en västernärkings bekännelser

Idag testade jag en ny metod, som jag inte mår så bra av. Resultatet var en ömmande hals för att inte tala om samvetet.

Sonen var trött, likaså jag. Han blir lätt överaktiv och tar alla strider då. Han skrek med sitt högsta tonläge rätt i örat på mig. Jag tog sats och skrek tillbaka.

Förvånad, men ännu argare tog han sats och fick till en sådant skrik, att en död människa hade hört allt. Jag skrek tillbaka, och han gav sig.

Han grät och slutade med sitt skrikexperiment. Och jag höll om, men lade honom i sängen och gick. Nu fick han gråta ett tag utan mig.
Hans storasyster fick honom att kissa och lade honom åter i sängen. Då gick jag till honom igen och pratade.

Efteråt känns det skit, men jag orkar inte med att han bara skriker utan att veta hur ont det gör. Mina öron värker, min hals likaså, men mest samvetet.

Etiketter: barn, personligt

Idag skall jag ställa mig i kö med mina barn. Vi skall stå i timtal för några ögonblicks behandling, för något som jag inte vet hjälper mig eller andra.

Kanske är detta inlägg ett resultat av frustration eller rädsla, men jag hade önskat massiv insats av myndigheter. Nu beror insatsen på många människors välvilja och ekonomiska uppoffring.

Jag talar om vaccinationen mot den nya influensan. Köerna lär inte vara rättvist fördelade bland samhällets olika ekonomiskt starka grupper. Jag tror inte att det finns lika många ekonomiskt svaga hushåll som kan eller orkar ställa sig i kö. Jag kan det, och det är det som är det förnedrande, både mot mig, dem och samhällsapparaten.

Etiketter: barn, politik

Min son är i sagornas och lägereldarnas tid. Jag befinner mig i blomflugornas och bromsarnas tid.

Båda tiderna handlar om död.

Etiketter: barn, böcker

Nyss hemkomna från Astrid Lindgrens värld får jag mig en funderare. Vi var där i två hela dagar och njöt av teater, sång och skådespel.

Barnen möter sina förebilder och idoler. De är så lyriska, men samtidigt ängsliga över att gå fram för att prata med den efterlängtade, den store, den specielle. Sonen var helt fascinerad över Lill-Klippen i Ronja rövardotter, men ville att jag skulle prata.

Jag förstod ingenting, tills dess dag nummer två inleds. Sonen och jag skall till Katthult och se Emil i Lönneberga. När vi kommer dit, sitter ingen mindre än Malena Ernman där, operasångerskan, melodifestivalvinnaren och tvåbarnsmamman. Hon liksom jag var där i egenskap som besökare.

Jag dras till henne och sätter mig bredvid henne och spelar stencool - som om jag satt bredvid vem som helst. Däremot kollar jag försiktigt in henne. Ser hon som jag har föreställt mig? och tusen andra fåniga frågor.

Jag går därifrån och börjar fundera. Helt plötsligt är jag liksom barnen som någon som äntligen får se idolen. Varje gång jag ser henne under dagen - vi stöter på varandra fyra gånger - vill jag säga något klokt, något fyndigt eller något beröm, men blir blyg och vågar inte. Precis som sonen med Lill-Klippen.

Likadan blir jag när jag får se en ortodox biskop, eftersom jag liksom dem anser att en biskop ytterst sett är kyrkan som person. De representerar något som är mer än de själva. Och vad säger man till en sådan person?

Mina tankar går ett varv till. Borde jag som präst och människa inte vara likadan mot alla? Vad är det som en förebild har som inte andra har? Ingenting, egentligen. Vi är alla Guds avbilder.

Malena och jag säger ingenting till varandra, men sonen började så småningom babbla på med Lill-Klippen. Och jag ser hans njutning av att faktiskt ha sagt något till honom med stort h.

Etiketter: barn, lycka, prästliv, reflektion

Min son var bjuden på barnkalas, närmare bestämt maskerad. Det var ingen idé att fråga, tänkte jag. Jag visste ju svaret, men jag ställde frågan i alla fall: - vad vill du vara på maskeraden?

Istället för pirat, sade han stins. Stins? Stins!

Underbart! Jag satte på honom stinskläderna och vi åkte till kalaset.

Efter att ha viftat en stund med signalstaven, blev han så småningom cowboy och maskeraden fortsatte. En stund in i kalaset kommer en nioårig pojke med skjorta, slips och brun läderportfölj. Hans mamma sade att han ville vara utklädd till en som sysslade med skatter. Han kom utklädd som byråkrat!

Jag skall sluta att förvånas.

Etiketter: barn

Under en tvåveckorsperiod har livet varit tungt. Jag har inte förlorat någon eller utsatts för elakheter. Världen går sin gilla gång med kriser, katastrofer, krig och kaosartade händelser.

I kyrkan avslutas i dag insamlingen för rent vatten. Palmsöndagen berättar med glädje om Jesus intåg i Jerusalem.

Jag är avtrubbad. Jag önskar att några känslor överhuvudtaget ville göra sig påminda. I väntan på annat, dricker jag te, åker rullskidor, läser finska och funderar på mfÖrSJ:s årsmöte. Barn och fru får tyvärr vänta.

