en västernärkings bekännelser

I lördags var det dags. Med ett femårsintervall har vi kalas, min fru och jag. Vi firar alltid jämnt.

Den här gången fyllde vi 70 år och många vänner dök upp. Ett enkelt sätt att ha kalas är att be dem komma med en enkel maträtt och vi står för stolar, bord, bestick och sällskap. Varför göra det svårt, när gemenskap kan vara så enkel?

Samma tanke: varför göra det svårt, när gemenskap kan vara enkel, utan krusiduller stämmer väl in som jag tänker en gudstjänst. Söndagens gudstjänst i Söderkyrkan hade en god karaktär och också den blev en lyckad fest.

Tack allesammans!

Etiketter: kyrka och teologi, vänskap, årstider

Yttrandefrihet, religionsfrihet och valfrihet präglar Sverige. Men mitt i allt detta finns också yttrandebekämpandet, religionsbekämpandet och ovalfriheten. Johan Hakelius, kommenterade detta i helgens program av SR P1 Spanarna.

Som exempel tog han upp den hätska debatt som förs av unga människor i Humanisterna. Religionsfrihet bör bytas ut mot religionslöshet. Ingen mer religion!

Denna argumentationsteknik kallade han ett tecken på absolutism: alla skall vara lika. Den finns i samhället, gestaltad i det partipolitiskt och religiöst obundna, men också djupt rotad i var mans bröst.

Jag har berättat det förut: jag kommer från en ateistisk familj, men vid min omvändelse var det som om en sten släppte från mitt hjärta. Äntligen fick jag ett val, och jag kunde välja att lämna den hårda väg som medgav få alternativ för en filosofiskt sinnad och tänkande tonåring.

Idag skulle jag aldrig välja vägen tillbaka, men jag har något att krydda min tro med. Jag vet hur det är att ta steget, från mörker till ljus, från en trång gång till ett öppet klangfyllt kyrkorum. Jag glömmer inte min dåtid, men gläds åt att djupen öppnar sig.

När människor propagerar för att religionen gör livet trångt, är det inget mot hur jag upplever dem som propagerar för religionslöshet.

"Friheten är det bästa ting, när vi ger den åt varandra".

Etiketter: kyrka och teologi, personligt

Jag hörde i dag på SR P1:s program Teologiska rummet om judisk identitet. Frågan om vad Israel är diskuterades hett och innerligt: folket, religion, landet. En menade att alla tre är oavhängiga från varandra, medan en annan menade att det räcker med en av de tre.

En del av det judiska är att vara så tydligt knuten till folket att annat inte är väsentligt. Religionen spelar inte så stor roll, det inre är inte lika viktigt som det yttre. Handlingarna och följandet av lagen är lika mycket tillhörighetsskapande som något annat.

Min bild av religion fick så en knäpp. Jag är färgad av det pietistiska men skyr det samtidigt. Jag vill inte börja tänka på människor som "rätte lärare". Jag vill inte utforska varje människas tro för att se att de tror rätt, som om man följde ett formulär.

Samtidigt är kristendomen en inre religion. Den fokuserar inte på platser eller handlingar eller bruk. Den söker hjärtats längtan och tro.

En underbar kollega - vi talade om konfirmation- och dopsyn - berättade om hennes tradition. "En konfirmand är en kristen" är hennes devis. En konfirmand behöver inte avgöra sig, utan bara upptäcka skatten han eller hon bär på, inse att han eller hon redan tillhör. Konfirmationen berättar bara vad.

Kyrkans gemenskapen utgörs av de döpta, inte av ögonblickets tro. För vem håller då måttet?

Tillhörighet är kanske som en väns kärleksförklaring till sin hustru: "Jag behöver inte säga 'jag älskar dig' varje dag. Jag säger till om förhållandet ändras." I hans fall kommer det aldrig att ändras. Inte heller i Guds.

Etiketter: kyrka och teologi, reflektion

Här är mitt senaste kåseri till Karlskoga-kuriren, publicerat i helgen. Säg gärna vad ni tycker om det.

?? och så levde de lyckliga i alla sina dagar?. Musiken slog mig i ansiktet. Pampigt, ståtligt och romantiskt förkunnade den att allt är återställt. Hon och han fick varandra efter många strider.

Samma slut är det i en action-film. Bombastiskt står hjälten inför kämparna och solar sig i glansen av sina dåd. Musiken spelar avslappnande, som om all ondska var borta ur världen.

De lyckliga sluten lägger allt på plats. Den förut stormiga konflikten har funnit ett slut, en ny vändning och du som publik kan pusta ut.

Jag däremot älskar filmer med olyckliga slut. Det finns inget som är så tröstande. Jag är inte det minsta sadistiskt lagd, tvärtom. Jag gillar bara inte den kompletta idyllen, som när allt blir som man vill. Jag vill bli omskakad.

Så börjar jag tänka. Vad är det jag har sagt? Någon frågar mig: vill du bara att alla skall dö på slutet, så blir du lycklig?

Kyrkans berättelse har ett olyckligt och ett lyckligt slut. Den slutar med döden, men den börjar också med döden. Huvudpersonen, hjälten i berättelsen dör precis som när spänningen är som störst. Jag kan verkligen se framför mig hur lärjungarna lommade hem med hängande huvuden. Jesus hängde på korset och var död. Det skulle aldrig hända i den lyckliga filmens värld. I filmen skulle han befrias från döden på korset och återkomma som ?King of all goodness? eller någon annan svulstig titel.

Sedan händer det. På tredje dagen hittar kvinnorna graven tom och en ängel meddelar att Jesus lever. Utan några överdrifter ? som det finns i en amerikansk storfilm ? står Jesus upp mitt i livet och den här gången finns inga onda makter. Jesus blir inte den kung som många hoppas och sparkar ut förtryckarna. Han lämnar människorna och lyfts upp till himlen. Men han efterlämnar ett hopp och en hjälpare.

Säga vad man vill om berättelsen om Jesus, men den är inte långt från en amerikansk hjältefilm. Filmer med lyckligt slut ger människor hopp om att allt skall bli som det var. Filmer med olyckligt slut ger mig hopp, eftersom den får mig att fundera på fortsättningen: vad händer sedan?

Så är det också med den kristna berättelsen som har ett olyckligt och ett lyckligt slut. Ibland kan berättelsen kännas märklig och orimlig: Jesus uppstår från de döda och talar om en Gud som vill rädda oss från det onda. Men den berättelsen ger många människor hopp ? även mig. Det finns något bortom den här världen, där så många lever ett olyckligt liv.

Genom olyckliga slut kan vi hitta fröet till en annan lycka.

Etiketter: film, kyrka och teologi, reflektion

Ett litet skrivfel i adventsförberedelserna, så ler man åt sig själv: "Bereden väg för Harren".

Jag visste inte att advent handlade om fiskafänge eller lärjungaskap.

Etiketter: humor, kyrka och teologi

I söndags firade jag tillsammans med många andra en högmässa i Hidinge gamla kyrka. Formen var den vanliga, men innehållet extraordinärt. Min andlige fader firade tillsammans med en prästvigningskamrat sin 50-åriga prästvigningsdag.

Han har lärt mig ordet ljuvlighet. Aldrig har ytan visat insidans egentliga egenskaper. Man måste skrapa för att förstå att det finns något större, vackrare, djupare och innerligare inuti.

Han har egentligen inte varit någon fantastisk predikant, utan tankarna har flugit omkring som sommarfjärilar i styv kuling. Men när han börjar beskriva i ord, bild och musik, öppnar sig en annan verklighet som inte kan förstås annat än med ordet ljuvlighet.

Möjligen kan ett och annat rökelsekorn förklara, eller ett hebreiskt ord.

Jag njöt och inuti öppnades nya dörrar. Glädjen sitter kvar, trots en hel vecka full av möten, planering och handledning.

Etiketter: kyrka och teologi, lycka

Igår kom jag hem från en retreat ledd av den koptiskt-ortodoxa biskopen Thomas. Jag var helt utmattad när jag kom hem, dels för att retreaten innehöll långa undervisningspass, dels för att jag var så förkyld och sov dåligt.

På vägen hem gjorde jag ett mycket trevligt diskussionsbesök hos Jeez, vilket kramade ut de sista krafterna ur mig.

Ikväll såg jag en ny retreat som jag verkligen skulle vilja åka på, men det är bara omöjligt: fader Kallistos Ware kommer till Skálholt på Ísland.

Jaja, jag skulle bara vilja veta hur slut jag skulle vara efter den. Eller inte.

Etiketter: kyrka och teologi

Jag lämnade pelargången och steg in i världens största romersk-katolska kyrka, Den helige Peters basilika i Rom. Med en gång överfölls jag av en dubbelhet: är detta ett heligt rum eller ett museum? Folk strömmade från alla håll och fotograferade och pratade högt. De bedjandes skara hade förvisats in i ett rum. Möjligheten att utnyttja platsen som en mötesplats mellan människa och Gud var hypotetisk. Jag såg krimskrams.

Efter ett par timmar gav jag mig iväg och bestämde mig för att inte komma tillbaka. En gång i livet räcker. Jag följde murarna och fann vad bilden visar: järnvägsspåren in till Vatikanen. Jag ville så gärna se den påvliga järnvägsstationen, men inget tillträde gavs.

Moloken gick jag därifrån och funderade på det heliga rummet, avskilda platser. Jag kom till Pantheon och fann också där en skränande hop. Hur ofta är inte de stora platserna befolkade av världens larm.

De heliga rummen är som andliga och själsliga naturreservat, där man inte får ta något med hem eller bryta pinnar. De är just där de är. De är heliga för att de har avsatts som heliga. Ingen bild kan ta med rummets helighet hem.

Åter i den stora basilikan hittade jag ett rum som var avspärrat. Den var ångerns och botens plats. På en yta så stor som halva min trädgård fanns inte en människa. Jag stannade och såg. Platsen var avskalad och gav utrymme åt min tankar. Här kommer jag inte undan Gud för alla människor.

Etiketter: kyrka och teologi, reflektion

Arbetspressen är total. Jag vet det varje år. Påsken är en mental press. Särskilt om en påskdagspredikan förväntas. I år gör det det.

Låt mig få predika om smärtan, svårigheter, ja till och med ondskan. Det är lättare att tala om glädjen om man får börja i motsatsen.

Men så kommer påskdagen. Förundran, glädje, det fantastiska oväntade och allt annat glatt. Var börjar man?

Jag börjar att konstatera att påskdagen inte behöver något kors. Korset och all dom och straff vilar nu på sin rätta plats: hos djävulen. Där kan det höra hemma.

Hmm, det här kan kanske bli något.

I Söderkyrkan i Karlskoga kl. 10 på påskdagen får du komma och fira uppståndelsen med mig och många andra. Kören kommer och den är bra.

Men först skärtorsdagen, långfredagen, påsknattsmässan. Nu till skrivandet.

Etiketter: kyrka och teologi

Jeez har frågat mig några gånger om jag inte kan publicera en predikan. Eftersom jag är lite blyg och tycker att det är obehagligt att lägga ut alster har jag hållit mig, men nu gör jag det.

Det är en kort predikan, men den säger mycket, åtminstone för mig.

[Predikan bygger på Matteus 6:16-18: När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.]

För mig är den kristna tron en stor glädje. Jag gläds varje dag för att jag har min tro, både i svåra stunder liksom i ljusa stunder. Jesus uppmanar oss idag att vara glada, till och med då vi fastar. Vi skall inte vara dystra. Vi skall inte se annorlunda ut, bara för att fastan är eftertankens tid.

