en västernärkings bekännelser

Det bästa sättet att tackla en ny vecka måste vara att få träna (avkopplande), äta och dricka, duscha och sedan med en varm känsla inombords och utanpå att få lägga sig i en säng.

Imorgon skall jag gå upp tjugo över fem på morgonen och det ser jag inte fram emot.

Etiketter: lycka

Jag när en dröm: att ställa upp i veteran-SM i tresteg, då jag är fyrtio år.

Ända sedan jag slutade hoppa för tio år sedan, vill jag göra det igen. Längtan att få ta de tre långa stegen och landa i gropen. Jag kan faktiskt inte beskriva vad det är som jag saknar.

Idag och i dagar som kommer kan jag inte se en ljusning. Ryggen ger bara smärta. Jag är stel som en gammal farbror på morgonen och smärtan i benen strålar ut ända till hälen.

Det är ingen stor smärta, men den påverkar hela rörelsemönstret. Att göra grundläggande spänststyrketräning är en omöjlighet.

Idag smärtar det mycket inombords, när jag ser glädjen i vad idrotten kan ge. Skidskyttet startar snart och jag deppar med disk och städ hemma.

Etiketter: lycka, sport, träning

Jag vaknade med frasen

Ännu en dag.
Jag vaknar upp igen, naken vid min teve som visar jorden

i huvudet.
Någon som känner igen sångtexten? Vilka är de följande fyra orden?

Etiketter: lycka, musik

Återigen har jag fått träna mina adepter i längdhopp. Glad och lyrisk kommer jag hem, dock genomfuktig och kall pga vädret. Det spelar ingen roll - den inre värmen sprider sig överallt.

Idag har jag tränat tre killar och en tjej i längdhoppsteknik. De skall inte gå från mina pass utan att tänka ett steg djupare och ett steg längre. De skall inte gå ifrån mina pass utan att få ett hopp om ett perfekt hopp.

Nu är jag chef på arbetet. Egentligen gäller samma omständighet där. Tillsammans skall vi bli bättre och kunna flyga högre och längre. Tillsammans skall vi finna arbetslusten och glädjen över att vara Guds medarbetare.

Etiketter: lycka, prästliv, sport

Nyss hemkomna från Astrid Lindgrens värld får jag mig en funderare. Vi var där i två hela dagar och njöt av teater, sång och skådespel.

Barnen möter sina förebilder och idoler. De är så lyriska, men samtidigt ängsliga över att gå fram för att prata med den efterlängtade, den store, den specielle. Sonen var helt fascinerad över Lill-Klippen i Ronja rövardotter, men ville att jag skulle prata.

Jag förstod ingenting, tills dess dag nummer två inleds. Sonen och jag skall till Katthult och se Emil i Lönneberga. När vi kommer dit, sitter ingen mindre än Malena Ernman där, operasångerskan, melodifestivalvinnaren och tvåbarnsmamman. Hon liksom jag var där i egenskap som besökare.

Jag dras till henne och sätter mig bredvid henne och spelar stencool - som om jag satt bredvid vem som helst. Däremot kollar jag försiktigt in henne. Ser hon som jag har föreställt mig? och tusen andra fåniga frågor.

Jag går därifrån och börjar fundera. Helt plötsligt är jag liksom barnen som någon som äntligen får se idolen. Varje gång jag ser henne under dagen - vi stöter på varandra fyra gånger - vill jag säga något klokt, något fyndigt eller något beröm, men blir blyg och vågar inte. Precis som sonen med Lill-Klippen.

Likadan blir jag när jag får se en ortodox biskop, eftersom jag liksom dem anser att en biskop ytterst sett är kyrkan som person. De representerar något som är mer än de själva. Och vad säger man till en sådan person?

Mina tankar går ett varv till. Borde jag som präst och människa inte vara likadan mot alla? Vad är det som en förebild har som inte andra har? Ingenting, egentligen. Vi är alla Guds avbilder.

Malena och jag säger ingenting till varandra, men sonen började så småningom babbla på med Lill-Klippen. Och jag ser hans njutning av att faktiskt ha sagt något till honom med stort h.

Etiketter: barn, lycka, prästliv, reflektion

Det här kåseriet publicerades fredag och lördag den 12 och 13 juni i Karlskoga tidning och Karlskoga-kuriren.

Hoppet får mig att flyga
I februari fick jag ett telefonsamtal. Med undran lyfte jag luren och förstod knappast vad fortsättningen skulle bli. Rösten hade kunnat säga: ?vill du hjälpa människor till oanade höjder?? men det jag fick höra var: ?vill du bli friidrottstränare??

Min egen karriär som aktiv friidrottare varade under tolv års tid i två olika klubbar. I Fjugesta hade jag förmånen att få träna tillsammans med den svenska rekordhållaren i diskus, Anna Söderberg. Hon har sällan lyckats på de stora mästerskapen, men har en envishet och styrka av Guds nåde. Som sextonåring lyfte hon 140 kilo.

