Sonen var trött, likaså jag. Han blir lätt överaktiv och tar alla strider då. Han skrek med sitt högsta tonläge rätt i örat på mig. Jag tog sats och skrek tillbaka.
Förvånad, men ännu argare tog han sats och fick till en sådant skrik, att en död människa hade hört allt. Jag skrek tillbaka, och han gav sig.
Han grät och slutade med sitt skrikexperiment. Och jag höll om, men lade honom i sängen och gick. Nu fick han gråta ett tag utan mig.
Hans storasyster fick honom att kissa och lade honom åter i sängen. Då gick jag till honom igen och pratade.
Efteråt känns det skit, men jag orkar inte med att han bara skriker utan att veta hur ont det gör. Mina öron värker, min hals likaså, men mest samvetet.
Etiketter: barn, personligt
4 kommentarer:
*omtankekramar*
Jag är absolut övertygad om att det är bra att barn får se att deras föräldrar också blir ledsna och arga och frustrerade Känslor och reaktioner är inte farliga, däremot är det absolut livsfarligt att vara långsint mot barn. Så reaktion, och sedan bli sams och kramas, låter bra, tycker jag.
Men det är klart, ont i samvetet gör det ändå.
Jag har provat det jag också. Men det gick inte att skrika gällare än sonen.
Jag tror att alla föräldrar gjort samma/liknande saker någon gång!!!
Man blir så vansinnigt provocerad av att ens barn gör dumma saker, och man tänker: "Nu ska jag visa hur dumt det är."
Ibland tror jag faktiskt att man gör rätt.
Man visar att man är ingen programmerad "tålamods-och snällhetsrobot" som klarar allt.
Ha inte dåligt samvete. Du har säkert redan förklarat för sonen på ett bra sätt!
Så här i efterhand försvann samvetets röst fort, men halsvärken består. Det var som om någon hade gnott femton gånger med en rasp i halsen.
Maria och stina: tack för omtanken och ditt svar!
Karinko: Jag skrek aldrig gällare, bara högt. Det är skillnad på en ekorre och ett lejon.
Skicka en kommentar
Länkar till det här inlägget:
Skapa en länk
<< Startsida