En vän berättade att hon under ett par års tid har använt fastan för att berätta de roligaste historier hon kan. För fastan är för henne en glädjens tid. Vi följer ju nämligen Jesus mot korset till den uppståndelsen och det eviga livet hos Gud. Fastan är början på den perioden då den stora försoningsprocessen tar sin början, då Gud och människa möts för att inte vika från varandra.

För oss kristna är fastan något väldigt speciellt. Kristna i många tider har avstått från kött och använt fastan för en tid i stillsamhet och eftertänksamhet. Fastan är inte tid för yttre späkning eller vanställelse, utan en inre tid. Den kristna tron är i första hand en inre tro, på att vi har en Gud som ser i det fördolda, som handlar i det fördolda. Inte ens Guds eget folk, Israel, inte ens lärjungarna såg vem han var. Jesus förkastade all världens härlighet, men upprättade ett rike som har större makt än alla världens riken, det inre riket. Men i uppståndelsens ljus på påskdagen började de att förstå storheten.

Vi vet vem Jesus är och därför kan vi också glädja oss inför det stora som skall komma. Som en påminnelse av korsets betydelse får den som vill komma fram och tecknas med ett kors av aska i pannan med orden ?kom ihåg att du är stoft och att du åter skall bli stoft?. Den här världen skall förgå, men vår glädje är att det finns ett större rike som väntar. Omvänd dig och tro evangelium.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Det spelar ingen roll vilket språk jag läser på. Jag kommer inte igenom texten om jag inte får reda på textens grammatiska och syntaktiska struktur.

Idag försökte jag läsa en bibeltext på finska, närmare bestämt Matteus 6:9-13, mer känd som bönen Fader vår eller Vår Fader i den nya översättningen. Jag tragglade igenom texten, men dess verkliga innehåll kom jag inte till. Jag stannade vid formerna och strukturen i texten. Jag bara måste veta hur texten är uppbyggd!

Jag har en föreställning om att grammatik och syntax - dvs. ordningsföljd och meningsbyggnad - döljer något som ger innehållet liv och en djupare mening. I mitt examensarbete fann jag just detta och jag har ännu inte släppt tanken att finna en annan dimension i en text.

Min andlige fader berättade en gång - alldeles lycklig - om möjligheten av toner och harmoni som inte är hörbara för örat; han är musikaliskt kunnig och blir lyrisk över musik med harmonik som samspelar med motivet och idén till musiken.

På samma sätt tänker jag. Tänk om det finns dimensioner i livet som kan öppnas när som helst och jag får den där aha-upplevelsen, inte bara i språket, utan i stort.

Men nu sitter jag där med min text och inget uppenbaras om jag inte får veta hur just det här illativet kan tolkas.

Etiketter: bön, kyrka och teologi, språk

Idag har jag varit på Zoologisk museum i Köpenhamn. En av utställningarna handlade om evolutionen och Charles Darwin. På en av toaletterna i kollektivet finns en lång artikel om Darwin upptejpad på dörren. Darwin har ju varit omdebatterad länge och nu sätter diskussionen igång igen.

Läser man skapelseberättelserna i 1 Mosebok kapitel 1 och 2, ger de två helt olika bilder av skapelsen. I den första skapas människan sist och i den andra skapas människan först; två skilda beskrivningar. Det som för dem samman är att Gud basar över allt och att människan är skapelsens krona.

Kort sagt: bibeln är inte entydig. Det finns fler berättelser som talar om skapelsen med samma budskap: Gud ligger bakom verket och att människan har en speciell plats. Darwin motsatte egentligen inte detta.

Darwins teorier är spännande och hans resultat gäller som en god teori än idag. Jag blir väldigt sällan upprörd av Darwin, snarare av dem som hävdar att bibeln sitter inne med sanningen i detalj. Hur vet man att ett dygn är 24 timmar, när solen och månen ännu inte var skapad? Blir Gud mindre för att skapelsens fulländning inte är klar med en gång?

Evolutionsteorierna är bra och ifrågasätter och visar på många bra saker, men de är inte allenarådande. De måste alltid ifrågasättas liksom bibelexegetik.

Etiketter: kyrka och teologi

Under en dagmammepromenad med min son, berättade jag historien om den gode herden. Sonen lyssnade och var glad över att det hundrade fåret räddades. Senare på kvällen ser jag på science fiction-serien Star Trek: Voyager och fastnar för avsnittet "Good Shepherd".

Några veckor tidigare hade min vän och kollega skickat mig en artikel ur Svenska kyrkans tidning. Artikeln handlade om religiositet i Star Trek och den konstaterade att människorna saknar i stort sett religionen. Tekniken och förnuftet har tagit över. Möjligtvis finns det en gnutta religiositet i deras etiska resonemang.

Det märkliga är att jag i just denna serie kan hitta massor av bra material för just kristen tro. På något sätt går det inte att utplåna religiositeten ur människan. Visserligen är serien skapad av amerikaner, som ligger på långt mera religiösa skalor än de svenska normsystemen.

I avsnittet "Good Shepherd" tar kaptenen med tre karriärsmässigt och arbetspresterande förlorade besättningsmedlemmar på ett patrulluppdrag. Poängen med Star Trek: Voyager är att det nästan alltid går väl. Historien följer den bibliska grundberättelsen. Besättningsmedlemmar fungerar som alla andra, även i pressade situationer. Den gode herden, kaptenen för samman sin flock och skeppet går vidare genom deltakvadranten.

Ingen går förlorad med kapten Janeway. Eller var det Jesus? Nej visst, nej, det namnet kan man inte nämna.

Etiketter: barn, film, kyrka och teologi

Hosannas blogg har jag följt i över ett år. Hur jag kom dit, kommer jag inte ihåg. På sistone har hon skrivit om hennes begränsningar, vad hon inte kan tänka sig att göra.
Den apofatiska teologin fungerar ungefär på samma sätt. Den berättar hur och vem Gud inte är, t. ex. Gud är hat.

Problemet med en sådan framställning är ofta att den inte direkt sätter fingret på hur och vem något eller någon är. I min stora nyfikenhet skulle jag gärna vilja veta vem både Hosanna och Gud är, men jag får vänta tills den dagen uppenbarar sig.

I väntan på uppenbarelsen tänkte jag berätta för er läsare vad den här bloggen aldrig kommer att handla om. Ni kanske blir besvikna, men det är bättre att ni i så fall hittar andra ställen där ni kan läsa om det jag inte vill skriva om. Min blogg kommer inte att handla om:

• Fördelarna med konstruerade språk (t. ex. esperanto)
• Hur man på tio dagar bildar en sekt
• Framgångsteologi
• De tio bästa Gudsbevisen
• Glädjen att spela klassisk musik på fiol
• Mode
• Motorcyklar
• Nyttan av clipart-bilder

Nu kanske ni genom dessa negationer får en liten aning om mig.

Etiketter: kyrka och teologi, personligt

Här är ett kåseri jag skrev och som idag är infört i Karlskoga tidning. Jeez, det är inte en predikan, men du får hålla till godo så länge.

Jag njöt verkligen av den vita snön, det kalla vädret och ljuset som höll i sig under jul och nyår. Solen lyste rakt på mig, rätt in i själen. Jag kunde inte låta bli att le.
Då jag skriver det här är det novembergrått, vindarna drar över Möckeln, fälten och skogarna. Det gråa gör allt till samma sak. Inget är något annat olikt.
Snön däremot döljer och får med sitt bländande täcke det urblekta landskapet att skina. Men snön får solkiga spår av avgaser. Bilarnas framfart gör europavägens plogade kanterna helt svarta.
Det är då det slår mig. Snön är en motpol till all världens smuts. Snön uppenbarar det som vi egentligen vet om, det som vi kan känna då vi andas på en gata full av bilar. Det är först genom det riktigt bländvita som vi kan se det vi inte vill se.
Jag måste beklaga mig över det klimathotande liv vi lever i Sverige. Det svarta längs vägarna påminner oss om att vi verkligen behöver se över våra livsrutiner. Vi kan inte leva i tron att smutsen, som vanligtvis inte syns, inte påverkar oss. Det gör den.

Snön är obarmhärtig. Den lämnar inget osynligt.
Snön påminner mig också om att det finns något bländande vitt, något rent, något vackert som inte kan svärtas. Snön gör mig lycklig och fridfull. Det vita och vackra hjälper mig att hoppas på och kämpa för något bättre.
Snön och dess ljus är en påminnelse om den Gud jag tror på. En Gud som lyser rakt in i mig; Gud väjer inte för sanningen. Snön och solens ljus är bara tydliga komihåg-lappar för allt detta.
Jag tror på en god Gud. Gud och godheten är intimt förknippade med varandra. Godheten skiljer sig från allt annat på ett sätt. Den går inte att äga. Godhet är till för alla, precis som med Gud.
Men varken Gud eller godheten är till för att visa hur onda vi är. Snön finns ju inte till för att påminna oss om smutsen. Snön och godheten finns till för att världen är skapad på det sättet. De är en del av skapelsen.
När godheten genomlyser mig - liksom snön uppenbarar världens sot längs vägarna - förstår jag hur svart mitt eget liv kan vara. Jag blir glad av den genomlysningen. Då vet jag hur jag kan gå vidare. Om ingen säger något, vet jag inte om mina egna brister.

När något sedan tidigare okänt uppenbaras i mitt liv, kan jag inte göra annat än att tacka för den nya upptäckten. Ljuset visar mig att jag har något bättre att uppnå och något att bli av med.
Så är snön för mig. Snön visar konturer av dolda saker. Snön sätter ljus på det som skall slängas.
När våren kommer, kommer ett annat ljus. Och snön töar och uppenbarar vinterns g(l)ömda skräp.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv, reflektion, årstider

Liksom många andra berörs jag illa av den uppblossande konflikten som pågår i Gaza. Jag kallar det en uppblossande konflikt istället för krig har det väl varit hela tiden, bara mer eller mindre intensivt.

Många verkar tro att kristna skall stå på ena eller andra sidan, antingen för Palestina eller för Israel. Vissa kretsar menar att kristna skall stödja kristna - dvs de kristna palestinierna - andra menar att kristna skall stödja Herren Jesus ursprungsfolk, judarna.

Jag måste bekänna: jag är en Israelvän. Jag stödjer alla som vill upprätta fredsriket. Jag ropar tillsammans med alla dem som hörsammar profeten Sakarja:

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sakarja 9:9-10)

Att staten Israel skulle vara ett tecken på gudsfolket Israel. Bort det! Det är absurt. Jag kan inte för mitt liv hävda en sådan sak.

När jag förde det resonemanget på tal för några veckor sedan, blev jag anklagad för att vara ersättningsteolog, dvs att jag skulle anse att det judiska folket inte längre behövdes. Det jag däremot sade var att jag tror att de som tror på Jesus Kristus inte behöver någon annan att förtrösta sig på.

Vi kristna skall tacka judarna för deras tro och för att de förde Jesus till oss, men vi behöver inte tro att deras nuvarande folk har rätt i alla lägen för att Jesus föddes bland dem.

Låt oss istället kämpa och be för fred i Gaza och i världen!

Etiketter: bön, kyrka och teologi

Advent är förbi. Advent betyder ankomst och skall förbereda människor på det stora: att Gud blir människa. Tråkigt nog orkar inte bara samhället, utan också (Svenska) kyrkan att vänta. Julsångerna sjungs i domsöndagstid och adventsångerna får knappt plats i adventstid.