Ändå händer det stora saker i vardagens stilla lunkande (kom ihåg/huomaa/nota bene: Tiden går långsamt för séra Jónatan och det har den alltid gjort). De närmaste månaderna bakåt och framåt i tiden hände och kommer det att hända:

• Jag har beslutat mig för att läsa in 15 hp finska innan höstterminen börjar.
• Jag kommer att avgå som mfÖrSJ:s ordförande.
• Om några veckor skall jag besöka Rom för första gången i mitt liv.
• Vår familj skall bygga ett nytt rum på huset.
• I sommar skall jag läsa finska tre veckor i Finland.
• Våren, min älsklingsårstid, är här.

I väntan på att jag lever, ber jag att få reservera mig. Glädje kan inte frammanas.

Etiketter: barn, personligt, språk

Under studietiden bevistade jag och min blivande kollega biografen för att se de sämsta filmerna vi kunde finna. B-filmsklubben var ett faktum. Särskilt en film kommer jag ihåg: Judge Dredd.

Serier som överförs till biografduken har sällan blivit sucéer, så inte heller Judge Dredd. Sylvester Stallone gjorde ett riktigt bottennapp. Hans halva ansiktsförlamning - verkligt eller inte vet jag inte - kom till sin rätta i det sneda leendet. Det leendet kommer jag ihåg, när han på en och samma gång grep brottslingen och i egenskap av envåldsdomare utdömde straffet.

Just den filmen kommer jag ihåg idag, då jag och sonen lyssnar på "Folk och rövare i Kamomilla stad" för sjuttioelfte gången. När konstapel Bastian griper rövare, gör han precis som Judge Dredd: han dömer dem till fängelse i samma stund "i fyrtioåtta dagar".

Sverige är ett fritt och okorrumperat land med goda juridiska ordningar. Någon konstapel Bastian eller Judge Dredd skulle aldrig få förekomma.

Däremot fälls många domar över människor varje dag. Dessa (för)domar binder många människor så att de aldrig får sin verkliga chans i arbetslivet, i sjukvården, i flyktingmottagande, i affärslivet m. fl. platser.

Barn- och ungdomskultur visar verkligheten ur ett annat perspektiv. Ibland är det knivskarp skildring av det liv som du och jag lever, ibland är det rena - och goda - fantasier.

Etiketter: barn, film, politik

Jag har just avslutat sagoläsningen innan läggning för min son. Läsningen blir alltid roligare om boken uppskattas av båda. Idag har jag läst en väldigt rolig bok: Sixten och Blixten på dagis.

Bröderna planerar en dag på badhuset och dess spaavdelning. Istället hamnar de på dagis och förväxlingskomiken är underbar. Bilderna förgyller och förstärker den vansinniga berättelsen.

Sonen och jag har kul, så kul att jag bara kan tipsa fler om boken.

Etiketter: barn, böcker, humor

Utlandet ger alltid perspektiv på tillvaron. Vi tillbringar några dagar i Danmark, jag och barnen hos min bror M. Vi hör danska hela tiden och ser olika sätt att hantera samhället än vad vi är vana vid. Till exempel tillhör Danmark en av skaran länder tillsammans med Kina, Kuwait och Turkiet som blockerar bittorrentsidan The Pirate Bay, som just nu är i smeten pga rättegången i Stockholm.

Nåväl. Sonen tog med sig Bamse-tidningar. Jag har förr om åren tyckt att Bamse var en schysst figur, tills dess att en kyrkoherde sade att han inte skiljer sig från andra serietidningssuperhjältar. Han löser ju inte reella problem om han inte tar till sitt magiska kraftelixir. Hans "den som är väldigt stark, måste också vara väldigt snäll" är ett fint motto, men i berättelserna ges en helt annan bild.

Bamses extrakrafter är ett hot för skurkarna som inte kan göra något så länge dunderhonungen och Bamse finns. Det är ju inte tack vare Bamses snällhet, som löser problemen. Det är superkraftens hot mot dem som trotsar Bamse, som är själva kärnan i berättelsen.

Ett annat problem är ju Bamses ansvarskänsla. Hur kan familjefadern egentligen resonera, när han bara drar i väg på äventyr med sin kompisar och lämna familjen vind för våg? Vilken fyrbarnsfar skulle göra så? Denna äventyrslusta delar inte han med Lille skutt, som säger sig vara rädd, men har inte en chans att protestera, eftersom han bara skall med.

Vilka ideal säger att just Bamse, Lille skutt och Skalman har den speciella problemlösarförmåga, så att de måste lämna hus vind för våg? Skulle jag göra så, skulle jag få höra från både det ena och andra hållet, oavsett superkrafter.

Sedan Rune Andreassen lämnade sin serie har berättelsen fallerat, men den hade sina brister innan också. Stiltrogenheten med originalet har lämnats sedan länge; många nya karaktärer har kommit till, Skalmans förmåga att alltid sova på fel ställe har minimerats och Bamses familj har i princip försvunnit, både som fysiska figurer och deras särdrag. Brumma är som vilken vanlig 3-åring, Brums konstnärtalang, Teddys läshuvud och Nalle-Majas humör är i stort sett borta. Endast Minihopp finns som kuriös utfyllnad i vissa berättelser.