I Lund såg jag massor av talanger och en blivande superstjärna. Lekfullt och lätt såg jag en 15-åring hoppa nästan två meter i höjd. Det ser egentligen inte klokt ut. En späd kille som är 170 cm som hoppar 30 cm över sin egen längd. Numera är han världshoppare och heter Linus.
Jag skriver inte allt detta för att imponera. Jag var själv varken en talang eller lyckosam arbetshäst. Men driven var jag.

Det är något särskilt att se människor vara fokuserade och drivna mot något. De som vill framåt och uppåt.

Jag svarade till slut ?ja, jag vill bli tränare?. I samma stund försökte jag föreställa mig dem som varit mina förebilder som tränare. Vad hade de som drev mig framåt?
Igår tränade jag ett gäng ungdomar. I ett regnigt Karlskoga blir man inte lycklig. Det påverkar längdhopp. Att springa i full fart för att sedan landa i en grop med blöt sand låter vansinnigt. Och det var det. Huvuden hängde något. Och när de hoppade, hoppade de för att landa i den där gropen.

En kort lektion i längdhopp: genom att springa med maximal fart, skall en hoppare göra ett avstamp på en vit träplanka. Avstampet skall lyfta hopparen i rätt vinkel så att farten framåt behålls och man flyger så långt som möjligt. Blicken skall vara riktad framåt, helst lite uppåt. Det är ingen idé att blicka ned i gropen. Dit kommer man ändå.

Man måste vara både snabb och stark för att kunna hoppa, men allt ligger i blicken. Idrott handlar om att röra sig, må bra och bli starkare, men lika mycket om inställning. Vad har du för mål? Vart riktar sig blicken? Vart vill du gå?

I mitt liv är idrott en viktig del, inte så mycket att se på som att vara med i. Det hjälper mig att vara fokuserad. Idrottstänkande finns till och med i några bibeltexter. I Nya testamentet står det att vi människor inte skall missa målet, ett ord som användes om bågskyttar i det antika Grekland.

Landa inte i gropen. Dit kommer du ändå. Sikta framåt, uppåt.

Etiketter: lycka, personligt, reflektion, sport, träning

I söndags firade jag tillsammans med många andra en högmässa i Hidinge gamla kyrka. Formen var den vanliga, men innehållet extraordinärt. Min andlige fader firade tillsammans med en prästvigningskamrat sin 50-åriga prästvigningsdag.

Han har lärt mig ordet ljuvlighet. Aldrig har ytan visat insidans egentliga egenskaper. Man måste skrapa för att förstå att det finns något större, vackrare, djupare och innerligare inuti.

Han har egentligen inte varit någon fantastisk predikant, utan tankarna har flugit omkring som sommarfjärilar i styv kuling. Men när han börjar beskriva i ord, bild och musik, öppnar sig en annan verklighet som inte kan förstås annat än med ordet ljuvlighet.

Möjligen kan ett och annat rökelsekorn förklara, eller ett hebreiskt ord.

Jag njöt och inuti öppnades nya dörrar. Glädjen sitter kvar, trots en hel vecka full av möten, planering och handledning.

Etiketter: kyrka och teologi, lycka

"Åh, tänk att få komma ut i världen och resa", hör jag mina släktingar, vänner och arbetskamrater säga. Själv brukar jag vid de tillfällena koppla på min "är jag sugen?"-termometer. Ideligen visar den samma resultat. Den slår i botten. Jag delar inte deras intresse helt enkelt.

Några gånger på den här bloggen har berättat om skönheten i Västergötland, Södermanland och inte minst Närkes drumliner, fält och berg. Jag tycker om lokal skönhet, den nära tillgången. Att resa ut, visst, det är ok, men efter en kort stund är det ungefär som hemma, fast lite annorlunda.

Min latinlärare i gymnasiet var en berest kvinna. Hon hade varit överallt och ingenstans och kunde många språk. Jag gillade henne, trots att hon ibland kändes som en rest från tidig 1900-talspedagogik.
En dag sade hon plötsligt:
- Jag drömmer om en plats, där det är ljuvligt att vara.
Hennes fortsatta beskrivningar fick det att låta som om paradiset hade landat. Till slut undrade vi, som kom från Västernärke, var platsen låg och om det var möjligt att besöka den.
- Vad heter den? sade vi elever.
- Mullhyttan! ropade hon ut, men jag skall aldrig åka dit. För då vet jag att jag kommer att bli besviken.

Själv reser jag helst med kartboken. Varje frukost tar jag fram kartboken och funderar på platser och drömmer mig dit. Mina favoritplatser är

• Paramaribo i Surinam, Sydamerika
  
• Anadyr i Ryssland
• Lhasa i Tibet
• Ougadougou i Burkina-Faso
• Kalevala i Vitahavskarelen, Ryssland (borde tillhöra Finland)
• Isafjörður, Ísland
• Norðoyar, Färöarna
• Thurso, Skottland
• Höljes, Sverige

Jag söker ingen spänning. Jag vill helt enkelt veta hur det är att leva där en vanlig torsdag i september.

I väntan på resan använder jag min vän kartboken.

Etiketter: glimten i ögat, lycka, personligt

Jag har just blivit något som jag aldrig varit förut: farbror. Min bror och hans E har fått en pojke. Hur skall jag kunna sova i natt i glädjeruset?

Etiketter: lycka