Men nu är det jul och jag skall fira julen liksom jag gladdes över mina egna barns födelse. Varje dag kunde jag vakna upp och inse det stora: att ett nytt liv låg bredvid mig. Annat är det med folk i allmänhet som kan säga redan på julaftonskväll: "jaha, nu är julen slut". Då har det knappt börjat för mig. Det är som om jag inne på förlossningsavdelningen har fått mitt nyfödda barn i famnen och sedan sagt: "jaha, det var det. Vad händer nu älskling? Vad gör vi i helgen?"

Jag firar jul genom att leva mig in i det som är. Julberättelsen är viktig för mig. I julkrubban ställer jag inte dit Jesus förrän på julnatten och de tre vise männen kommer inte dit förrän på Trettondagen. Jag måste inte ha allt på en gång. Julen lär mig att vänta och längta.

Samtidigt är ju bara advent och jul en påminnelse om den stora ankomsten. Advent och jul lär oss att vänta och göra var sak i lugn och ro. Just nu är jag lite ledsen över att advent är över. Det är årets mest underskattade del av året.

Nu skall jag vila ett par dagar, inte göra något särskilt förutom att ta det lugnt, gå i kyrkan, arbeta lite grann och läsa några trevliga studieböcker... i väntan på Jesus.

Etiketter: kyrka och teologi, reflektion

Att vara präst är att ständigt arbeta med människor. Jag blir då och då socialt utmattad och drar mig undan i hemmets (lugna?) vrå. Hemmet är både avslappnande och stressande. Det händer saker hela tiden och man måste gå undan för att finna vila.

Jag var ledig i helgen och vi i familjen var bortresta i dagsutflykter, först i Nora och sedan Stockholm. De två besöken var som en buffert mellan höstterminen och juldagarna. Vi lämnade oss själva och var i händerna på andra. God mat, god gemenskap.

Jag önskar er alla att julen också blir sådana dagar, buffertdagar som tar emot vardagens press och stress, att ni får vila i det lillas storhet som julen vittnar om. Ett litet barn som pekar mot stora ting.

Etiketter: barn, kyrka och teologi, vardag, vänskap

Dagens julfest på jobbet bjöd på en överraskning som jag aldrig hade kunnat tänka mig. En kollega hade skrivit nya texter till kända melodier. Texternas tema var sex arbetskamrater vars namn skulle skrivas in i ett korsord. Jag var en av de sex och här är den fyndiga texten om mig. Jag är rörd. Tack P!

Melodin är Mer jul av Adolphson & Falk.

Mer Gud
Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad
Jag är tyst och still och det skall mycket till innan jag blir exalterad.
Men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje gudstjänst.
När veckan är slut, jag känner mig djup, predikningar har min lust tänt.

refräng
Jag vill ha mer Gud. Ge mig mer Gud.
Jag vill ha mer Gud. Ge mig mer Gud.
Exegeter att konsultera, grekiska verb jag ser,
participer jag dissekerar, det vill jag mer.

En predikan glöms bort om den bara visar opp effekter som man inte fattar.
Så ge mig mer liturgi, med mera harmoni och en drös av coola hattar.
Jag vill ha mer grammatik, ingen annan lik, och en grekisk aoristus.
Svårare ord som klavikord, när jag ska prata om Kristus.

refräng
Jag vill ha mer Gud...

Ge mig en finare bön, nyare rön, djupare dopp i funten,
mjukare fall på knäigare pall och längre varv att gå runt den.
Jag vill ha kroppsligare bröd, dödligare död, mera tid av predika,
rödare vin, vitare porslin och färskare bulle på fikat.

refräng
Jag vill ha mer Gud...

Jag vill ha mer, mer. Ge mig mer, mer.
Jag vill ha mer, mer. Ge mig mer, mer.

Etiketter: glimten i ögat, kyrka och teologi, musik, prästliv

I bilen kom min uppenbarelse.

Idag har jag åkt många mil i bilen. Resan blev längre pga vädret. Snöslask och regn. 1 grad, inte minusgrad. Rått.

Kyrkan är gemenskap. All verksamhet skall bygga på det, att föra människor närmare Gud och närmare varandra. Det skall bli mitt huvudsakliga arbetsområde i fortsättningen. All församlingsverksamhet skall ha denna strävan. Annars kan jag lika väl sluta som församlingsmedarbetare.

Jesus sade: "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, är jag mitt ibland dem" (Matteus 18:20). Gemenskapen med människor får inte ta bort gemenskapen med Gud eller tvärtom. Tyvärr gör många gudstjänster och samlingar just detta. Det ena skymmer det andra. Det måste finnas ett både och.

Uppenbarelsen var inte så mycket mer än så, men den kommer att få konsekvenser. Klart slut.

Etiketter: kyrka och teologi

Imorse kl. 7.24 inledde jag en vigsel. I rummet fanns sju personer: jag, brudparet, deras två barn och två vittnen. De ville gifta sig innan sin stora resa och tyckte att en tisdagmorgon var bra.

Jag anser att pengar inte skall vara ett hinder för äktenskap. Det skall kosta 50 öre att gifta sig. Det är ungefär det det kostar för att ringa till Skatteverket och begära hindersprövning. Jag lägger mig inte i den nuvarande debatten om vad som kallas äktenskap och partnerskap, om kyrkan skall eller bör ha vigselrätt. Det viktiga är att människor lever troget mot varandra och arbetar på sina relationer så att de kan hålla livet ut.

Med relationen i åtanke vill jag att så många som möjligt stadfäster sina förhållanden för att skapa fasta och goda relationer. Och pengar skall inte vara i vägen för äktenskapet. Om man överväger att inte gifta sig eller ingå partnerskap pga pengarnas lilla antal plånboken och vännernas förväntan, har man fel fokus. Fokus skall alltid ligga på relationen.

Det blev en bra vigsel. Inga psalmer, ett av vittnena läste en text och jag sjöng förbönen som vanligt. Brudparet glömde tyvärr sitt vigselbevis i kyrkan och åkte på sin långa resa utan det. Men det var roligt att ringa upp brudparet efteråt och säga till bruden: "god förmiddag, fru Ö. Du har glömt ert vigselbevis." Hon lät stolt och glad över sin nya titel, men lovade att hämta det så snart de var hemma igen.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv, vänskap

Min blogg växlar färg alltefter kyrkoårets färg. Snart är det december, den månad då den växlar flest antal gånger under en månad. Idén är stulen från min vän Árni Svanur, webbansvarig i Þjóðkirkjan (Islands folkkyrka) som har konceptet på den officiella hemsidan kirkjan.is.

Däremot blir det fel på databasen då och då och då blir bloggen helt vit med blå och lila text. Det är nog det som har hänt nu.

Vit är glädjens och festens färg.
Lila är botens och ångerns färg.
Röd är andens och martyrsskapets färg.
Grön är växandets och mognadens färg.
Blå är jungfru Marias och himlens färg, dessutom en nordisk variant på lila.

Och svart används bara en gång på året. Gissa när?

Etiketter: datorer och IT, kyrka och teologi, årstider

Så småningom skall jag skriva inlägg om 1) gudstjänsten som gemenskapsbärare, 2) betydelsen av att studera fler språk, 3) disktrasekonflikter i den svenska folksjälen och 4) vikten av att vara tågnörd.

Jag frågar som Stora syster i vassen: vad vill ni att jag skall skriva om?

Men nu: godnatt!

Etiketter: järnväg, kyrka och teologi, språk, studier, vardag

Den nordiska pietismen gör sig fortfarande gällande trots att det var trettio år sedan konfirmationen inte var krav för nattvardsgång i Svenska kyrkan. Då och då stöter jag på kollegor som vägrar dela ut nattvarden till okonfirmerade av pietistisk skäl.

(Pietismen är en fromhetsrörelse, som bland annat innebar att en kristen måste vara bestämd och ha tagit ställning för sin väg mot frälsningen i Jesus Kristus. Pietismen var anledningen till att konfirmationen fick sin starka ställning inom Svenska kyrkan: om man ville vara avgjord för Jesus, måste man också veta vad det innebar att vara kristen och döpt och följdaktligen gå i undervisning.)

Pietismen har många nackdelar i ett individuellt samhälle som Sverige. Den har inriktningen på den enskilda personen och spär på individens självbestämmande och egenart. Det är inget fel med självbestämmande, men kyrkan och samhället är i grunden en gemensam organsation. Kommun är grunden för allt inflytande i det svenska samhället och kommunionen (nattvarden) är grundläggande för kyrkans liv. Kommun och kommunion kommer från samma latinska ord communis, sv. gemensam.

Ensamhet och utlämnande är symptom på ett samhälle som präglas av individualism och pietismens tolkning av personens avgörande. Det blir ju knappast bättre när det kapitalistiska systemet värdegrund rasar då ekonomin rasar. Pengarnas makt över ett samhälle som Sveriges och västvärldens/det norra halvklotets är uppbyggt på den enskildes lycka.

Vi behöver gemenskap! Nattvardens symbolik försöker åtminstone visa på varje människas behov och längtan av ett vi. Att avvisa människor från det pga utbildningsbrister hos den enskilde är absurt, även om mer kunskap är viktigt. Men det skall inte ligga till grunden för ett avvisande. Kyrkans gemenskap är ständigt riktad mot att lära känna mer. "Målet är ingenting, vägen är alla" som Robert Broberg sjöng och jag kan nästan hålla med för visst längtar jag till den fullkomlig gemenskapen med mänskligheten och Gud. Det är målet.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

"Kristuksen veri sinun edestäsi vuodatettu" är den första fras på finska jag har sagt i officiella sammanhang.

Igår var det en finsk gudstjänst i Karlskoga kyrka. Jag var där och hjälpte till, dvs jag hälsade på människor jag inte träffat förut, firade gudstjänst med dem och var med på kyrkkaffet. Det är fantastiskt vad enkelt kyrkspråk är om man bara kan bakgrunden.

På kyrkkaffet däremot skulle jag presentera mig. Usch vad det är svårt att prata ett nytt språk om man är ovan. Jag lyckades haspla ur mig på finska att jag kommer från Fjugesta, att jag har familj, att jag skall bli finskspråkig präst i Karlskoga efter stor möda. Sedan pratade jag svenska.

Det känns ändå som om en hel del har landat i mitt lärande och det är så roligt att lära sig något helt nytt... trots att det inte har indoeuropeiskt ursprung ;)

"Kristi blod för dig utgjutet" är inte en helt vanlig första fras på ett nytt språk, men i det sammanhanget fungerade det.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv, språk

Senaste tiden har jag funderat mycket på hur tidsenlig är den tro jag förvaltar och förmedlar. Är kyrkan en kvarleva av något äldre eller är vi ständiga tolkare? Går det överhuvudtaget att tolka äldre texter så att de faktiskt får relevans idag?

I morse kom min son in i sovrummet iklädd kråsskjorta och manschesterbyxor. Han vill föreställa en sjörövare och var överlycklig för skjortans skull. På något sätt är hans guldålder 1700-talet, och jag funderade på vilken min är.

Gudstjänsten i Svenska kyrkan är både ett levande uttryck för en gudstro, samtidigt som den står i traditionen och försöker bevara innehållsmättade ord från en äldre tid. Många fastnar tyvärr vid det senare och får inte orden att gå längre än till huden. Hjärtat kommer orden aldrig åt.

Jag älskar att känna hur historiens vingslag faktiskt har betydelse för mig, såsom gudstjänsten gestaltar berättelsen. På samma sätt älskar jag språk med historia och språkhistoria, eftersom de har använts av många människor i historien, men med olika innebörd och betydelse. (Jag skulle aldrig kunna läsa esperanto - alldeles för historielöst och förenklat.)

