Samtalets konst

Så är jag på väg: Finland, Vasa, Brändö. Suomeen, Vaasaan, Palosaareen.

På busshållplatsen möter jag en välbekant man. Efter första meningen inser jag hur lite vi har att säga till varandra. Det är som om samtalet inte får flyt. Jag tittar bort efter varje mening och det stakar sig i munnen.

Jag tappar lusten att prata. Jag har inget mer att säga. Som en konsekvens av samtalets usla flyt, väljer vi olika platser på bussen och också på tåget.

Jag är fortfarande spänd och pirrande nervös. Resan från svenska till finska är ett språng. Må jag inte fuska och tala andra språk än finska.