Allt visar på att man breddar istället för att fördjupa. Det fanns sprängkraft i figurerna som man inte vågar ta i.

Imorgon skall vi ut och besöka Zoologiska museet i Köpenhamn. Kanske ger det nya intryck om Sverige, evolutionen och mitt övriga tankefulla liv.

Etiketter: barn, böcker, historia

Under en dagmammepromenad med min son, berättade jag historien om den gode herden. Sonen lyssnade och var glad över att det hundrade fåret räddades. Senare på kvällen ser jag på science fiction-serien Star Trek: Voyager och fastnar för avsnittet "Good Shepherd".

Några veckor tidigare hade min vän och kollega skickat mig en artikel ur Svenska kyrkans tidning. Artikeln handlade om religiositet i Star Trek och den konstaterade att människorna saknar i stort sett religionen. Tekniken och förnuftet har tagit över. Möjligtvis finns det en gnutta religiositet i deras etiska resonemang.

Det märkliga är att jag i just denna serie kan hitta massor av bra material för just kristen tro. På något sätt går det inte att utplåna religiositeten ur människan. Visserligen är serien skapad av amerikaner, som ligger på långt mera religiösa skalor än de svenska normsystemen.

I avsnittet "Good Shepherd" tar kaptenen med tre karriärsmässigt och arbetspresterande förlorade besättningsmedlemmar på ett patrulluppdrag. Poängen med Star Trek: Voyager är att det nästan alltid går väl. Historien följer den bibliska grundberättelsen. Besättningsmedlemmar fungerar som alla andra, även i pressade situationer. Den gode herden, kaptenen för samman sin flock och skeppet går vidare genom deltakvadranten.

Ingen går förlorad med kapten Janeway. Eller var det Jesus? Nej visst, nej, det namnet kan man inte nämna.

Etiketter: barn, film, kyrka och teologi

Barndomens gemenskaper med jämnåriga har inte alla lett till livslånga vänskaper. Man provar och känner sig för. Föräldrar träffas och förväntar sig att barnen skall leka ihop. De är ju ändå jämnåriga. Kort sagt: vänskaper under barndomen uppstår av andras tvång.

Nu har jag börjat revidera en del av mina vänskaper. Nej, jag håller inte på att plocka bort några. Revidera kommer från franskans revoir, sv. återse, tillbakablicka. Jag håller på att leta upp vänskaper från barndomen och se vad som har hänt med dem.

Förra veckan gjorde jag ett sådant besök och det var underbart. Vi blickade inte tillbaka i någon större utsträckning, vi såg framåt och lärde om varandras nutid. Det fanns en behaglig nyfikenhet och en spänning som borgade för flera träffar. Det var skönt.

För några år sedan ägnade jag mig åt att leta upp gamla brevvänner från de nordiska länderna. Jag hittade nästan alla. Två av dem finns numera på min chattlista: en från Åland och en från Island.

Snart skall jag söka upp en gammal vän från samma gata där min far bor. Han hade ett fantstiskt envist och flyktigt humör, när han var i 14-årsåldern. Jag skrämdes och fascinerades av det då, men vi gjorde mycket roligt ihop. Han introducerade mig i Joakim Pirinens och Joakim Lindengrens världar. Han hjälpte mig att förstå punken. Han och jag knäckte dataspelet Bubble Bobble utan att dö en enda gång på hundra nivåer (eller levlar som vi sade).

Varför detta sökande? Kanske ett sätt att finna botten i sig själv. Kanske ett sätt att förstå vad hela livet går ut på. Jag vet inte. Ibland träffar man rätt, ibland blir det en axelryckning och så går jag vidare.

Etiketter: barn, historia, personligt, vänskap

Sonens farbror M: Vad har ni gjort idag?
Sonen: Druckit sjömansgrogg!

Etiketter: barn, vardag

Att vara präst är att ständigt arbeta med människor. Jag blir då och då socialt utmattad och drar mig undan i hemmets (lugna?) vrå. Hemmet är både avslappnande och stressande. Det händer saker hela tiden och man måste gå undan för att finna vila.

Jag var ledig i helgen och vi i familjen var bortresta i dagsutflykter, först i Nora och sedan Stockholm. De två besöken var som en buffert mellan höstterminen och juldagarna. Vi lämnade oss själva och var i händerna på andra. God mat, god gemenskap.

Jag önskar er alla att julen också blir sådana dagar, buffertdagar som tar emot vardagens press och stress, att ni får vila i det lillas storhet som julen vittnar om. Ett litet barn som pekar mot stora ting.

Etiketter: barn, kyrka och teologi, vardag, vänskap

Jag genomled barnprogrammen idag. Disneydags är en plåga. Ord som staplas på ord i ett snabbt tempo. Usel ogenomtänkt vuxenhumor som filtreras i barnens figurer. Jag mår illa. Klassiska karaktärer, präglade av barnens underfundighet, dödas av snabbt rabbel utan poäng.