Men så kommer problemet. Är det någon mer än jag som uppskattar språk med historia, men framför allt gudstjänsten med all sin baktanke och enorma historia? Gudstjänsten har ju också det fantastiska att det faktiskt fortfarande kan tala till människors hjärtan.

För mig är tro, kyrka och religion något med djupa rötter in i själen, historien, språket. Samtidigt bör allt detta vara något som blickar in i nuet och evigheten.

Vad säger ni om detta?

Etiketter: kyrka och teologi, språk

En av Islands stora profiler har avlidit för två veckor sedan. Herra Sigurbjörn, biskup Íslands fram till 1981 avled den 28 augusti. Jag vet inte så mycket om honom, men jag vet att han var väldigt älskad av folket och att han var lärd, en god kombination för en biskop. Hans begravning TV-sändes, vilket säger en hel del om hans storhet.

Anledningen till att jag uppmärksammar detta är att jag månar om Islands kyrka och herra Sigurbjörn bor i mitt hjärta. Han var en av många kära farbröder i mitt liv.

En av hans söner, Karl är sedan många år herra Karl, dvs Islands biskop. Jag har träffat Karl några gånger och haft en kort brevväxling med Sigurbjörn. Sv. ps. 204 finns i den isländska psalmboken, men med annan melodi, som ofta sjungs i isländska kyrkan. Sigurbjörn ligger bakom översättningen till isländska från svenska.

För er som undrar över titlarna herra och séra är de alltså isländska. Biskopar tituleras herra och präster séra.

Vill ni läsa mer om Sigurbjörn, finns artiklar på isländska kyrkans hemsida och Islands största dagstidning, Morgunblaðið:

• Dr. Sigurbjörn Einarsson biskup látinn (kirkjan.is)
• Minnesord (kirkjan.is)
• Sigurbjörn Einarsson biskup látinn (mbl.is)
• Forsætisráðherra minnist Sigurbjörns Einarssonar (mbl.is)
• Sjónvarpað frá útför Sigurbjörns (mbl.is)
• Sigurbjörn Einarsson jarðsunginn (mbl.is)

En kort ordlista:

• látinn: avliden
• forsætisráðherra: statsminister
• jarðsunginn: jordfäst

Etiketter: kyrka och teologi, språk

Jag tror inte på kyrkliga händelser över internet såsom gudstjänster och samtalsgrupper. Det gör tydligen biskopen i Härnösand och jag väntar och ser på lite avvaktande.

Mina nätverk på internet är väldigt funktionella idag: köpa, sälja, byta och hitta goda vänskaper. Allmänt småpratande med okända personer är jag inte intresserad av. Just nu är jag Tradera-tokig och det är kul att hitta speciella saker som man kan pryda arbetsrummet, hemmet och sig själv med. Vill ni köpa något av mina saker, sök här.

Idag - och det är nästan en skam att säga - har jag gått med i Facebook igen. Vi får se vad det blir. Blir det beroendeframkallande, tvekar jag inte en sekund att ge mig av.

Annat nätverk där jag finns med är Palabea.net och givetvis bloggosfären. Men bästa mötesplasten är hemma hos dig eller mig.

Etiketter: datorer och IT, kyrka och teologi, vänskap

Ann Heberleins krönika i Kyrkans tidning brände till idag. Hon hotar med att lämna Svenska kyrkan och jag förstår varför. När Svenska kyrkan framträder centralt i "världsliga" sammanhang finns en tydlig ängslighet att våga stå för det ena eller det andra. (hur man kan vara tydligt ängslig är kanske en paradox?)

Sedan årsskiftet 1999/2000 har det talats oerhört mycket om att Svenska kyrkan är en frikyrka och kan nu stå för sin andliga profil. Jag håller helt med och vi måste erövra andligheten igen. Jag tror mer på att vi skall koncentrera oss på kärnan än hitta gränser för periferin.

I många sammanhang är jag ledsen över att min älskade kyrka inte vågar och att jag ofta hittar andra samfund som vågar. Det var befriande att vara i Italien i juni och se en predikotur som förkunnade att "idag firas ingen helig mässa" i skarp kontrast till veckans övriga dagars mässfirande. Varför gör inte Svenska kyrkan mer av det hon är bäst på, att fira gudstjänst och bära ut världens bästa budskap?

Det finns tillfällen då jag har tyckt det är pinsamt med Jesus - precis som Ann Heberlein nämner - men det håller på att försvinna. Jag är dock medveten om att den pinsamheten hör samman med den brännande olust jag kände inför karismatiska kyrkors frälsningshets i min tonår. Namnet Jesus nämndes alltför ofta.
Men jag är stolt över att en Gud som blev människa för att människorna skulle förstå Guds kärlek till sin värld. Inkarnationen är essensen i den historia som skall komma.

Tack Ann för väl valda ord. Om ingen skriker, försvinner det i världens allt mummel.

Etiketter: kyrka och teologi

Igår hade jag min andra vigsel för i år och det var så roligt. Jag hade blivit tillfrågad sedan länge av mina goda vänner A och M. Efter ett långt samboskap var det nu dags.

Vigseln var fylld av sång, två körer, en solist, ett fantastiskt vigseltal (enligt mig själv) och det närvarande brudparet. Med närvaro kan vi mena så mycket, men de var närvarande. Bruden hade sett till att gråta rejält före och där stod hon mest och njöt.

Festen blev bara ännu bättre. Den härliga manskören, en smått disträ toastmaster (han hade säkert stenkoll), gäster som älskade fyrastämmig körsång och god mat. Dessutom en hel del upptåg och väldigt trevliga människor.

Jag fick känslan av att brudparet längtade efter denna dag och jag förstår inte varför inte de gifte sig tidigare. Äntligen är ett hyggligt ord för känslan, men de utstrålade så mycket mer och jag älskar att se deras hängivenhet inför varandra. Den lär vara livet ut, även om den grå vardagen smyger sig på och försurar tillvaron då och då.

Etiketter: kyrka och teologi, mat, prästliv, vänskap

Efter ett längre blogguppehåll är jag tillbaka på banan. Jag har gjort en hel del saker, som jag inte hunnit med och jag har börjat min andra semesterperiod.

Nu är äntligen innertaket på verandan klart och snyggt blev det. Jag har satt hela innetaket med vit pärlspont. Det ger ljus åt rummet och det kommer att bli skönt att sitta där ljumma augustikvällar.

Till min stora glädje upptäckte jag att de är på väg att lägga ut hela Codex Sinaiticus på nätet. Codex Sinaiticus är den äldsta handskriften, som har Nya testamentets hela text. Värdet av handskriften är stor i textkritiksforskningen, dvs när man skall värdera olika texters varianter från varandra. Om jag inte missminner mig är Sinaiticus huvudtexten för den västliga texttraditionen.

Om några dagar skall vi beöka en kär kollega med familj. Det skall bli roligt. Vi har inte setts på ett par år. Men innan dess är det bröllop och jag filar för fullt på vigseltalet. Så här börjar det: "Nu är det lördag." Inte särskilt nydanande eller informativt, men det finns liksom alltid i min tal en djup innebörd som pekar mot något annat.

Etiketter: kyrka och teologi, studier, vardag

Italien är fullt av mindre altare, längs vägarna, i varje mindre by, mitt i stadens centrum. Sonen är helt fascinerad av den katolska koncentrationen på Jesu död. I de flesta fall är det ett krucifix, dvs där den lidande eller döde Jesus hänger på korset.

Sonen bubblar av frågor och tycker allt blod är fascinerande. "Berätta om Jesus, pappa". Gång på gång får jag berätta frälsningshistorien, från julevangeliet till pingsten och höjdpunkten är det blodiga korset.

Idag besökte vi en kyrka mitt i ett stup. Blodet flödade från alla statyer. På vägen dit gick vi en passionvandring och sonen var i upplösningstillsånd av lycka.

När vi kommit därifrån, säger han glatt: "Pappa, berätta mer om Jesus!"

Etiketter: barn, kyrka och teologi

Igår träffade jag en ung finsk kvinna som bara har bott drygt ett halvår i Sverige. Hon berättade med entusiasm och intensitet om den finska identiteten.

Kort sagt kommer jag att lära mig mycket under dagar som kommer. Den forna östra delen av det svenska riket har en annan kultur. Språket är ofta bara en yta jämfört med den underliggande kulturen. Det är därför så många teologie studenter tycker att det är jobbigt att läsa grekiska och hebreiska. De måste kastas in i en helt ny värld, inte bara en utan två gånger. Det mervärde de får är nycklarna till nya världar, till andra tankesätt.

Hur man sedan hanterar detta är helt olika: en del fastnar i då, andra struntar i då och fokuserar helt i nu, ytterligare några hittar tillämpbara delar från den ena eller andra kulturen och låter resten vara. Jag anser att alla texter har ett syfte. Det gäller bara att begripa varför de har skrivits och hur de kan användas.

Finsk kultur har också ett tillämpbart område och ett som jag kanske inte alltid i första hand begriper, men det får lösa sig efter hand.

Etiketter: kyrka och teologi, språk

Igår skrev jag två griftetal på varandra. Det var att skriva klart och ta sig an nästa. Serieproduktion, javisst, men de blev personliga var och en på sitt sätt.

Ju mer jag arbetar med begravningar, desto mer uppskattar jag faktiskt ordningen. Jag har förut inte ogillat att arbeta med begravningar, men det har varit svårt att motivera sig. Nu känns det välmotiverat och meningsfullt.

I övrigt har jag satt igång att arbeta med gudstjänstutveckling. Jag har en mängd viktiga ord framför mig: delaktighet, samhörighet, kontinuitet, gemenskap, erfarenhet etc. Dessa skall rymmas i gudstjänstens vindlingar och människors längtan efter gudsmöten.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Jag förstår faktiskt inte poängen med inomkyrkliga kulturkretsar. Varför skall kristna ha en medier, affärer, etc. Senast i raden av platser jag aldrig kommer att besöka är godtube.com, en kristen variant av youtube.com.

Vad tjänar egentligen kyrkan på dessa pinsamma efterapningar och (delvis moralistiska) anpassningar av populära världsliga ting? Ingenting förutom lite kitsch-stämning och -stämpel.

Jag har aldrig varit någon förespråkare av tidningarna Dagen eller Världen idag heller. Problemet med tidningarna är att de även eftersträvar en (parti-)politisk agenda som är problematisk. Kristna finns ju i alla partipolitiska läger och jag vill inte bli placerad.

Nej, kristna skall ge salt åt världen och vara offentliga. Uttryck som strävar mot det exklusiva och exkluderande behövs inte, och om de behövs vill jag inte som församlingspräst delta.

Etiketter: kyrka och teologi

Idag var jag väldigt nöjd, men inte tillfredställd, efter pingstdagens gudstjänst. Den bjöd en sällsam frid och jag kände mig nöjd. Efteråt fick jag respons på att jag inte var ensam i min bedömning. Söderkyrkans kör sjöng väldigt bra och musiken kändes bra.

Jag är utsedd att arbeta med gudstjänstutveckling i Söderkyrkan och jag har fått ett stort förtroendekapital. Det glöder i mig att få arbeta och det har hänt de senaste veckorna att jag har skrivit ned tankar långt utanför arbetstid. Det är jag inte van vid.

Jag funderar på begreppen delaktighet och samhörighet. Hur hänger dessa samman i en gudstjänst? Kan man uppleva sig samhörig med något trots att man inte är delaktig?

