Frågan om jag är frälst är ointressant. ”Ja, det hoppas jag”, svarar jag. Som om frälsningen hängde på mig. Frälsningen som gemensam är mer intressant än min frälsning.
Jag avspisar den personliga frälsningen lite väl lätt, anser du som läsare. Det beror på att jag är mer intresserad av den som frälser än den som blir frälst. Aktiv handling är alltid viktigare än den passiva.
Då och då säger jag och andra: ”jag var där och såg vad som skedde”. Men tänk om man sade: ”jag var med i det som skedde.”
Laginsatsen är viktigare än den individuella. Ungefär som fotbolls-VM. Och jag skulle gärna vara med och bära den gemensamma segerkransen, tillsammans med många andra, i dåtid, nutid och framtid.
2 kommentarer
Är det inte så att båda parter behöver vara aktiva … ? Frågan väntar på ett ja
BM: Jo, det är det, men jag upplever att frågan alltför ofta ligger hos den som vill bli frälst. Poängen med kristendomen är att Gud räddar och är aktiv gentemot människan, enligt mitt sätt att se.