Mitt i allt detta kom en treminuters Disney film från slutet av 1940-talet. Det sammanlagda antalet ord är möjligen tjugo. Men bildspråket är ett helt annat. Min sons ansiktsuttryck smälter och snart skrattar han högt åt Plutos ramlande, fnissande och plötsliga fadäser.

Vad är det som har gått förlorat? Människor har i alla tider sagt att det var bättre förr, men jag vill inte bara falla i den fällan. Samtidigt såg jag min son. Under den halvtimmens barnprogram skrattade han endast under de tre minuter då Pluto agerade i sin fumlighet. Då sken hans ögon och han var med.

Vad har hänt med humorn? Jag har en känsla av att bladdret har spridit sig i allt som sker i nöjesvärlden. Hur skall jag kunna filtrera ut viktig information i allt prat? Jag kan inte det, min son kan inte det.

Ge mig bara lite enkel slapstick, där kropp och ord pratar med varandra och skapar glädje.

Etiketter: barn, humor, politik

Disney har tappat sin ordlösa slapstickhumor för länge sedan och få barnprogram har tagit upp den stafettpinnen. Undantaget är den studio som ligger bakom Fåret Shaun och Wallace och Gromit.

I morse gick det det fantastiska barnprogrammet: Kent Agent och de hemliga ställena. Huvudpersonen är en fiktiv agent som hjälper barn att bevara sina hemliga ställen från vuxna. Uppdragen får han genom brev som barn har skickat in till SVT. Till sin hjälp har han av sin assistent och uppfinnarkompis Mister Bister.
Hela program är kryddat med spänningsbevarande musik och förstärkande effektljud. Dessutom är bilden sepiatonad, karaktärerna samtidigt gravallvarliga och humoristiskt finurliga.

Kent Agent och de hemliga ställena är en sorts James Bond för barn, men utan sexism och kryddat med barnslig humor. Den återkommande sekevensen i varje program är då Kent Agent ger sig ut på uppdrag på en pytteliten elvespa. Retrokänslan är enorm och det märks att manusförfattarna har haft roligt då de har gjort programmet. Läs en intervju med dem här.

Mer sådana barnprogram, då både barn och vuxna kan ha roligt! Samtidigt tar programmet till vara en viktig sak: vikten för barn att ha hemlisar som inte vuxna får veta.

Etiketter: barn, glimten i ögat

Idag har jag ägnat sju timmar åt ideella gärningar och jag är helt slut. Nu skall jag bara laga mat, få igång värmesystemet och lägga barn. Sedan är det ju lördag...

Etiketter: barn, personligt, vardag

Italien är fullt av mindre altare, längs vägarna, i varje mindre by, mitt i stadens centrum. Sonen är helt fascinerad av den katolska koncentrationen på Jesu död. I de flesta fall är det ett krucifix, dvs där den lidande eller döde Jesus hänger på korset.

Sonen bubblar av frågor och tycker allt blod är fascinerande. "Berätta om Jesus, pappa". Gång på gång får jag berätta frälsningshistorien, från julevangeliet till pingsten och höjdpunkten är det blodiga korset.

Idag besökte vi en kyrka mitt i ett stup. Blodet flödade från alla statyer. På vägen dit gick vi en passionvandring och sonen var i upplösningstillsånd av lycka.

När vi kommit därifrån, säger han glatt: "Pappa, berätta mer om Jesus!"

Etiketter: barn, kyrka och teologi

Sonen kastade sig över en man på tåget och gav honom en teckning. Mannen var djupt försjunken i sin dator och sken upp över påhoppet. Man vet aldrig vad som händer när man reser med barn.

Etiketter: barn

Sonen, tre år, efter att ha gjort mål i inomhusfotboll: Yes! ... (lång paus) ... eh, vad betyder yes (eftertänksamt)?

Känns det igen?

Etiketter: barn

När jag inventerar kylskåpet på måndagen, min lediga dag i veckan, möts jag alltid av gamla matrester. Ofta har de stått över en vecka i en avlägsen del av kylskåpet. Ofta är de täckta av vitt och grönt ludd. Idag var det en burk med potatismos och en bönsallad som åkte ned i komposten.

Den andra obehagliga överraskningen som möter mig på måndagar är tvättberget i tvättstugan. Idag är det minimalt pga heroisk insats under helgen. All tvätt är inlagd i sina skåp.

I övrigt går jag som en zombie under måndagarna och försöker att känna mig ledig under allt resonerande, skrikande, lekande och "pappa, kan vi leka?"

Men idag är det sol och min son har hittat den första tussilagon.

Etiketter: barn, vardag

Under gårdagens nattvardsgång, kom min snart fyraårige son fram till brödet och vinet. Han fick brödet i handen och sade sedan högt till sin mor: "Jag vill ha blod!" och doppade brödet i vinet.

Etiketter: barn, kyrka och teologi

Det här var nog den första måndagen jag har haft fred hela dagen, både i själen och med sonen. Jag har i lugn och ro

• sovit ut
• hängt tvätt
• satt på ny tvätt
• lagat mat
• skrivit brev
• talat i telefon
• lekt med sonen
• spelat med sonen
• bett honom städa
• läst bok för mig själv
• spelat barnvisor på fiolen med sonen

utan att skrikhelvetet har brutit lös. Min son har en stark röst med kraftfull intensitet och härligt magstöd, men inte idag.