På vägen hem från gudstjänsten blev jag däremot betryckt. Jag lyssnade av gammal god vana på SR P1, på radiogudstjänsten. Eftersom det var pingstdagen kunde inte den gudstjänstfirande pingstförsamlingen låta bli att hålla sig till den allmänkyrkliga helgdagen. Men pastorns predikan om den helige Ande var under all kritik.
För mig är pingstdagen i första hand kyrkans födelsedag. Den helige Andens utgjutande över människor som får predika evangelium på alla tänkbara språk syftar till att ena en värld. Pingstdagen står i skarp kontrast till den gammaltestamentliga berättelsen om Babels torn, den etiologiska berättelsen om språkens uppkomst. Pingstdagen blir en frälsningsberättelsen från splittringen som uppkom i och med Babels torn.
Den helige Anden står för mig för en enhet bland de kristna, för samhörighet.

Pingstpastorn predikade om individens möjlighet att ta emot den helige Ande. Inte på ett enda ställe nämnde han den helige Ande som en gemenskapsfrämjare! Den helige Ande handlar minst av allt om individ, åtskild från andra. Det är raka motsatsen. I dopet får vi den helige Ande som gåva som markerar tillhörigheten till något större, den världsvida kyrkan.

Jag är inte tillfredställd och bör aldrig vara i fråga om gudstjänstarbete. Än så länge är gudstjänsten alldeles för toppstyrt planerad av anställda, men jag skall arbeta för bättring. Gudstjänsten är församlingens ansvar och operativa verksamhet, de anställda har framför allt råd-och-stöd-funktion.

Etiketter: kyrka och teologi

stillsam fick mig att börja tänka. Han undrar bl. a. var alla präster är i debatten om tv-sändningen av Englas begravning.

Alla gudstjänster i Svenska kyrkan är offentliga. Alla gudstjänster överhuvudtaget skall vara offentliga. Det är min huvudtes.

Varje gudstjänst har moment av offentlig, personlig och privat karaktär. Varje gudstjänst präglas av bön och av bönens språk. Bönen i sig är offentlig, men bönens innehåll är alltid privat. Det som sägs mellan varje människa och Gud kan aldrig vara offentligt, men alla uttalade böner kan aldrig göras privata. Bönen är det moment i gudstjänsten som har alla de tre karaktärsdragen, offentlig, personlig och privat.

Gudstjänsten är ett sätt att knyta samman himmel och jord, Gud och människa. Gudstjänst är ett sätt att visa gemenskap mellan det begripliga och det obegripliga, mellan människa och Gud, men också mellan människor och Gud. Gudstjänst präglas av bön och närvaro.

Alla är välkomna till gudstjänsten, men gudstjänsten skiljer sig från en community eller diskussionsforum eller föreläsning. Det som sker, sker på plats med de människor som är där. Gudstjänsten är på plats platsen för det offentliga, personliga och privata. Medier såsom radio , tv och tidningar kan aldrig till fullo förmedla en gudstjänst som helhet.

En begravning har alla tre karaktärsdragen, men en slagsida åt det privata. Det är tillfället då vi offentligen tar avsked, även om många sörjande gör det gradvis. I begravning talas om hoppet, om Guds nåd, om Guds storhet som räcker då allt annat brister. I den nåden och närvaron skall ingen annan spionera. Vi kan aldrig veta en människas inre, men om vi tror att utsidan speglar en del av insidan, blir det väldigt tydligt att en begravning visar upp det privata offentligt utan att kunna bemöta det.

Kort sagt: jag tycker att begravningar i allmänhet inte skall ut i medierna och i synnerhet inte Englas begravning. Det finns andra saker att ta hänsyn till än det nationella intresset i mordet på en liten flicka: hur tar den tv-tittande delen av befolkningen åt sig av detta? vad gör man om man vill delta i avskedet och sorgen, men inte i tv? vad blir konsekvensen av att en ovanlig händelse kablas ut i världen?

Jag är rädd för rädslan sprider sig. Jag är rädd för att medier får fritt spelrum i våra privatliv. Jag är rädd för att vi tror att våld är en del av vardagen. Det är den inte, men vi som tänker positivt har svårare för var dag att hävda motsatsen i kontrast till kvällstidningarnas tablåer och numera public services tilltänkta sändning.

Etiketter: bön, kyrka och teologi, personligt, reflektion

Jag har varit på fortbildning för präster i Karlstads stift. Jag kände mig som en nykomling, vilket jag också är. Det var bara att fatta tag i situationen och hälsa på så många som möjligt.

Det var en bra fortbildning med goda föreläsningar. Min vigningsbiskop Jonas Jonson höll ett bra anförande om dopfrågor i ett ekumeniskt perspektiv. Sören Dalevi roade oss storligen med ett föredrag om sin avhandling om syn på barn i biblar för barn. Jag har aldrig skrattat så åt ett föredrag som åt hans.

Att komma in i ett nytt sammanhang innebär att man börjar om. Jag får lära nya stiftsgränser, nya människor, nya sätt att tänka, men jag tänker inte släppa på mig själv. Jag har hittat ett bra sätt att tänka ecklesiologiskt och teologiskt.

Karlstads stift förvånar mig dock lite pga sin lågkyrklighet. Jag har inte mött det förut och det skall bli roligt att se hur den används för att sprida det glada budskapet i den här delen av världen.

Etiketter: humor, kyrka och teologi, prästliv

Du borde alltid ha
en vänlig blick till övers
för de små stationerna
där de stora tågen
mycket sällan stannar.
Säger de dig ingenting?
Påminner de inte om någon?

dom Helder Camara (1909-1999) i Tusen skäl att leva

Etiketter: glimten i ögat, järnväg, kyrka och teologi

Långfredagen är den enda dagen som jag finner det motiverat att inte fira nattvard. Långfredagen gestaltar frånvaron, sorgen och dödens meningslösa seger över livet mer än någon annan dag.

Att vara en del av kyrkan är att ta långfredagens budskap på allvar: att våga bara följa Jesus och sörja över ondskans makt. Ondskans seger är bara tillfällig, men måste gestaltas genom att inte fira nattvard.

Långfredagen är frånvaron gestaltad, men alla andra dagar är det fritt fram att fira måltiden med Gud.

Etiketter: kyrka och teologi

Jag sitter och väntar på döden. Det är skärtorsdag och ännu en gång skall jag få vandra med Jesus till Getsemane och Golgota.

Personligen älskar jag just sacrum triduum, de tre heliga dagarna. De hjälper mig att gå från död till liv, det viktigaste i kristen tro enligt mig. Fanns inte döden, skulle lyckan inte vara så stor som den som uppståndelsen ger.

Tänk om människan aldrig hade syndat och dött. Skulle korsdöden då vara ett faktum? Skulle Guds son överhuvudtaget blivit sänd till jorden?

Spekulativ historia och teologi hjälper oss att fundera vidare över tron. Men nu väntar jag och funderar på döden och längtar efter livet.

Etiketter: kyrka och teologi

Ärkebiskop Anders Wejryd skall spela Simon Petrus i Himlaspelet enligt Kyrkans tidning. Det är ju roligt att frågan gick till Svenska kyrkans ärkebiskop och inte Bengt i Rom.

Ärkebiskop Anders har en annan roll än ärkebiskop KG och det är bra. Huvudsaken är att man inte försöker spela en annan roll än den som man har bestämt sig för.

Jag undrar vem som skall spela Hin Håle.

Etiketter: humor, kyrka och teologi

Som utbildad teolog anser jag att man skall kunna försvara sitt sätt att handla, argumentera och tycka. Har någon synpunkten att nattvard skall firas ofta och gärna (vilket jag också tycker) vill jag veta varför. Man skall helt enkelt ha teologiska motiv till varför man gör som man gör.

Däremot pratas det sällan om vilka motiv som ligger bakom en teologi. Hur motiverar man att man har tagit ställning just för den här teologin som ger upphov till de teologiska motiven? Vad är bakgrundstanken för att man står där man står?

Kanske är frågeställningen om teologiska motiv och motiv för sin teologi ett cirkelresonemang, men jag undrar ofta varför Svenska kyrkans kyrkostyrelse, Missionsprovinsen och Romersk-katolska kyrkan (för att nämna några) har valt den inriktning de har. Visst är organisationen styrd av tradition, men ytterst sett finns det andra motiv bakom ett ställningstagande.

Etiketter: kyrka och teologi

Idag kom det fram en körsångarna ur en av kyrkokörerna och frågade: "vad är det här för spektakel?" Spektaklet hette askonsdagsmässa som inledde körövningen.

Från min sida sett var det en helt vanlig veckomässa med korstecknande av aska och en kortare predikan. Allt som allt tog gudstjänsten 40 minuter.

Som konvertit som jag var, var det ett stort steg att bli kristen, men ganska kort tid efteråt frågade jag mig själv flera gånger om det verkligen var ett stort steg. Den kristna tron var inte så märkvärdig eller konstig, inte konstigare än vilken annan livsåskådning som helst. Den kristna tron gav ett sätt att förhålla sig till världen utan att förkrympa den eller människan, snarare tvärtom.

Idag undrar jag om icke-närmandet till religion bara handlar om fördomar, rädsla och historisk bundenhet till vissa (mytiska) ideologiska föreställningar. Jag ser faktiskt inte varför det skall vara så svårt att tro. Vetenskapen eller någon annan föreställning ger ingen heltäckande bild, inte kristen tro heller, men den ger något att hoppas på i en materiell och nästan endimensionell värld.
Jag är kristen, men jag kan inte köpa antiintellektuella resonemang som har med kristendom att göra. Är man kristen skall man tåla kritik, och våga ge kritik utan att ducka. Om det sista argumentet i en fråga blir "så är det bara! det vet ju alla" vill jag verkligen veta hur man resonerar.

Sverige är ett fundamentalistiskt religiöst land på det sättet att det saknar religionen i vardagen.
Jag skriker inte efter en stark missionsiver i landet, men jag vill gärna inbjuda till existentiella samtal, eftersom jag tror att kristen tro skulle ge en extra dimension i ett enkelt samhälle som Sverige.

Etiketter: kyrka och teologi, politik, prästliv

Min arbetsvecka har ännu inte startat, men de fyra dagarna som ligger framför mig är smockfulla. Jag är trött redan när jag tänker på det. Tisdag och onsdag är arbete både förmiddag, eftermiddag och kväll; inte optimalt och inte som jag brukar arbeta. Men det gick inte att lösa på annat sätt.

Torsdagen ägnar jag åt skrivarbete (församlingsinstruktionen) och läsning som ligger på efterkälken. Fredagen är sorge- och festdag: begravning på förmiddagen och församlingskårsfest på tidiga kvällen.

Jag bär dock med mig en hel del energi från igår: högmässa i Kristinehamns kyrka. Jag sjöng "Upplyft er hjärtan" och prefationen (inledningen till nattvardsbönen). Kyrkan har en enorm efterklang och det kändes bra att möta församlingen, både deras böner och deras blickar då brödet och vinet lyftes upp under orden "gör detta till min åminnelse".

Det är en välsignelse att leda en gudstjänst, inte för att få stå i centrum, utan för att vara så delaktig i det som händer. Jag gillar liturgi, eftersom jag vet vad den betyder. Liturgin har sin tydliga klang genom hela klangkroppen och det är skönt att jag aldrig fastnade för Pastoralinstitutets ord om "att göra det som känns bäst".

Alright veckan, här kommer jag!

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Under gårdagens nattvardsgång, kom min snart fyraårige son fram till brödet och vinet. Han fick brödet i handen och sade sedan högt till sin mor: "Jag vill ha blod!" och doppade brödet i vinet.

