en västernärkings bekännelser: 2008-09

2008-09-29

pappi Joonatan 09:59

"Kristuksen veri sinun edestäsi vuodatettu" är den första fras på finska jag har sagt i officiella sammanhang.

Igår var det en finsk gudstjänst i Karlskoga kyrka. Jag var där och hjälpte till, dvs jag hälsade på människor jag inte träffat förut, firade gudstjänst med dem och var med på kyrkkaffet. Det är fantastiskt vad enkelt kyrkspråk är om man bara kan bakgrunden.

På kyrkkaffet däremot skulle jag presentera mig. Usch vad det är svårt att prata ett nytt språk om man är ovan. Jag lyckades haspla ur mig på finska att jag kommer från Fjugesta, att jag har familj, att jag skall bli finskspråkig präst i Karlskoga efter stor möda. Sedan pratade jag svenska.

Det känns ändå som om en hel del har landat i mitt lärande och det är så roligt att lära sig något helt nytt... trots att det inte har indoeuropeiskt ursprung ;)

"Kristi blod för dig utgjutet" är inte en helt vanlig första fras på ett nytt språk, men i det sammanhanget fungerade det.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv, språk

2008-09-21

Mörkret skrämmer mig inte längre 22:20

7 kommentarer

Jag har varit paniskt mörkrädd sedan jag var barn. Som vuxen kände jag mig fånig och skräckslagen, men var fortfarande mörkrädd. För tio år sedan var jag länge rädd och ännu mer rädd för mörkret efter att ha sett filmen "Blair witch project". Den rörde upp något som gjorde rädslan ännu värre.

Nu i höst har den släppt, nästan helt och hållet. I onsdags joggade jag 12 km i totalt mörker, på åkrar, på stigar, i skogen. Idag cyklade jag 9 km på stigar och på asfalterad väg. I mörker.

Det är som om det inte berör mig längre, som om jag vet att i stadens ljus finns värre faror än landets mörker. Jag lyssnar på min radio och tar mig framåt och det är behagligt. Nu vet jag att jag kan motionera utan att vara beroende av ljus eller mörker. Det viktiga är att få röra sig. Mycket märkligt, men skönt.

Etiketter: personligt, årstider

2008-09-19

Anakronismer? 18:50

0 kommentarer

Senaste tiden har jag funderat mycket på hur tidsenlig är den tro jag förvaltar och förmedlar. Är kyrkan en kvarleva av något äldre eller är vi ständiga tolkare? Går det överhuvudtaget att tolka äldre texter så att de faktiskt får relevans idag?

I morse kom min son in i sovrummet iklädd kråsskjorta och manschesterbyxor. Han vill föreställa en sjörövare och var överlycklig för skjortans skull. På något sätt är hans guldålder 1700-talet, och jag funderade på vilken min är.

Gudstjänsten i Svenska kyrkan är både ett levande uttryck för en gudstro, samtidigt som den står i traditionen och försöker bevara innehållsmättade ord från en äldre tid. Många fastnar tyvärr vid det senare och får inte orden att gå längre än till huden. Hjärtat kommer orden aldrig åt.

Jag älskar att känna hur historiens vingslag faktiskt har betydelse för mig, såsom gudstjänsten gestaltar berättelsen. På samma sätt älskar jag språk med historia och språkhistoria, eftersom de har använts av många människor i historien, men med olika innebörd och betydelse. (Jag skulle aldrig kunna läsa esperanto - alldeles för historielöst och förenklat.)

Men så kommer problemet. Är det någon mer än jag som uppskattar språk med historia, men framför allt gudstjänsten med all sin baktanke och enorma historia? Gudstjänsten har ju också det fantastiska att det faktiskt fortfarande kan tala till människors hjärtan.

För mig är tro, kyrka och religion något med djupa rötter in i själen, historien, språket. Samtidigt bör allt detta vara något som blickar in i nuet och evigheten.

Vad säger ni om detta?

Etiketter: kyrka och teologi, språk

2008-09-13

Biskop Sigurbjörn är död 22:16

2 kommentarer

En av Islands stora profiler har avlidit för två veckor sedan. Herra Sigurbjörn, biskup Íslands fram till 1981 avled den 28 augusti. Jag vet inte så mycket om honom, men jag vet att han var väldigt älskad av folket och att han var lärd, en god kombination för en biskop. Hans begravning TV-sändes, vilket säger en hel del om hans storhet.

Anledningen till att jag uppmärksammar detta är att jag månar om Islands kyrka och herra Sigurbjörn bor i mitt hjärta. Han var en av många kära farbröder i mitt liv.

En av hans söner, Karl är sedan många år herra Karl, dvs Islands biskop. Jag har träffat Karl några gånger och haft en kort brevväxling med Sigurbjörn. Sv. ps. 204 finns i den isländska psalmboken, men med annan melodi, som ofta sjungs i isländska kyrkan. Sigurbjörn ligger bakom översättningen till isländska från svenska.

För er som undrar över titlarna herra och séra är de alltså isländska. Biskopar tituleras herra och präster séra.

Vill ni läsa mer om Sigurbjörn, finns artiklar på isländska kyrkans hemsida och Islands största dagstidning, Morgunblaðið: