en västernärkings bekännelser

Under de två dagar som jag har varit sjuk och vid medvetande, har jag sett på film. Jag gör det så sällan annars. En del nytt, en del som jag har sett tidigare.

Två filmgenrer får mitt särskilda intresse: underfundiga historier och science fiction. Den första vet jag inte vad jag kan förvänta mig av, den andra vänder upp-och-ned på många begrepp.

Två filmer kan jag inte få nog av. "Amelie från Montmartre" är omtalad och älskad och jag tänker inte säga mer om den. "Me and you and everyone we know" är den andra, en amerikansk film av Miranda July. Jag har skrivit om den förut här och här.

Det är bl. a. två saker som förenar filmerna.

1. Många små finurliga bihistorier som hör samman med huvudhistorien (om det finns någon sådan). Det finns mycket att fundera över och roas av.
   
2. Det är tjejen i huvudrollen som har siktat in sig på sig drömman. Hon är den aktiva för att få dem tillsammans. Männen är väldigt passiva, nästan lite motvilliga. Männen har sitt intresse på annat håll.

De här två teman fångar mitt intresse mer än den senaste Star Trek-filmens kanonad i action och stunt: finurlighet och gå-på-anda.

Etiketter: film, glimten i ögat

Här är mitt senaste kåseri till Karlskoga-kuriren, publicerat i helgen. Säg gärna vad ni tycker om det.

?? och så levde de lyckliga i alla sina dagar?. Musiken slog mig i ansiktet. Pampigt, ståtligt och romantiskt förkunnade den att allt är återställt. Hon och han fick varandra efter många strider.

Samma slut är det i en action-film. Bombastiskt står hjälten inför kämparna och solar sig i glansen av sina dåd. Musiken spelar avslappnande, som om all ondska var borta ur världen.

De lyckliga sluten lägger allt på plats. Den förut stormiga konflikten har funnit ett slut, en ny vändning och du som publik kan pusta ut.

Jag däremot älskar filmer med olyckliga slut. Det finns inget som är så tröstande. Jag är inte det minsta sadistiskt lagd, tvärtom. Jag gillar bara inte den kompletta idyllen, som när allt blir som man vill. Jag vill bli omskakad.

Så börjar jag tänka. Vad är det jag har sagt? Någon frågar mig: vill du bara att alla skall dö på slutet, så blir du lycklig?

Kyrkans berättelse har ett olyckligt och ett lyckligt slut. Den slutar med döden, men den börjar också med döden. Huvudpersonen, hjälten i berättelsen dör precis som när spänningen är som störst. Jag kan verkligen se framför mig hur lärjungarna lommade hem med hängande huvuden. Jesus hängde på korset och var död. Det skulle aldrig hända i den lyckliga filmens värld. I filmen skulle han befrias från döden på korset och återkomma som ?King of all goodness? eller någon annan svulstig titel.

Sedan händer det. På tredje dagen hittar kvinnorna graven tom och en ängel meddelar att Jesus lever. Utan några överdrifter ? som det finns i en amerikansk storfilm ? står Jesus upp mitt i livet och den här gången finns inga onda makter. Jesus blir inte den kung som många hoppas och sparkar ut förtryckarna. Han lämnar människorna och lyfts upp till himlen. Men han efterlämnar ett hopp och en hjälpare.

Säga vad man vill om berättelsen om Jesus, men den är inte långt från en amerikansk hjältefilm. Filmer med lyckligt slut ger människor hopp om att allt skall bli som det var. Filmer med olyckligt slut ger mig hopp, eftersom den får mig att fundera på fortsättningen: vad händer sedan?

Så är det också med den kristna berättelsen som har ett olyckligt och ett lyckligt slut. Ibland kan berättelsen kännas märklig och orimlig: Jesus uppstår från de döda och talar om en Gud som vill rädda oss från det onda. Men den berättelsen ger många människor hopp ? även mig. Det finns något bortom den här världen, där så många lever ett olyckligt liv.

Genom olyckliga slut kan vi hitta fröet till en annan lycka.

Etiketter: film, kyrka och teologi, reflektion

Under studietiden bevistade jag och min blivande kollega biografen för att se de sämsta filmerna vi kunde finna. B-filmsklubben var ett faktum. Särskilt en film kommer jag ihåg: Judge Dredd.

Serier som överförs till biografduken har sällan blivit sucéer, så inte heller Judge Dredd. Sylvester Stallone gjorde ett riktigt bottennapp. Hans halva ansiktsförlamning - verkligt eller inte vet jag inte - kom till sin rätta i det sneda leendet. Det leendet kommer jag ihåg, när han på en och samma gång grep brottslingen och i egenskap av envåldsdomare utdömde straffet.

Just den filmen kommer jag ihåg idag, då jag och sonen lyssnar på "Folk och rövare i Kamomilla stad" för sjuttioelfte gången. När konstapel Bastian griper rövare, gör han precis som Judge Dredd: han dömer dem till fängelse i samma stund "i fyrtioåtta dagar".