Etiketter: barn, kyrka och teologi

Jag hittade ett så vackert stycke om nåden i Källor av Olivier Clément att jag måste delge det till er. Z har för övrigt skrivit en kort notis om nåden idag, och Hosanna talar ofta om nåden, såsom jag uppfattar det.

Nåden ligger dold i de döpta i väntan på själens beslut. När människan till fullo har vänt sig till Herren gör den sin närvaro i hjärtat känd genom en outsäglig mildhet, och sedan väntar den återigen på själens vägval. (Diadochos av Fotike) s. 190

Etiketter: kyrka och teologi

Sedan lång tid tillbaka lever jag i en tanketorka. Jag tar in mer än det kommer ut. En språkvetare skulle säga att mitt aktiva språk är dött, men det passiva lever i hög utsträckning.

Därför ger jag er två inlägg med kommentarer som gett mycket att tänka på de senaste dagarna:

• Är du ett Guds barn? av Hosanna
  
• Kyrkans gudstjänst - livets tristaste timme? av stillsam

Däremot blir jag inte imponerad av Christer Sturmark, och kommer inte att bli förrän den dag han börjar prata med motståndare istället för att predika över huvudet på dem/oss.

Etiketter: kyrka och teologi

Just nu är jag inne i en period där jag har svårt att läsa andaktslitteratur och andlig teologi. Orden stämmer inte överens, de teologiska sanningarna känns urholkade och tomma, generella påståenden som "traditionen säger" ekar tomt.
Samtidigt håller jag på att läsa massor av teologi. Jag läser ofta många böcker samtidigt. Just nu läser jag "Sann människa" av Wilfrid Stinissen, "Källor" av Olivier Clément och "Communion and otherness" av John D Zizioulas, samtidigt med "Germanerna" (1929) av T E Karsten och "Svitjods undergång" av Fredrik och Henrik Lindström.

Historielitteraturen går in och stannar i huvudet (trots att Karsten i sann för-andra världskrigsanda talar om huvudskallmått!), medan teologi går in, men nästan lika fort ut. En del citat stannar, men det känns tomt och menlöst. Är detta att leva i nattens mörker, liksom det är att leva i vinter(?)dagarnas mörker?

Jag har ingen lust att börja med konceptet "lectio divina". Jag har ingen lust eller passion för det, dessutom så tråkigt. Jag tycker inte om att gå och tugga på ord, utan vill hellre bränna av en mängd ord i huvudet.

Är det min enda utväg?

Etiketter: historia, kyrka och teologi

Här är ett litet tips inför storhelgens nattvardsfirande: baka ditt eget nattvardsbröd. Det är något sött och skall bakas med jäst. Jästen skall ses som en symbol för den Helige Ande (tradition från den östliga kyrkan).

Nattvardsbröd
1/4 paket jäst (50 g)
1 dl ljummet vatten
2-3 krm salt
2-3 tsk honung
1 msk olja, helst olivolja
vetemjöl

Smula jästen i en bunke. Häll i 37-gradigt vatten och honung och låt jästen lösa sig. Häll i oljan och sist saltet och rör till degspad. Blanda mjöl allt efter hand tills dess degen släpper från kanten. Den får inte bli för torr. Knåda försiktigt till en jämn deg och låt jäsa ca 30 minuter.
Knåda degen på bakbord och tillsätt mjöl vid behov.
Baka ut minst 4 runda kakor, lagom storlek så att det syns vid altaret, gärna för stort. Gör ett kors mitt i brödet och lägg på plåten och låt jäsa 20 minuter till. Pensla med vatten. Grädda i ugn på 225-260 grader tills dess bröden får en fin färg, cirka 8-10 minuter. Pensla rikligt med vatten och låt bröden vila under bakduk, så att det inte blir en hård skorpa.
Bryt brödet i församlingens mitt! Fira nattvard!

Etiketter: kyrka och teologi, vardag

När jag var student, skrev jag en uppsats om uttrycket "Guds vrede" i Nya testamentet. Det var länge sedan jag funderade på saken, men frågan aktualiserades då jag upptäckte följande stycke ur biskop Esbjörns herdabrev:

Först något om mänsklig vrede. Vreden är gränssättandets uttryck. Det är känslan som uppstår när vi är hotade eller när våra gränser kränks. Vreden är till för att skydda livet, en människas integritet och utrymme. Vreden är djupast sett livs- och frihetsbevarande. Här finns också en kraft till förändring och handling liksom en möjlighet till djupt helande. Vredens dom föregår förlåtelsen. Vredens uttryck föregår ofta möjligheten till försoning. (Leva i försoning, s. 138)

Dessa rader uttrycker en befriande insikt om vreden, att den måste finns i en begränsad mänsklig vardag för att gå vidare. Önskar bara att vissa människor kunde ha fått den överhuvudtaget...

Etiketter: kyrka och teologi, studier

Nu är det några lugna dagar, och det är skönt. Sjukskrivningen kommer som balsam för själen och kroppen. Det är soligt ute och jag ägnar dagarna åt att träna kroppen, ta hand om barnen, läsa böcker, fundera över framtiden och annat hushållsarbete.

Det värsta med sjukskrivningen är att ge sig själv sprutor i magen: ta tag i magfläsket, sticka in nålen, spruta in Fragminet, låta sprutan sitta kvar i tio sekunder och sedan dra ut. Varken frun eller dottern är särskilt sugna att titta på. Tur att jag inte har diabetes!

Jag blev riktigt imponerad av biskop Esbjörn Hagbergs herdabrev "Leva i försoning". Inte för att det var det mest kompakta teologiska verk, utan för att det fanns en långtgående linje i varje kapitel. Han visste vart han är på väg och det kändes gott att läsa. Han lyfter blicken på oss som rotar runt i församlingsarbetets mylla och skitgöra.

Etiketter: kyrka och teologi, vardag

Imorgon skall jag till sjukhuset för att förberedas på operation. Gårdagens gudstjänster var de sista på en månad. I miljöhotets namn återanvände jag en predikan sedan 2004, som jag var hyggligt nöjd med.

Till kl. 11-gudstjänsten chockades jag av långväga besök, nämligen en studiekamrats föräldrar från Överlida. Det var väldigt roligt att se dem igen och de hjälpte till så att det inte blev mässfall. Kl. 14 hade vi en veckomässa med önskepsalmer. Åtta psalmer önskade gudstjänstdeltagarna, men inte en enda advents- eller julpsalm. Vad skönt!

Jag har lagt upp en bokhög som bara växer. Jag tänkte nämligen ägna sjukskrivningstiden att bränna igenom några gamla och nya kursböcker... och vila också. Överst i högen ligger En förändrad utbildning för Svenska kyrkan, en bok om de kyrkliga utbildningarna som min kyrkoherde gav mig att "roa mig" med.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Jag har hittat en underbar sida om kalotter, birettor och andra religiösa mössor. Håll till godo!

Etiketter: kyrka och teologi

Gnäll och ilska över andras kyrkliga inriktning och vägval är en av de saker jag ogillar mest med andras bloggar. Jag har hittat en sida som är full av det: http://www.liturgi.se. Det är så tröttsamt att se småsintheten. Har ni fastnat i något mönster?

Etiketter: kyrka och teologi

Prästyrket är en kulturinstitution: inte bara en missionär i världens mest sekulära land, inte bara en bygdens lille tjänare, inte bara en ledare för en stor medlemsorganisation, utan också en kulturinstitution.
Prästens utbildning är fortfarande en av de bredaste utbildningar som finns. Den rör inte bara teologi, utan också filosofi, lingvistik, samhällskunskap, kulturhistoria, idéhistoria, etnologi, naturvetenskap etc. Kort sagt, massor av vetenskaper måste prästen behärska för att uppfylla trovärdighetskravet i förkunnelse, liv och undervisning.

Ordet kultur kommer från latinska colo, att odla. Det vi gemensamt brukar och odlar, förvaltar kyrkan och prästen på uppdrag av biskopen. Den kristna tron handlar om livets fullhet. Därför måste också prästen vara en kulturarbetare och kunna lite om mycket. Allt för att människor skall kunna förstå att vi växer i samma jordmån, att vi skall kunna växa upp i tron på Gud, oss själva och den värld vi är satta att förvalta.

Gud, låt oss klokt odla och förvalta våra tillgångar, båda materiella och andliga värden. Amen.

Etiketter: kyrka och teologi

Eucharistic theology created with QuizFarm.com

You scored as Orthodox You are Orthodox, worshiping the mystery of the Holy Trinity in the great liturgy whereby Jesus is present through the Spirit in a real yet mysterious way, a meal that is also a sacrifice. Orthodox 100% Luther 81% Catholic 63% Calvin 31% Zwingli 25% Unitarian 0%

Etiketter: kyrka och teologi

Ateismens fall påskyndas av organisation, hävdar nihonshu, och jag håller med. Läs gärna hans begåvade argument här.

Under min tid som ateist var jag inte intresserad av att organiseras. Jag som ateist hade aldrig samma värderingar som en annan ateist. En ateist vill just slippa bli organiserad som ett tecken på motstånd mot organiserad tro.

Att nu Humanisterna organiseras och går på krigsmarsch mot religioner ser jag inte annat som ett tecken på att de håller på att försvagas. En humanist, oavsett religion, bryr sig inte om att organiseras mot något, snarare för något. En humanist har massor att göra i en värld där humanistiska värden förfaller, men inte i första hand att kriga mot religioner.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

De senaste veckorna har varit som ett uppvaknande, men jag förstod det först idag. I förrgår kväll hade jag ett samtal som var så fyllt av liv, även om det var svårt, att mitt inre börjar leva igen.

Samtidigt har jag formulerat församlingsutvecklingstankar den senaste tiden så att jag själv nästan tröttnade på och inte trodde mina ord. Idag lever dem och jag förstår varför. Jag skriver predikan och Guds ord, församlingsutvecklingstankar och predikan är ett. Det jag kan leva på, kan också andra leva på. Allt hänger samman på ett sätt jag inte förstått innan.

Jag tror att jag börjar begripa vad det handlar om. Men vi får väl se - min fru skall få läsa predikan.

Etiketter: kyrka och teologi, personligt, prästliv

Jag hittade boken "Skolans morgonandakt" av Einar Lilja i det gamla församlingshemmet i Björneborg. I förordet kan man läsa:

Anlägger man den pedagogiska synpunkten [på vad som är det andaktskapande mediet] ... kan det inte råda någon tvekan om att det alldeles övervägande är vittnesbörden om den religiösa verkligheten (min kursivering), som hos barn och ungdom förmår skapa stillhet, helgd, andakt.

Det är märkligt hur tiderna förändras. Skulle någon tala om behovet av den religiösa verkligheten i skolan idag, hade denne gjort ett klart politiskt inkorrekt uttalande.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

Nu har första veckan på min nya arbete gått och jag är trött, peppad och lite förvirrad. Det är svårt att smälta intryck, men jag har i alla fall förstått mycket mer vad som bör göras och vad som förväntas. Förväntningar är alltid svåra att smälta eftersom de tenderar att flyga högt upp i skyn, medan det som bör göras är lättare att hantera.

Veckan började med funderingar omkring relationen mellan teori och praktik, bön och handling. Det slog mig kraftigt att vi i Svenska kyrkan är så teoretiska. Bön blir sällan handling för att vi inte förstår vad vi ber om. Vi ber och sedan är det bra med. Vi strävar mot en längtan efter frälsning utan att omsätta det i praktik.