Etiketter: barn, vardag

Sonen, 3 år: "Igår bakade jag bullar och mamma hjälpte till."

Etiketter: barn, humor

Tacksägelsedagen brukar inte vara min favoritsöndag, eftersom jag har svårt att finna orden för tacksamhet och lovsång. Jag är liksom inte den naturen.

Dagen inleddes kl.14 med familjegudstjänst i Tångeråsa kyrka. Det blev en plojig, men allvarligt menad festgudstjänst som jag aldrig varit med om förut. Kantorn och församlingsassistenten var i toppform och gjorde underverk med barnkören. Det var verkligen arbetsglädje som spreds till övriga församlingen. Festen fortsatte i församlingshemmet med enormt många kakor, glass och kaffe och saft och folk hade trevligt tillsammans.
Under gudstjänsten kunde jag inte låta bli att ta upp födelsedagssången eftersom jag visste att en av kyrkvärdarna fyllde 40 år. Dessutom gratulerade vi en flicka i barnkören samtidigt.

Mellan gudstjänsterna besökte jag vaktmästaren och hennes man. De hade alldeles nyss köpt en gård och var mäkta stolta. Härligt!

Kvällsgudstjänsten hade samma tema som familjegudstjänsten, höstfest, men här sjöng vuxenkören. Det slår mig att de bara blir bättre och bättre för varje år som går.
Min predikan kändes hel på något sätt och jag var ganska stolt över mig själv. Den handlade om att vår tacksamhet hör samman med trygghet och tillhörighet med en Gud som ser på oss som vänner. Givande och tagande.
Efter gudstjänsten serverades en väldigt god soppa och jag satt bredvid några riktigt skämtsamma personer. En av dem är en av de få som jag känner som inte har el indraget i sitt hus. Men det bekymrar inte honom. han är den gladaste människa jag vet. Han har alltid mungiporna uppåt.

Etiketter: barn, kyrka och teologi, prästliv, årstider

Efter många dagar med huvudvärk och stillaliggande börjar jag återvända till verkligheten. Jag har inte gjort särskilt mycket, men funderat en hel del mellan sovstunderna och filmtittande. Min käre vän filmrecensenten kom förbi med minst tio filmer. Tack Ulf!

Än så länge har jag bara sett tre, men blivit väldigt besviken på två: "Den bästa av mödrar" (finsk-svenskt drama) och "Sunshine" (engelskspråkig sci-fi).

Idag lever jag och kunde till och med prata i telefon en halvtimme. Jag har lekt och läst med mina barn och jag har luftat hydroforen i pumphuset. Det är fantastiskt. Dessutom börjar ischias-smärtan avta på ett otroligt sätt. En tradera-försäljning håller på att gå med storvinst och jag planerar att köpa en kompressor.

Varför skriva all dessa banaliteter? Jo, för att jag skall förstå att livet är så värdefullt, stort som smått. Vännen i telefonen frågade mig om jag aldrig tänkte på att det kunde ha varit en hjärntumör. "Nej", sade jag, "varken under undersökningen eller i efterhand".

Livet är härligt. Jag skall strax gå och lägga mig för att sova, om några veckor börjar jag på det nya arbetet, min fru är god, vacker och begåvad, likaså mina barn. Hm... det är fint.

Etiketter: barn, personligt, vardag

Efter sex dagars välbehövlig ensamhet kom familjen hem igen. Det var precis lagom. Jag började tröttna på ensamheten och det var skönt att se dem igen.

Idag har vi varit på Sagas dop. Efter ett kort dopfika begav vi oss till Kalmar och familjen Falk. Fem timmar i bilen och nu äntligen framme. Våra barn fann varandra snabbt. Allt gick bara bra.

Jag var rädd att jag inte skulle klara av en lång bilfärd pga smärtan, men det gick fint. Många tabletter och så var jag i toppform. Morgonen började däremot med en smärtsamt uppvaknande vid 6.20 och den smärtan varade till 8.00. Det tog alltså drygt en och en halv timme innan tabletterna verkade. Huvva!

Nu sitter jag och funderar på hur morgonen skall bli i ett nytt hus. Jag får väl surfa in på min väns hemsida, om allt blir för långtråkigt kl. 6 på morgonen när jag är ensam med smärtan.

Etiketter: barn, kyrka och teologi, vardag

Igår var jag på Fjugesta Järn och färg, en av de affärer jag oftast besöker, ibland tre-fyra gånger i veckan. Följande samtal spelas upp framför mina ögon mellan pappa och son.

Son: En så'n vill jag ha!
Pappa: Det vill du inte alls!
Son: Det vill jag visst. Kan vi inte köpa en så'n?
Pappa: Nej, jag vet vad du vill ha. Och vi skall inte köpa en så'n.
Son: Det vet du inte alls. Jag vill ha så'n.
Pappa: Nej, det vill du inte. Håll käften nu!

Det är vid sådana ögonblick jag blir mer än heligt förbannad. Hur kan man säga så till sitt barn?