Sverige är ett fritt och okorrumperat land med goda juridiska ordningar. Någon konstapel Bastian eller Judge Dredd skulle aldrig få förekomma.

Däremot fälls många domar över människor varje dag. Dessa (för)domar binder många människor så att de aldrig får sin verkliga chans i arbetslivet, i sjukvården, i flyktingmottagande, i affärslivet m. fl. platser.

Barn- och ungdomskultur visar verkligheten ur ett annat perspektiv. Ibland är det knivskarp skildring av det liv som du och jag lever, ibland är det rena - och goda - fantasier.

Etiketter: barn, film, politik

Under en dagmammepromenad med min son, berättade jag historien om den gode herden. Sonen lyssnade och var glad över att det hundrade fåret räddades. Senare på kvällen ser jag på science fiction-serien Star Trek: Voyager och fastnar för avsnittet "Good Shepherd".

Några veckor tidigare hade min vän och kollega skickat mig en artikel ur Svenska kyrkans tidning. Artikeln handlade om religiositet i Star Trek och den konstaterade att människorna saknar i stort sett religionen. Tekniken och förnuftet har tagit över. Möjligtvis finns det en gnutta religiositet i deras etiska resonemang.

Det märkliga är att jag i just denna serie kan hitta massor av bra material för just kristen tro. På något sätt går det inte att utplåna religiositeten ur människan. Visserligen är serien skapad av amerikaner, som ligger på långt mera religiösa skalor än de svenska normsystemen.

I avsnittet "Good Shepherd" tar kaptenen med tre karriärsmässigt och arbetspresterande förlorade besättningsmedlemmar på ett patrulluppdrag. Poängen med Star Trek: Voyager är att det nästan alltid går väl. Historien följer den bibliska grundberättelsen. Besättningsmedlemmar fungerar som alla andra, även i pressade situationer. Den gode herden, kaptenen för samman sin flock och skeppet går vidare genom deltakvadranten.

Ingen går förlorad med kapten Janeway. Eller var det Jesus? Nej visst, nej, det namnet kan man inte nämna.

Etiketter: barn, film, kyrka och teologi

Sverige har varit förskonade från krig i snart 200 år. 1814 stod den sista militära slaget, ett litet ett i samband med unionen med Norge. Finland däremot har haft tre stora blodiga krig under 1900-talet, som alla har satt djup i folksjälen. Inbördeskriget 1918, Vinterkriget 1940-41 och fortsättningskriget 1941-44.

På senaste tiden har jag sett två filmer om just finska krig: Raja 1918 (Gränsen) och Rukajärven tie (Bakhåll). Båda filmer speglar krigets fasa, men också finsk sisu och envishet. I våras såg jag också Okänd soldat från 1955, baserad på Väinö Linnas bok tillsammans med min krigsfanatiske vän, tillika kyrkoherde.

Alla tre filmer visar något som vi svenskar inte begriper och inte vågar se och förstå, men som funnits där: grannländernas inblandning i krig.

Folkbilda dig och se en krigsfilm. Det är empatin värd, även om du kanske behöver reflektera över vad en människa är värd efteråt.

Etiketter: film, historia, politik

Nu har jag sett Tim Burtons film "Sweeney Todd", en splattermusikal med ett klassiskt svartsjukedrama och många intressekonflikter. Min vän Marcus njöt i fulla drag och sade att en sådan här "må bra"-film kunde han leva länge på. Jag var inte lika fullt begeistrad, men Burton är Burton. Jag håller nog mera med min vän filmrescencenten, men jag gillar Alan Rickmans sångröst.

Den som ogillar knivar, framför allt rakknivar skall hålla sig låååångt borta.

Etiketter: film

Återigen har jag fascinerats av Tolkiens berättelser om. Det är som att fångas av verklig historia, att lära sig något nytt om sin egen värld. Samtidigt är det bara fantasi och amsagor.

Men Tolkien fångar mig just av det skälet att han bygger upp sina historier omkring språkvetenskap, etymologier och orduppbyggnad.

Sedan är jag sjukligt förtjust i filmen Härskarringens inledning: "The world has changed. I feel it in the water. I feel it in the earth. I smell it in the air. Much that once was is lost. For none now live who remember it."

Hela denna inledning talar sitt tydliga språk, hur alverna, de odödliga, upplever världens förändring i väntan på att den enda ringen skall komma i dager. Så vackert och så lockande att vilja fortsätta se och veta mer om den värld som Tolkien skapade. Nu skall jag fortsätta att se.