Idag hade jag hand om min första gudstjänst, en ekumenisk sådan. Missionspastorn predikade och jag begrep inte riktigt vad den egentligen handlade om. Eller också var den just så som jag menade i förra stycket: vi måste följa Jesus i vårt hjärta, men inte så mycket mer...? Jag förstod inte i alla fall. Det var många lösa trådar som inte knöts samman. Och jag hann inte heller diskutera den med honom.

Nåväl, nu skall jag snart koppla av denna kväll efter en trevlig eftermiddag med vännerna Ranås. Vi njöt av att byta däck på bilarna och äta god mat. På onsdag kommer det viktiga första kyrkorådsmötet att äga rum och då kommer det handla om Visnums församlings framtid.

Etiketter: kyrka och teologi, personligt, prästliv

Heléne har utmanat mig och här kommer svaret.
Här är reglerna:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg. (Man får utmana till exempel 6 personer, om det skulle tryta.)
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Mina 7 sanningar:

1. Kaffe smakar vidrigt, likaså smör, kakor, tårta, bullar, bakelser, smörgåstårta. Däremot är lasagne, getost och en vällagrad Stilton några av höjdpunkterna i livet. Konjak går också an.
   
2. Jag är allergisk mot uttrycket "jag kan tycka...". Än värre är uttrycket "man kan tycka", om det är uppenbart att den talande pratar om sin egen åsikt. Säg vad du tycker!
3. Jag hittar i Sveriges geografi med hjälp av orternas järnvägsstationer och längs vilken linje de ligger. Mycket praktiskt!
4. Varje församling jag har arbetat i har eller har haft en järnväg. Inte så viktig kunskap, men ack så rolig.
   
   • Stora Mellösa pastorat: Norra Östergötlands järnväg (Örebro-Norrköping)
     
   • Viby församling: Västra stambanan (Stockholm-Göteborg)
     
   • Edsbergs församling: Örebro-Svartå järnväg
   • Visnums församling: Nora Bergslags järnväg (bl. a. Otterbäcken-Strömtorp)
     
     
5. Jag går hellre på gräsmattor än krattade eller asfalterade gångar. Det är mycket mjukare.
6. Jag har inte hört en fantastisk, minnesvärd predikan. Jag väntar ivrigt.
   
7. All musik bör gå i 3/4-takt, så att man känner polska-rytmen. "Stilla natt" har jag glatt gjort om från 6/8 till 3/4. Känn gunget!

Jag utmanar vidare Petter, Syster, Anna-Lotta, Lotta, Pierre, Avslöjad, Pastor Jansson.

Etiketter: humor, järnväg, kyrka och teologi, musik, prästliv

Många gånger får Svenska kyrkan 1) skäll och 2) beröm för sin otydliga andliga profil: 1) skäll för att vi bl. a. har omdefinierat missionsbegreppet, avsaknar kyrkotukt och går i dialog med andra så att vi nästan utplånar vår prägel som kyrka, 2) beröm för att vi vågar ta diskussionen i svåra frågor utan att stänga dörrar och mycket mer.

En kyrkas särprägel skall vara att gå ut med evangelium i världen oavsett situation. Vi måste hitta nya vägar då gamla är stängda.

Prästerik hör till en av dem jag känner som vågar formulera sin kritik på ett kraftigt sätt. Hans ständiga käpphäst är att göra Jesus synlig i världen, t. ex. i detta inlägg, där han kritiserar ärkebiskop Anders.

Här tycker jag att ärkebiskopen gör alldeles rätt. Att sätta klimatfrågorna överst på agendan hör till evangeliets tydliga konsekvens av ett kristet liv. Vill vi frälsning för vår värld gäller också den frälsningen vår fysiska omgivning. Vill vi att människor skall må bra av sitt liv, måste också vi våga vara fysiska och vilja världens frälsning.

Samtidigt finns det få människor i Svenska kyrkan som ger "andlig mat". Jag kan själv inte precisera uttrycket, men jag förstår innebörden: Guds ord som verkligen bygger och förnyar varje kristens liv.
Prästerik eftersträvar andlig mat i Svenska kyrkan och det gör jag också, men det går inte att bara vara andlig eller inriktad på det inre för att eftersträva andlighet. Det krävs något mer. Men vad?

Fotnot: uttrycket "andlig mat" stötte jag på första gången då jag gick på Pastoralinstitutet. Det var mig obekant, men jag förstod det med en gång. En studiekamrat använde det om en Lundaprästs predikan. Jag gick dit och lyssnade, men gick därifrån efter några gånger lika hungrig som jag kom.

Etiketter: kyrka och teologi, politik

Tacksägelsedagen brukar inte vara min favoritsöndag, eftersom jag har svårt att finna orden för tacksamhet och lovsång. Jag är liksom inte den naturen.

Dagen inleddes kl.14 med familjegudstjänst i Tångeråsa kyrka. Det blev en plojig, men allvarligt menad festgudstjänst som jag aldrig varit med om förut. Kantorn och församlingsassistenten var i toppform och gjorde underverk med barnkören. Det var verkligen arbetsglädje som spreds till övriga församlingen. Festen fortsatte i församlingshemmet med enormt många kakor, glass och kaffe och saft och folk hade trevligt tillsammans.
Under gudstjänsten kunde jag inte låta bli att ta upp födelsedagssången eftersom jag visste att en av kyrkvärdarna fyllde 40 år. Dessutom gratulerade vi en flicka i barnkören samtidigt.

Mellan gudstjänsterna besökte jag vaktmästaren och hennes man. De hade alldeles nyss köpt en gård och var mäkta stolta. Härligt!

Kvällsgudstjänsten hade samma tema som familjegudstjänsten, höstfest, men här sjöng vuxenkören. Det slår mig att de bara blir bättre och bättre för varje år som går.
Min predikan kändes hel på något sätt och jag var ganska stolt över mig själv. Den handlade om att vår tacksamhet hör samman med trygghet och tillhörighet med en Gud som ser på oss som vänner. Givande och tagande.
Efter gudstjänsten serverades en väldigt god soppa och jag satt bredvid några riktigt skämtsamma personer. En av dem är en av de få som jag känner som inte har el indraget i sitt hus. Men det bekymrar inte honom. han är den gladaste människa jag vet. Han har alltid mungiporna uppåt.

Etiketter: barn, kyrka och teologi, prästliv, årstider

Syster har skrivit ett inlägg om att leva behagligt. Skulle jag leva så skulle jag må dåligt efter bara en kort tid. Jag tycker om att utföra saker, att skapa, att prestera.

Begreppet himlen som en vilans plats är för mig främmande. Kanske tänker jag om på gamla dagar, men nu är vilans plats inte det jag önskar av min evighet. Gud är för mig en skapandets och omskapandets Gud som är i ständig rörelse.

Gudsbild är för mig viktigt. Om jag inte har en aning om vem Gud är skulle inte religion vara intressant. Gudsbilden krockar ofta och gärna med mänskliga företeelser som etik, dogmer och utövande.

Hur skall vi leva? är den ständiga frågan för filosofin och teologin. Skall vi leva i verkligheten eller i en föreställningsvärld om hur vi vill att det skall vara? Tänk vad en konjak (jag föredrar den svenska stavningen, Syster) kan sätta igång tankarna.

Etiketter: kyrka och teologi, vardag

Isländska kyrkans webbplatsers är måhända inte de mest enhetligt grafiska, men å andra sidan har de en stark tradition av barnverksamhet; dessutom är den välbesökt. Se gärna deras hemsida: http://www.kirkjan.is/barnastarf/

Isländska folkkyrkan har ett antal olika platser som tar upp deras verksamhet, alla med sin grafisk profil. Bra eller dåligt?

• Huvudssida (är uppbyggd som en blogg, men utan kommentarer)
  
• Om tro, predikan och reflektion
• Kyrkans barntimmar
• Lekmannautbildning
• Prästgårdskassan
• Internationell diakoni och mission
• Familjerådgivningen
• Stiftsgården och utbildningscentrumet Skálholt
• Målkonferens om isländska kyrkan

Det lustiga är att nästan alla ligger under ett och samma huvuddomännamn: kirkjan.is. Utöver dessa finns också alla församlingars hemsidor med olika grafiska profiler, till exempel:

• Hallgrimskirkja
• Akureyrarkirkja

Har vi som Svenska kyrkan något att lära?

Däremot är jag väldigt förtjust i de färgväxlingar som sker på huvudsidan pga kyrkoårets växlingar. Långfredagen är en höjdare och fastan gör hemsidan väldigt vacker. Vänta och se!

Etiketter: datorer och IT, kyrka och teologi, typografi

Att tala om hjärtats inre vindlingar och det enskilda samtalet med Gud är nog det svåraste som finns. Någon har sagt att det som finns på djupet i mig finns också i djupet hos varje människa. Därför kan man alltid tala om det innersta, eftersom människor har något grundläggande och gemensamt, Guds avbild i varje människa.

Trots detta vet jag inte vad jag skall säga om bön i morgon till konfirmanderna. Det står still just nu. Jag ser bara ord, men inget betydelseinnehåll. Jag läser andras ord och förstår, men det landar inte i hjärtat.

Min bön: Gud, låt din närvaro i mitt liv också bli påtaglig hos alla människor. Ge vatten som släcker törst och fyller tomma och uttorkade brunnar. Låt mig bli ett kärl som ständigt flödar över och låt mig inte behålla ditt goda enbart för mig själv.

Etiketter: kyrka och teologi, personligt, prästliv

Prästerik och jag träffades igår för att tala om tillvägagångssätt i samtal inför vigsel och begravning. Trots olikheter i känsla inför de kyrkliga handlingarna delar vi trots allt samma övertygelse om äktenskap och tron på det eviga livet.

Det var skönt att tala om sådant man går och funderar på i sin egen lilla värld. Tack!

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Spanarna på SR P1 bidrog med en ny tolkning av Herrens bön (Pater Noster/Fader vår/Vår Fader) i fredags. Jessica Gedin talade om skuld till salu och i och med det togs Herrens bön upp.

Raden "förlåt oss oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" tolkades att vi ber Gud att Gud skall förlåta oss såsom Gud ser att vi förlåter varandra. De menade att Gud och människa gör ett kontrakt: Gud förlåter oss och vi förlåter dem vi har brutit mot.

Jag är inte direkt övertygad av tolkningen, eftersom jag tror att Gud står för det nydanande, nyskapande och lär människan hur vi skall bli mer lika Gud... eller hur människan skall bli såsom det var tänkt att vi skulle vara.

Kan människan lära Gud något nytt? Ja, poängen med inkarnationen ligger på ett sätt i att Gud lär sig något nytt. Åtminstone får Gud full insyn i brottet mot Gud, då Jesus tar på sig döden. Gud lär sig att livet inte längre finns.

Etiketter: kyrka och teologi

Nu har jag blivit utmanad av Jämtlandstösen (jag undrar vem hon är, jag bläddrar ivrigt i matrikeln, men hittar inte henne) att ta fram mina bästa psalmer.
Hon citerar:

Psalmens text ska vara så bra att den klarar sig utmärkt på egen hand, och samma sak ska gälla för musiken. Psalmens melodi ska alltså vara så vacker att den klara sig på egen hand utan text. Det ska dessutom vara så att när text och musik vävs samman uppstår helhetens magi. Helheten blir större än summan av delarna. Det ska kännas så stort att en riktig hedning börjar undra om Gud ändå inte finns!

Jag tror alla psalmer innehåller ett uns av Guds existens, men jag väljer psalmer som går direkt in i hjärtat på mig.