Tänk om Gud, staten, kommunen, dina föräldrar, din älskade eller någon annan betedde sig så. Var tog då den fria viljan vägen?

Etiketter: barn, vardag

Det var fest i Granhammar i lördags, den som snart är den traditionella (hur många upprepningar krävs det för att något skall bli tradition?). Temat var 60-70-talen, dvs under de decennier som festdeltagarna föddes.

En trevlig kväll med hällregn, mat, samvaro, lekar, politisk musik och menlös ABBA-musik. Alla hade hittat något i klädväg som var på modet under de tjugo åren, men det var ingen klockren. Själv hade jag på mig en vit-blårandig Indiska-skjorta som satt lite väl hårt åt, men så är det när man styrketränar. Bilden föreställer en lycklig Marcus, som hade lyckats bra med sin rakning. Hans sambo tyckte att han såg ut som en hallick, både till kläder och ansiktsbehåring.

Mina barn var hemma med barnvakt. Enligt uppgift skall Emmanuel ha lekt sjörövare med Kalle, en av barnvakterna i fyra timmar. Vilket tålamod!

I Granhammar ligger för övrigt årets objekt för Ernst och hans program "Sommartorpet", men vi var två kilometer därifrån.

Etiketter: barn, nostalgi, personligt, årstider

Välkommen till Edlunds banala nyheter:


Kulinarisk sensation
Nu har hallonen blivit färdiga. Min dotter har bakat sin första hallonpaj och snart skall familjen Falk-Grönkvist smaka på hennes underverk. Enligt de flesta kockar är pajen höjdpunkten i mat-Sverige fredag den 13 juli. Förhandsrapporterna talar entydigt om att den arbetande hustrun i familjen Edlund blir utan paj, när hon kommer hem.


Nytt rovdjur i familjen
Min lillebror och hans flickvän/sambo har skaffat en kattunge. Rovdjuret heter Sigge och har enligt uppgift rivit sår på min dotters fingrar. Bilden visar djuret på väg att slita tarmarna ur en ko.

Det var det senaste nytt från Vombo. Adjö!

Etiketter: barn, humor, vardag

Jag är trött. Jag har ingen ork. Sämre början på en läsvärd blogg finns inte.

Idag talade jag med en läkare. Ät mer tabletter och bli som folk var hans råd. Det är just det jag avskyr mest, men jag vill inte halta längre och vill vakna på morgonen utan att ha svårt att ta mig upp.

I övrigt var vi i Wadköping i Örebro och tittade på Filiokus Fredrik, min favoritbarntrollkarl (eller -illusionist). Det blev precis uppehåll innan, och efter två minuter efter det han hade börjat vräkte, ja öste det ned. Hemma var det soligt och härligt och jag hade inte tagit med mig regnkläder åt barnen. Efter 35 minuter i åska och spöregn gav min pojke upp. Han var dyblöt. Jag tog av mig skjortan vid bilen och åkte i bar överkropp till kemtvätten och lämnade in kaftanen.

När vi kom hem blev det varm, stark mjölkchoklad, egen blandning av kakao och socker (3 msk kakao, 2,5 msk socker, 4 dl mjölk) och mackor. Härligt.

Efter maten sov jag, medan min pojke såg på Pippi på de sju haven.

Fortfarande trött... Är det Köpenhamnsresan som spökar?

Etiketter: barn, vardag, årstider

Idag har jag besökt en ny plats i paradiset (läs: Västernärke). På Björkön i Tångeråsa firade jag tillsammans med fyrtio andra människor en gudstjänst med dop. En liten flicka döptes och jag lyckades ganska bra med predikan.
Predikan handlade om att lita på, tro på och att förstå. Jag utgick från Titusbrevets tredje kapitel (som jag nämnt förut) och sade bland annat:

Nu har Kristine döpts. Hon är en del i Guds stora familj som kallas kyrkan. Ett litet barn förstår inte vad tro på Gud innebär, men däremot förstår hon vad tillit och kärlek innebär. Kristine behöver mat och får det. Den som ger henne maten visar henne kärlek och Kristine bemöter detta behov med sin tillit.
Jesus säger: ?den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.? I tillitens teckan förstår vi vad han menar. Vuxna är bra på förståelse, men sämre på tillit. Barn är otroliga på tillit, och lär sig förstå mer och mer.
Att vara döpt är att få återvända till tillitens stora berättelse, den som handlar om Jesus Kristus.

Att vandra till Björkön var faktiskt en andlig resa. Jag började dagen med smärta från ischias - liksom alla andra dagar - men kunde gå i lugnt tempo de tre kilometerna ut på Skagershultsmossen och Björkön. Det fanns tid att tänka undervandringen och jag drog mig lite undan för att inte vara alltför retlig, såsom jag hade varit dagen innan. På vägen hem efter gudstjänsten vandrade jag med den kloke Sune. Han har alltid en glad uppmuntran att säga och är lite närkingsk klurig. Vi talade om himmel och jord och på slutet kom också Roland med i samtalet. Sune och Roland är goda vänner och det visade de för mig. Jag gav dem en komplimang för att jag hade fått uppleva deras vänskap. Det var härligt.

