över bergen brinner En gregoriansk hymnmelodi får avsluta min önskelista. Gregorianiken ligger mig varmt om hjärtat. Melismen som inleder de två första raderna på varje vers betonar texten så fint. När det gäller texten tycker jag att vers 2 är bäst. Den visar på Guds gåva och kärlek på ett oerhört kravlöst sätt, men ändå så stort.

Nå! Det var mina tre. Utmaningen går vidare till... Storasyster i vassen.

Etiketter: kyrka och teologi, musik, prästliv

Jag vet att det finns människor som förfasar sig när prästen klipper gräset på en söndag. Är man landsbygdspräst finns det dock förlåtelse. Är det fint väder på en söndag finns det ingen bonde i Sverige som inte skulle ge sig ut att skörda i augusti. Dagens tema var trots allt om nåden.

Idag har jag klippt gräset. Visserligen var det fuktigt i luften och regnet väntade. Men vad skönt det var att komma in efteråt, äta mat och upptäcka spöregnet utanför. Det är behagligt.

Jag hittade en gammal trevlig skiva, som jag inte hört på länge och njöt i fulla drag: De lyckliga kompisarna, "Sagoland".

Idag har jag i övrigt vilat, skrivit predikan, firat friluftsgudstjänst och småstädat. På onsdag får vi se vad mina nya förhållningsorder blir när det gäller ryggen.

Etiketter: musik, prästliv

Till tionde söndagen efter trefaldighet är det alldeles för lätt att hitta psalmer. Temat är nådens gåvor. Här är mina förslag: 210, 217, 231, 235, 236, 238, 285.
Fyll gärna på!

Etiketter: kyrka och teologi, musik, prästliv

Här skall ni få ett tips till sommarens sista friluftsgudstjänst.
Min körledare kom en gång på då hon låg i Svartåns sköna vatten att psalm 230 i Den svenska psalmboken passar perfekt till melodin "Jopp hejdi". Vers ett blir så här:

Klippa, du som brast för mig, jopp hejdi, jopp hejda,
låt mig gömma mig i dig, jopp hejdi hejda.
Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, O Guds lamm,
Låt det bli en dubbel bot, jopp hejdi, jopp hejda,
för min synd och lagens hot, jopp hejdi hejda.

Etiketter: humor, kyrka och teologi, musik

Det här är så bra.

Faktum är att jag kände en av killarna, den som har ljusbrun skinnjacka och mörkt hår och mustasch. Typ "Jag mötte Lassie".

Det skall finnas ett klipp från en grammisgala när dessa sex spelade något liknande i en folkvagnsbubbla. Troligtvis samma grammisgala då de nominerades för den här filmen. Någon som vet?

Etiketter: humor, musik

Det krävs bara en polska och sedan lever folkmusiken igen. Jag tog upp fiolen och spelade idag. Gehöret fungerade bra och glädjen kom snabbt tillbaka. Hoven Drovens skivor får vara den första inspirationen för gehörets uppövning.
"Slentbjenn" har jag snart kläm på efter 15 minuters övning. Didadida dadodabidoba, didadida dadobadida! Tjo!

Etiketter: musik