Längtan att fira gudstjänst infann sig och jag gick iväg.

Andaktsrummet är inhyst i en vacker träbyggnad, precis intill ett café. Jag sätter mig. Efter en stund kommer en kvinna in och hälsar på mig. Hon pratar om det ena och det andra. Efter en stund sluter jag ögonen, försjunker i tankar och bön och hon fortsätter prata. Jag har inget annat val än att humma med till det yttre, men fortsätter att be.

En stund senare kommer prästen in som skall leda mässan. Jag får en första ingivelse om att det här kommer inte att bli bra. Han tränger sig på, knör sig in och tar plats på det obehagliga sättet. Jag får ingen ro.

Mässan börjar; inga liturgiska kläder, ingen bibeltext, ingen nattvardsbön förutom instiftelseorden, men väl ett långt beredelseord fullt av kvasipsykologiska termer, individuell jagcentrering och internt kyrkspråk. Jag blir våldsamt kramad under ”Herrens frid” och dessutom rent fysiskt indragen i en ring, som om jag måste tillhöra, fastän jag redan gör det. Det är tydligen viktigare att delta i gemenskapen med människor än med Gud.

Allting gick fel för att få ro och dela församlings- och Gudsgemenskap. Är jag i samma Svenska kyrka som jag tillhör? Var finns den församling som vågar fokusera inåt i gudstjänsten?

Jag kan villigt erkänna att jag gärna hade bott här, men att jobba under dessa omständigheter och miljöer och med dessa människor: nej!

Kylan fryser känslan, det vita lagret isolerar lärdomen av det verkliga.

Här är jag, som väntar på att det skall tina och bli på riktigt.

Jag talar inte om solljuset utan om det inre ljuset. Jag upplever att det har vänt.

Sedan den 28 januari 2010 har världen varit förmörkad för mig, men i veckan skedde det. Ljuset kom in i livet.

Arbetsglädjen är som de första snödroppparna om våren och jag har fått bekräftelse att vi är på rätt väg.

Tack alla ni som varit stöd på vägen. Det blir bara bättre nu!

Nu däremot har jag sett saker jag vill ha, lyxartiklar och träningssaker. Jag önskar mig

• en cyclocross: en lätt racercykel anpassad för både asfalt- och grusvägar
• knickers i ull
• merinoullströjor
• en pytteliten ultrakompakt dator
• en programmeringskurs

Mina önskningar är både orimliga och alltför dyra. Prislappen på önskningarna ligger över 20000 kr. Jag får prioritera, spara och gneta och drömma. Och snart fyller jag år

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

Döden är inte lätt, men naturens bilder ger enkla fingervisningar och är små glädjebudskap i sig: fröet som läggs i jorden på jakt efter fortlevnad.

Bilden blir begriplig för de naturälskande svenskarna, men innehåller också det mest centrala kristna budskapet: uppståndelsen. Jesus talar framför allt om sig själv.

Fortsättningen är inte så enkel:

Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. (Johannes 12:25)

Jag älskar livet och vill verkligen ha det kvar. Av den anledningen tycker jag att texten är svår. Varje gång jag håller ett griftetal, ges jag tröst, men också en fundersam eftersläng. Älskar jag mitt liv så högt i världen att jag är rädd för att förlora det?

Jag hoppas så att livet skall fyllas så lagom att jag vid dess slut kan lämna det nöjd.

Nu är det jul. Jesus är nyfödd och vi får fundera vad detta lilla barnet får innebära.

God inkarnationsfest!

Jag är låg. Jag balanserar i sankmarken för att hitta tuvor. Att komma till jobbet är som att få en karta och en kompass. Riktningen är klar, men alltför många detaljer på kartan stör stigfinnandet.

Dimman finns inte bara runtomkring utan likaväl inombords. Detaljernas noggrannhet gör mig stillastående och jag sitter i den fastnaglande soffan. Skidskyttet rullar på i televisionsapparaten och jag kan för en stund glömma den inre terrängen.

Bokhögen bredvid mig är en svårforcerad mur och jag har ingen murbräcka. Jag måste bryta ned uppgiften sten för sten.

Kom igen! Lämna denna blogg, skriv!

Belöningen kommer efteråt, samtidigt med lättnaden.