I övrigt har jag badat första gången för i år. Lanna badgruva är en härlig plats med vatten mellan 18 och 21 grader Celsius. Karin och Johan och deras två barn var med. Vänskap är ett ljuvligt ting!

Etiketter: barn, kyrka och teologi, prästliv, årstider

En och en halv kilometer från vårt hus ligger ett dagbrott där det går att bada. Idag var första baddagen och familjen var inställd på att bada i gruvan, som den kallas.
Jag: Idag skall vi gå till gruvan för att bada.
Sonen (3 år): Jag vill inte gå till gruvan.
Jag: Jo, det skall vi.
Sonen: Jag vill inte.
Jag: Men det skall vi göra. Vi andra vill bada och du får följa med.
Sonen: Jag vill inte bada i gruvan.
Jag: Du följer med och badar i gruvan.
Sonen (nu skrikande): JAG VILL INTE TILL GRUVAN.
Jag: Du får följa med till gruvan i alla fall.
Sonen: Vad är gruvan?

Etiketter: barn

Biskop Hans-Erik Nordin höll en bra predikan på vallfartsmässan i Riseberga, men som kanske inte höll tråden hela vägen. Den handlade om Guds ingripande i våra liv, ibland överraskande, men alltid verkande oavsett vår känsla.

Körsången var bra, men jag sjöng falskt och eländigt. Jag hittade inte de vackra tonerna.

Den var en glädje att dela ut nattvarden. Jag och Björn Helgesson delade ut där jag brukar stå, under eken på södra sidan utanför korväggen. Kanske är jag satt att verka där, något utanför kyrkan i skuggan av giganterna, i det stillsamma.
Vid ett tillfälle skulle jag be om Guds välsignelse för ett barn. Därefter kom en man till vilken jag delade brödet, men istället för att säga "Kristi kropp för dig utgiven", började jag läsa välsignelsen. Det utbröt ett kort skratt och ett ögonkast och sedan var jag åter på banan igen.

Efter en vecka med regn, kom två dagar med stark och varm försommarsol. Härligt. Gud slår oss med överraskning. Nu skall vi på nästa utflykt till Trollkarlsklint tillsammans med delar av familjen Mikaelsson/Ericson.

Etiketter: barn, kyrka och teologi, prästliv

För trehundrade gången (eller mer) lyssnar jag på "Folk och rövare i Kamomilla stad" med Hans Alfredson som berättare och Brasse Brännström som polismästare Bastian. För övrigt är det inte jag som lyssnar mest uppmärksamt utan min son.

Det kännetecknande för polismästaren är att han aldrig vill göra det besvärliga som ingår i en polismans sysslor, dvs att gripa misstänkta och föra dem till häktet. Han låter till och med bekymrad när han inser att rövarna Kasper, Jesper och Jonatan faktiskt har begått ett brott. Kanske är hans människosyn alldeles för utopiskt positiv för att den skulle finnas i verkligheten.

Först blev jag bara irriterad med mina vuxna ögon på denna ganska tramsiga historia om polismästaren. Sedan insåg jag det kärleksfulla i hans handlingssätt, först en tydlig gräns, omsorg och vägledning mot det goda livet... påminner lite om Jesus och äktenskapsbryterskan (Joh. 7:53-8:11).

Etiketter: barn, kyrka och teologi

Dagen började kl 4.15, klarvaken. Jag visste från början att den skulle bli dålig. Dåligt humör, dålig arbetsmoral, ännu sämre tankar och böner.

Den femte träffen av studiecirkeln avverkades. Vi skulle diskutera reformationens påverkan på psalmsång, men diskussionen hamnade mest på Luther och biskopslängder i Sverige.

Idag fick jag frågan om jag hade tröttnat på arbetslaget, eftersom jag söker mig åt annat håll. Vad skall man svara på det? Anledningen till att man söker sig åt annat håll beror ju just på att man behöver omväxling. Då och då tröttnar man på människor, men människan är å andra sidan så djup att det alltid finns något mer att finna.

Barnen var trötta efter körövningen, men dottern klagade över att hon måste lägga sig så tidigt. Jag var trött och orkade inte umgås. De fick fundera över sin dag i lugn och ro i varsin säng. Jag avslutade dagen med snickerier. Snart är det färdigt...

Etiketter: barn, kyrka och teologi, prästliv, vardag

Har ni en liten person som fyller hemmet med onödiga saker och rör till det ganska ofta? Det har jag, och det är inte en hustomte jag tänker på. Det är min dotter.

Senast jag tömde kameran på bilder fanns det tjugo olika bilder på ett klosstorn hon hade byggt med lillebror. Sedan har hon också fotograferat sig själv.

Det är inte första gången. Ibland har kameran varit full av bilder på gosedjur i alla möjliga ställningar. För att inte tala om massor av bilder av föräldrarnas rumpor då vi lagar mat. Är man populär så är man...

En vacker dag blir hon kanske utrikeskorrespondent.

Etiketter: barn

Idag har jag snickrat på stommen till en garderob hela dagen. Jag är ingen snabb snickare, men det blir oftast väldigt bra. Jag använder en del av tiden till kvalitetstid för mina tankar. Resultatet blir bra, men jag är lite slarvig och sågar då och då sönder material i onödan.

Garderoben blev automatiskt ett sjörövarskepp för min treårige son. Han var hur lycklig som helst att vara med mig när jag snickrade.
Snart kommer jag att lägga ut bilder av sovrummet.

Samtidigt som jag snickrade var hela präst- och diakonkåren i Örebro på fortbildningsdagar. Jag är 1) föräldraledig och 2) efter beskedet om att jag inte fick doktorandtjänsten väldigt ointresserad att delta. Därför var jag inte där.
Nu skulle jag ha deltagit i en jätteintressant resa från Nora till Vikersvik med tåg. Linjen mellan Gyttorp och Karlskoga renoveras och jag har bara sett den från landsvägen. Men ikväll ville jag inte. Jag fick ungefär samma känsla av fortbildningsdagarna som tågresan, trots att båda röner ett stort intresse från mig.

Igår talade jag med en mycket trevlig kollega- och förhoppningsvis blivande chef. Vi talade om arbetskvalitet, framtid och arbetsförmåga. Vi får se vad det blir med det.

Etiketter: barn, järnväg, kyrka och teologi, vardag

Idag sker det. Idag kommer beskedet. Jag vaknade väldigt tidigt i morse och det enda tankarna handlade om var att stå högst upp på pallen och vinna. Allt annat var uteslutet. En idrottspsykolog skulle ha varit stolt över mig.

Annars är jag hemma halva dagen och arbetar. Barnen är småkrassliga, feber och trötthet.

Gud vare med oss idag!

Etiketter: barn, prästliv, vardag

Jag och min fru har varit på äktenskapskurs. Det kändes otroligt att få lämna barnen till min far och bara åka iväg till kursgården Solliden.
Kursen presenterade PREP och vi kastades in i vårt samlivs alla irrgångar, paradgator, romantiska utrymmen och mörka gränder. Vi vandrade och redde ut, förlät varandra och malde igenom våra bekymmer och glädjeämnen.

Vi var nöjda båda två och åkte hem, men jag har nog inte riktigt tagit till mig allt än. Det går långsamt för mig att smälta kunskap.

Etiketter: barn, vardag

Det är obehagligt att ringa till Försäkringskassan. Det känns som om de vill ha fullständig järnkontroll på vad jag gör och inte gör. Idag ville jag boka av min föräldraledighet för att det inte skall krocka med en VAB. Jag blev korsförhörd!

Nu kommer det ironi (upplysning för alla ironikänsliga): Det är väl skönt att veta att den sista bastionen för de totalitära samhällena finns i en myndighet i Sverige.

Etiketter: barn, vardag

Idag hörde jag mig säga: "Emmanuel, om du skall vara ute barfota, får du ha på dig skor". Mmm, vuxenlogik!

Etiketter: barn

Huvva! Vilken socialisering. Jag är mör efter en dag med 12 timmars ständigt pratande. Det är trevligt med vänner, men efteråt ropar sängen mitt namn vilt och genomträngande.
Mina barn somnade fullständigt utmattade i bilen kl. 21. Det sista jag hörde i vaket tillstånd från dem var att Linn ville hem till mamma i Närke och att Emmanuel var "Tottesugen" (dvs min morbror).

Imorgon (läs idag) nya färder på Skånes slätter: prästflickan, kyrkoherden och taxiarbetsgivaren. Jag ser fram emot det!

Etiketter: barn, vardag

Jag kommer att ägna dagen åt att lyssna på Emil i Lönneberga. Sonen är sjuk och älskar Emil.

Jag väntar på den dagen då någon politiker, medborgare, vetenskapsman eller jag själv slår näven i bordet och ser till att det blir tabberas på de goda tillgångarna för dem som verkligen behöver det. Emil blir förbannad över den snikna och egoistiska kommandoran, som tar de fattigas tillgångar. Han ger hela släktens julbord åt fattighuset och får ägna hela nästa dag i snickarboden och det är väl just det som gör att ingen handlar enligt Emil-metoden.

Banbrytande handlingar med ödesdigra konsekvenser för initiativtagaren premieras sällan. Det är nog inte roligt som Mona Sahlin fått göra, att sitta i snickarboden för en toblerone (eller vad det var hon köpte på kreditkortet). Inte för att Sahlin följde Emil-metoden, men hennes straff var liknande. Hon kommer att bli ledare för landets största parti.

Och Emil sägs ha blivit kommunalråd, trots sin faders bestraffning.

Etiketter: barn, politik

Simskolan i Sannabadet i Fjugesta var ett kallt helvete. Man frös som en dåre efter lektionen. Lyckligtvis var bastun varm efteråt. Hade man tur, var det en varm sommar. Utomhussimskolan var ingen höjdare.
Min dotter går i simskola i Örebro. Varmt som tusan, finns inte en chans att frysa. I Bassängrummet är det minst 30 grader.
Hon är duktig, hon simmar snart simborgarmärke och dyker som en tok. I dag drack hon vattnet endast sjutton gånger.
Jag har hört att Lekebergs kommun har stängt av bastun under simskoletid nu för tiden.

Etiketter: barn, nostalgi, vardag