Igår var jag på Finlands största folkmusikfestival, i Kaustby. Lördagens händelser var den sjätte dagen av sju.
Jag vandrade runt och lyssnade på mestadels finsk folkmusik och lärde mig en del om Konsta Jylhä, en riksspelman – eller mestaripelimanni på finsk. De unga spelmännen var absolut bäst. En grupp som satte sig i huvudet var Suomenselän kaksiviriset. Tyvärr finns de inte mer; jag såg deras sista spelning.
Aldrig har jag sett någon som spelat tramporgel på ett så medryckande sätt.
Duon Elina Järvelä och Juha Virtanen skall jag lägga på minnet. De gjorde två underbara framträdanden med fiol och tvåradigt dragspel.
Den största besvikelsen var slutprogrammet. De hade samlat många artister, men det var liksom ingen glöd i programmet; det levde inte. Jag drog mig tillbaka och lyssnade på Juha Virtanen i en annan konstellation.
När jag kom tillbaka till Vasa, slängde in sakerna på mitt rum och stack iväg för att lämna tillbaka hyrbilen. Stack iväg var rätta ord – nyckeln till dörren låste jag in kl. 00.30. Frustrationen blev ännu större när jag insåg att det inte gick att betala dieseln till bilen med mina betalkort.
Jag besökte varje bensinmack, ingen automat tog kortet. Jag hämtade pengar från en bankautomat och betalade.
På parkeringsplatsen fanns det inte rum och jag ställde bilen på handikapparkeringen och tänkte ”äääh, jag gitter inte” – eller på finska ”en viitsi”.
Under min promenad hem till det låsta rummet, tog batteriet slut på telefonen och jag kunde inte ringa för att få hjälp. Jag stod alltså mitt i natten och väntade på mina kurskamraters telefon.
En vänlig finsk man hjälpte mig att ringa och jag kom till rummet kl. 2.30. Ganska trött. Behöver jag säga mer?
För övrigt såg jag en fantastisk liten museijärnväg på vägen hem. Den var vacker, så också Kovjokis stationshus.
Största glädjen, frustrationen och tröttheten
Igår var jag på Finlands största folkmusikfestival, i Kaustby. Lördagens händelser var den sjätte dagen av sju.
Jag vandrade runt och lyssnade på mestadels finsk folkmusik och lärde mig en del om Konsta Jylhä, en riksspelman – eller mestaripelimanni på finsk. De unga spelmännen var absolut bäst. En grupp som satte sig i huvudet var Suomenselän kaksiviriset. Tyvärr finns de inte mer; jag såg deras sista spelning.
Aldrig har jag sett någon som spelat tramporgel på ett så medryckande sätt.
Duon Elina Järvelä och Juha Virtanen skall jag lägga på minnet. De gjorde två underbara framträdanden med fiol och tvåradigt dragspel.
Den största besvikelsen var slutprogrammet. De hade samlat många artister, men det var liksom ingen glöd i programmet; det levde inte. Jag drog mig tillbaka och lyssnade på Juha Virtanen i en annan konstellation.
När jag kom tillbaka till Vasa, slängde in sakerna på mitt rum och stack iväg för att lämna tillbaka hyrbilen. Stack iväg var rätta ord – nyckeln till dörren låste jag in kl. 00.30. Frustrationen blev ännu större när jag insåg att det inte gick att betala dieseln till bilen med mina betalkort.
Jag besökte varje bensinmack, ingen automat tog kortet. Jag hämtade pengar från en bankautomat och betalade.
På parkeringsplatsen fanns det inte rum och jag ställde bilen på handikapparkeringen och tänkte ”äääh, jag gitter inte” – eller på finska ”en viitsi”.
Under min promenad hem till det låsta rummet, tog batteriet slut på telefonen och jag kunde inte ringa för att få hjälp. Jag stod alltså mitt i natten och väntade på mina kurskamraters telefon.
En vänlig finsk man hjälpte mig att ringa och jag kom till rummet kl. 2.30. Ganska trött. Behöver jag säga mer?
För övrigt såg jag en fantastisk liten museijärnväg på vägen hem. Den var vacker, så också Kovjokis stationshus.