Etiketter: böcker, film, historia

"Grizzly man" är en dokumentärfilm handlar om Timothy Treadwell, en vildhjärna som under tretton somrar bodde i enskilda naturområden i Alaska. Hans drivkraft var att umgås med världens största och farligaste björnar, grizzlybjörnen. Den trettonde sommaren övergick till höst och precis innan han och hans flickvän Amie Huguenard skulle åka hem, blev de attackerade och uppätna av en björn.
Treadwell var varken biolog, etolog eller naturvetare, men hade en enorm kärlek till naturen och passion för att komma naturen och framför allt grizzlybjörnen nära. Hans mantra till björnarna under filmen "Jag älskar dig", sagt som om han talade till ett spädbarn i sin vagn.

Jag såg filmen igår och mår fruktansvärt illa av den. Jag vet inte om jag tycker att det är vacker berättelse, men känslan av att utelämna sig på det sättet utan kunskap om grizzlybjörnarnas beteende och farlighet gör att det bara krumbuktar sig i magen. Dödens närhet blir så påtaglig då filmens människor ingående berättar om hur björnen äter upp Treadwell och hans flickvän. Är vi människor bara kropp?

Naturfilmer blir så påtagliga i det avseendet: äta eller ätas. Just kan jag bara inte riktigt formulera mig mer, men obehagligt var det.

Etiketter: film, personligt

Idag vill jag tipsa om en långsam spansk film "Los lunes al sol" (Måndagar i solen). En stillsam film om arbetslöshet pga varvsnedläggning i en spansk kuststad. Den var behagligt tragikomisk, även om jag hade svårt för de första fyrtio minutrarna. Den påminner lite om "Brassed off", men även humorn var nedtonad.
Spansk film är ju annars spännande eftersom den innehåller så mycket dialog.

När jag gick från arbetet idag vid kl. 15:30, hade jag varit vaken i tolv och en halv timme. Just nu är jag lite mosig. I natt var jag förtvivlad, men tröstade mig med måndagar i sol.

Etiketter: film, vardag

Min lista över favoritfilmer just nu

1. Svart katt, vit katt (Crna macka, beli macor)
   Emir Kusturicas fantastiska och skruvade film får mig lycklig. Den har allt, och får mig inte att bli uttråkad trots att den slutar lyckligt.
   Handlingen rör sig om en småskurk, Destanov och hans önskan att göra de stora pengarna. Problemet är att en annan skurk, Dadan får nys om saken och ruinerar honom. För att inte undkomma döden genom hängning, arrangerar Destanov sin sons bröllop med Dadans syster.
   Tempot är vansinnigt, musiken gungande och uppskruvad och karaktärerna knappast normala. Jag älskar presentationen av Dadan, då han åker omkring i sin limousine och snortar ur ett krucifix.
   Märk väl att den svarta katten är honan, om er serbiska är som den skall.
2. Me and you and everyone we know
   Den spelande regissören Miranda July spelar en pensionärstaxichaufför, som förälskar sig i en ytterst medelmåttig skoförsäljare. Hennes närmande til honom är obeskrivbart. Samtidigt sexchattar skoförsäljarens sjuårige son med en främmande kvinna. Sonen har en "vision" som gör henne upphetsad. Skoförsäljarens arbetskamrat skriver snuskiga meddelanden på ett fönster till ett par tonårsflickor, men skäms samtidigt för sin läggning.
   Den här Short Cuts-liknande historian är ovanlig och fängslande. Det är först i efterhand jag kan skratta åt den, men den har något underbart i sig.
3. Le fabuleux destin d'Amelie Poulain (Amelie från Montmartre)
   Bara den franska rimmade titeln får mig att gå i gång. Filmen kommer att avancera i topplistan, när jag ser den, och dala när jag har sett något annat bra.
   Amelie bestämmer sig för att utmana sitt liv. Kommer mannen med plåtburken att bli glad över sitt fynd, skall hon fortsätta hjälpa andra, annars återvänder hon till sitt anonyma liv. Amelie trycker, knuffar, duttar och ställer om i andra människors liv, så till den milda grad att hon knappt vågar göra något åt sitt eget.
   En film om att ta initiativ, om vemodig kärlek och att leva sitt liv nu. Tack gode Gud för Jean-Pierre Jeunet (som även gjort Delikatessen, En långvarig förlovning (platsar också på plats tre på min lista) och Alien: Resurrection)

Filmer som är på väg in på listan: Bakhåll, Zigenarnas tid, Shortbus, Psalmer från köket, Stalker, alla filmer av Quentin Taratino
Filmer som jag vill se: Underground, fler filmer av Miranda July, Det sjunde inseglet (nej, jag har inte sett den), Fyra nyanser av brunt (inte den heller, nej!)

Etiketter: film, humor

Igår såg jag en av de bästa filmer jag sett på mycket länge: "Me och you and everyone we know", en typisk film där alla sammanflätas mot slutet.
Filmer innehåller en rolig scen där en sju-åtta åring sexchattar med en äldre kvinna - utan att vara pedofilisk. Sjuåringen har ett minspel som inte är av denna värld.

Min fru avskydde filmen, och jag älskade varje sekund av den. Långsam med märkliga karaktärer. Underbart! Se den.

Etiketter: film