Psalm 74 Du som gick före oss Med Sven-Erik Bäcks atonala melodi har jag retat varje kantor i min väg eftersom den är lite klurig att sjunga som församlingssång... tycker de. Lär man sig melodin, är den underbar. Den sjungs framför allt i min favoritkyrkoårstid, fastan. Sven-Erik Bäcks melodier är inte lätta, men Sv. Ps. 450 "Vaka med mig" är en som har ett drag av sjungbarhet i sig.
Åter till 74: texten av Olov Hartman, en stor man i svenskt kyrkoliv talar ett nutida språk, men som skulle kunna vara möjlig hos de grekiska kyrkofäderna. Jag gillar särskilt vers 1: "hjälp oss att finna dig, Herre, i mörkret".

Psalm 232 Frälsare, du som äger läkedomen Jag har aldrig sjungit denna psalm. Den är svår, men den gick rätt in i hjärtat genom sin dubbelhet i texten (vers 2:"kan jag ej skynda med den heta glädje ... dock ropa i förtvivlan högt ditt namn"). Jag hörde min kantor sjunga den under en gudstjänst och det var ljuv musik. Liksom många melodier av Oskar Lindberg har också denna tydliga rötter i svensk mollfolkmusikstradition (högt prisad av mig). Britt Gerda Hallqvist står för den svenska tolkningen från danskan.

Psalm 496 Morgonens rodnad över bergen brinner En gregoriansk hymnmelodi får avsluta min önskelista. Gregorianiken ligger mig varmt om hjärtat. Melismen som inleder de två första raderna på varje vers betonar texten så fint. När det gäller texten tycker jag att vers 2 är bäst. Den visar på Guds gåva och kärlek på ett oerhört kravlöst sätt, men ändå så stort.

Nå! Det var mina tre. Utmaningen går vidare till... Storasyster i vassen.

Etiketter: kyrka och teologi, musik, prästliv

Ibland går jag på det dumma i att göra tester. Nu är det stillsam som lockat mig att göra ett. Resultatet ser ni här:

You scored as Roman Catholic, You are Roman Catholic. Church tradition and ecclesial authority are hugely important, and the most important part of worship for you is mass. As the Mother of God, Mary is important in your theology, and as the communion of saints includes the living and the dead, you can also ask the saints to intercede for you. Roman Catholic 89% Evangelical Holiness/Wesleyan 79% Neo orthodox 75% Emergent/Postmodern 61% Charismatic/Pentecostal 57% Reformed Evangelical 43% Classical Liberal 43% Modern Liberal 25% Fundamentalist 18% What's your theological worldview? created with QuizFarm.com

Etiketter: kyrka och teologi

Till tionde söndagen efter trefaldighet är det alldeles för lätt att hitta psalmer. Temat är nådens gåvor. Här är mina förslag: 210, 217, 231, 235, 236, 238, 285.
Fyll gärna på!

Etiketter: kyrka och teologi, musik, prästliv

Här skall ni få ett tips till sommarens sista friluftsgudstjänst.
Min körledare kom en gång på då hon låg i Svartåns sköna vatten att psalm 230 i Den svenska psalmboken passar perfekt till melodin "Jopp hejdi". Vers ett blir så här:

Klippa, du som brast för mig, jopp hejdi, jopp hejda,
låt mig gömma mig i dig, jopp hejdi hejda.
Vattnet, blodet som går fram från ditt hjärta, O Guds lamm,
Låt det bli en dubbel bot, jopp hejdi, jopp hejda,
för min synd och lagens hot, jopp hejdi hejda.

Etiketter: humor, kyrka och teologi, musik

Ordet helig används ofta i kyrkan, men vad menar vi egentligen med det?

Anledningen till att jag började fundera på ordet var en resa i sommar. Jag var på dop. En vän hade fått sitt första barn och jag var bjuden. Som vanligt (nej, jag överdriver inte) pratade prästen alldeles för mycket utöver handboken. Hon förklarade varje moment i gudstjänsten och jag hann aldrig sjunka in, bli stilla, be eller glädjas över det stora med Gud och det stora med Guds omsorg om dopkandidaten, det lilla barnet.

Istället kom ett mängd ord, obeskrivliga och märkliga metaforer, symboler och bilder. Det var som om ikonen aldrig nådde in till Guds hjärta, utan stannade på ytan.

Ändå är jag övertygad att barnet omslöts av Guds närhet och helighet, trots alla orden som var i vägen för min egen fördjupning.

Senare samma vecka kom jag fram till en anslagstavla för en församling inom Svenska kyrkan. Där stod: "Den heliga mässan". Var detta något specifikt för just denna församling att här är mässan helig? Nej, så klart inte. Men församlingen ville poängtera att mässan är helig, inte bara för dem, utan i allmänhet. Något händer där som inte händer någon annan stans.

Själv vill jag att gudstjänsten skall firas så att människor kan känna den där heligheten, en liten stöt av himlens härlighet. Jag visar det genom att använda bugningar, korstecken, liturgisk sång, allvar och glädje i mitt ansikte och kroppsspråk. I en del av detta låter jag inget förfaras utan äter upp bröd och dricker upp vin som konsekrerats och blivit över.

Någon gång skulle jag kunna låta mig kommentera en gudstjänst, men inte alltid. Inte ens i ett dop där hela skaran är kyrkoovana gör jag det. Jag tror att det finns en styrka i orden och vill också visa det.

För mig är helig något avskilt, men framför allt något glädjefyllt och till bredden innehållsrikt. Inget kan förfaras av det heliga, ty det har sin mening att fylla livet med närvaro.

Det heliga bestämmer jag inte heller över på ett sätt. Dop och nattvard är därför att Gud vill vara där. Men mina böner hjälper mig att vara där Gud är. Bönerna är församlingens rop till en Gud som redan är... där.

Då behövs inte förklaringar, i alla fall inte vid det tillfället. Det kan komma en annan gång.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Efter sex dagars välbehövlig ensamhet kom familjen hem igen. Det var precis lagom. Jag började tröttna på ensamheten och det var skönt att se dem igen.

Idag har vi varit på Sagas dop. Efter ett kort dopfika begav vi oss till Kalmar och familjen Falk. Fem timmar i bilen och nu äntligen framme. Våra barn fann varandra snabbt. Allt gick bara bra.

Jag var rädd att jag inte skulle klara av en lång bilfärd pga smärtan, men det gick fint. Många tabletter och så var jag i toppform. Morgonen började däremot med en smärtsamt uppvaknande vid 6.20 och den smärtan varade till 8.00. Det tog alltså drygt en och en halv timme innan tabletterna verkade. Huvva!

Nu sitter jag och funderar på hur morgonen skall bli i ett nytt hus. Jag får väl surfa in på min väns hemsida, om allt blir för långtråkigt kl. 6 på morgonen när jag är ensam med smärtan.

Etiketter: barn, kyrka och teologi, vardag

Jag har läst en bok, en skönlitterär för en gångs skull. Jag älskar böcker som är vemodiga.
"Smärtans ministerium" av Dubravka Ugresic handlar om en invandrad kvinna från forna Jugoslavien som beskriver sitt nya hemland Holland och sin relation till sitt gamla, det som inte längre finns.

Känslan att vara hemma, men ändå inte, gestaltar den här boken. Den känslan påminner en hel del om Camus' "Främlingen". Min upplevelse av "Främlingen" har jag burit med mig sedan jag läste den som femtonåring.

Det var skönt att nostalgiskt återvända till den känslan, att söka och leta och att känna sig delvis hemma, men också distansierad, betraktande.

Är det inte så att vi kristna också finns i två länder samtidigt: det jordiska och det himmelska? Jag hoppas att himlen är utan vemodig eftersmak.

Etiketter: kyrka och teologi, nostalgi, personligt

Ytterligare en magisk dag är slut. Förra året var tydligen den 6 juni en stor vigseldag i orten Hell i Norge (för övrigt en järnvägsknut!) för alla med satanistanstrykningar.

Nästa år är det den 8 augusti som gäller som vigseldag, en fredag. Jag hoppas att det inte kombineras med massor av begravningar.

Dagen började med dop, först en 30-årig fotbollsspelare, sedan hans blivande gudbarn. Båda döptes i en bäck i Lekhyttan. Jag hade noga vikt upp mina nytvättade kaftanbyxor, så att de inte skulle bli blöta. Före bönen över dopvattnet steg jag ned och det första som händer är att den uppvikta delen blir genomblöt. Synd! Det var bara att uthärda resten av dagen med halvblöta byxor. Inte ens en hårtork hjälpte...
Dop av blivande faddrar ställer mig alltid inför situationen om urskillningslösa dop. Hur gör man med folk som vill döpas, men inte har någon djupare tanke om Gud utöver att man vill bli gudförälder? Hur följer man upp dop av vuxna på ett konkret sätt, när de som döps faktiskt bor i Göteborg och jag i Västernärke?

I fallet med den blivande gudföräldern var det egentligen inga problem. Han var uppfostrad katolik, men hade inte blivit döpt, vilket han tyckte var konstigt. Jag också.

Efter dopen blev det väldigt god mat och sedan iväg till mina tre vigslar. Första vigseln fyllde kyrkan och enligt mig kom det bästa vigseltalet här. "Det goda äktenskapet är som en het grillglöd" löd första meningen. Vigseln blev enormt lyckad och jag begav mig därifrån till nästa.

Nästa vigsel blev bra, och talet var innerligt, men lite stelt. Bruden såg ut som om hon skulle svimma av nervositet och det erkände hon också att hon var nära att göra. Vigseln bjöd också på en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett. Jag var helt förstummad!

Vigsel nummer tre var hemma i parets trädgård. Jag var ganska osäker inför denna. Jag kände mig osäker att inte vara i en kyrkolokal och trädgården var halvfärdig. Enligt min fru var detta det bästa vigseltalet och är en utläggning om vad det grekiska ordet "foga samman" handlar om. Mitt i vigseltalet limmade jag ihop två plywoodbitar med varandra och satte ihop dem med en tving.

Jag är nöjd och nu skall det bli skönt med semester. Imorgon vill min fru att vi skall röja i vår ladugård.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Morgondagens texter i den Svenska evangelieboken handlar om kallelse till Guds rike.

I går var jag för första gången på studiebesök på Mariavall, benediktinernunnornas kloster norr om Skånes Tranås. Kallelsen för dem blir så tydlig, också för mig. Hela byggnaden, människorna, platsen andades något stramt och avskalat, bortom det onödiga. Allt hade en mening.

Det är otroligt intensivt att umgås med en sådan känsla av närvaro. Jag blir varse mina vägval och gläds över dem.

Jag trivs i ordningens struktur och förstår till fullo dem som vill leva ett helt liv i kloster. Det finns inga gråskalor. Det är en värld av glasklara kontraster.

Jesus säger: "följ med och se". Den inre kompassen stämmer, men ändå blir man överraskad. Den yttre resan bjuder på inre överraskningar.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Jag älskar den här kyrkan, Grundtvigskirken på Bjerget! Nygotik är inte min älsklingsstil, men här är den blandad med andra stilar plus att färgen på tegelstenarna är utsökt. Går man närmare och ser på varje interiör tegelsten, ser man att den är målad och att det röda teglet finns under. Där färgen har flagat, är det lätt att asscoiera till blodstänk.
Kyrkan strävar uppåt och talar Guds varma omslutande språk.



Kyrkan har inga bänkar (tack gode Gud!) men 1440 stolar i samma färgnyans som teglet och i perfekta rader. Det är avskalat och fröjdefullt.



Ljuset är underbart.



Ann-Marie sitter i högkoret och väntar på en vigselövning som aldrig tar slut, och på vår korta kyrkobön som vi firade i varje kyrka på vår resa.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv