en västernärkings bekännelser

För er som tror att detta inlägg handlar om järnvägar tror fel.

Idag har jag haft ett möte med en projektgrupp. Inför mötet hade jag skrivit en målbeskrivning. Gruppen blev eld och lågor och tyckte den var fantastisk. Själv hade jag bara formulerat mina egna tankar.

Nu är jag mätt på konstruktiv feedback på många veckor. Det här går att leva på.

Etiketter: prästliv

En av världens godaste efterrätter måste vara tiramisù. Idag åt jag en och jag lever fortfarande i njutningen.

Etiketter: personligt

Maj tar snart slut och jag kommer ihåg hur det har varit under min studietid. Tidsperioden innebar alltid tentamen. Nu ligger det en hemtentamen och väntar på att bli utförd och inlämnad.

Den här är enkelt sagt den mest meningslösa jag någonsin har gjort. Den berör bara metodasvnitten och inte det jag hoppades på att jag skulle få utveckla. På fredag skall det vara klart och jag har skrivit tre meningar av totalt sex till åtta sidor. Tjofadderittan!

I övrigt har försommaren inneburit nya hushållssysslor: att slå ihjäl tjugo flugor varje dag. Golven dignar av döda flugor. Jag är ledsen, men de måste bara dö. När en fluga leker på mina bara ben medan jag skriver tentamen blir jag tokig. Därför finns alltid flugsmällan i närheten av mina tentamensböcker och min bärbara dator.

Etiketter: studier, årstider

Den senaste tidens inlägg har varit av en banal karaktär. Det insåg jag idag när jag firade gudstjänst. Förbönen var inte särskilt speciell, men den fick mig att inse att jag försummat tanken på och bönen för en annan värld än den jag lever i.

Förbönen som bön för andra har verkligen sin plats i gudstjänsten och i det dagliga livet. Nu går jag och lägger mig omruskad.

Etiketter: bön

När de slaviska stammarna vällde in över Europa på 800-talet och framåt var de smarta nog att sprida ut sig över en stor yta. Inte nog med att de fick kontroll över stora landytor. Kontakten med varandra försämrades och nya språk uppstod.

När muren föll på 1990-talet blommade Europa ut. Nya nationer bildades, de slaviska folken frigjordes från det sovjetiska beroendet och makten. Samtidigt som den nationella särprägeln var viktig, har alltid grannfolk av närstående ursprung och gemensam historia varit nära varandra.

Jag vill nästan tro att de slaviska invandrarna på europeiska kontinenten på 800-talet hade specifikt ärende. Nu vet jag vad de hade i åtanke: komplett makt över den europeiska nöjesindustrin. Och det är med glädje jag välkomnar dem.

Jag är inte alls ledsen över att de traditionella länderna har tappat sin status. Irland, Schweiz och Sverige hade inte en chans. Ryssland var ingalunda min favorit eller någon som jag ens trodde på, men detta bekräftar bara det att vi i väst känner fortfarande inte och vill inte kännas vid storstjärnorna från östra Europa. Estland, Lettland och Litauen känner dem och vi bor nära dem, men Diman från Ryssland är inte ett stort namn här.

Ikväll noterade jag nya saker i melodifetivalens fantastiska värld:

1. Den nordiska kompisröstningen är inte längre lika stark.
2. Länder som förut varit dominerade av ett annat röstade på sin forna övermakt.
3. Turkiet fick äntligen en språkkamrat att kompisrösta på, Azerbajdzjan, som returnerade sin tolva.
4. Usla låtar kommer väldigt sällan sist, men det gör menlösa låtar och framföranden. Sverige är en regel i detta. Professionalismen som den uttrycks gör det sällan roligt.

Det var en härlig tävling i år igen och jag längtar redan efter nästa års stämning. Vi får väl se vad Moskva bjuder på.

Etiketter: musik

Hela dagen har jag lyssnat på bidragen och jag står fast vid det jag sade i förmiddags. Jag är inget spelbolag som kan ge rätta diagnoser. Däremot memorerar jag bidragen så att jag kommer allt det roliga.

Direktrapport från min tv-soffa. Charlotte Perelli sjöng fruktansvärt falskt i början av låten och jag blir bara mer och mer förälskad i Azerbajdjan.
En av våra gäster beklagar sig ju längre hon ser. Det blir bara sämre och sämre enligt henne.

Jag är nöjd. Massor av rolig kitsch att götta sig åt.

Etiketter: musik

Idag händer det. Jag älskar melodifestivalen och jag ser framåt kvällens stämning, alla bidrag och inte minst röstningen (ja, jag är en av dem som gillar att följa röstningen, då de oväntade får sina tolvor).

På förhand kan jag säga att min fyraårige son har hittat sitt bidrag: Lettland såklart med sitt sjörövartema.

I år har finalen förvånat mig hittills. De riktigt usla bidragen lyser glatt med sin frånvaro: Irland, Estland, Tjeckien, Vitryssland och Bulgarien. Däremot tvingas vi stå ut med Frankrike och Spanien, som är riktigt tråkiga. Kort sagt är finalen är bra i år, även om jag har upplevt semifinalerna som mediokra arrangemang med urtråkiga mellanspel.
Jag saknar däremot Nederländerna som brukar ha riktiga bra bidrag, men det föll tydligen inte folken i smaken. Schweiz var riktigt bra också.

Själv är jag lite förälskad i Azerbajdzjan och tro det eller ej, Portugal. Azerbajdzjan bjuder på en falsett som inte är av denna värld och jag gillar låten. Inte trallvänlig, men bjuder på mersmak.
Portugal har äntligen lämnat retrobidragen från tidigt 1980-tal och har hittat en musikstil som bjuder mig på en skön låt.

Bäst av de nordiska länderna blir nog Island, även om ingen av länderna ger oss ett nedköp.

Sverige? Nja, proffsigt, men där stannar det.

Etiketter: musik

Jag kom tidigt fram till kyrkogårdens kapell och bestämde mig för att ta en promenad. Närmast kapellen ligger en gräsmatta, ca hundra gånger hundra meter stor. Föreståndaren berättade för mig att gräsmattan är en krisbegravningsplats, om vapenindustrierna i Bofors skulle tända på fel.

Jag vandrade ned till alla gravarna och funderade för mig själv. Jag gick genom den muslimska begravningsplatsen och rader av vanliga "kristna" gravar.

Helt plötsligt smällde det till. Javisst ja, Bofors skjutfält gränsar till kyrkogården och det smäller högt trots att det är långt borta.

På ena sidan är det en fridens plats för alla dem som avlidit i lugn och ro, i alla fall inte i krig. På andra sidan testar man vapen för att folk skall dö i krig.

Än en gång går jag så tydligt i dödens närhet.

Etiketter: reflektion

Idag skall min son och jag äta blodpudding. Det har jag inte ätit på femton år.

Tillbehör: vitkålssallad och lingonsylt.

Etiketter: nostalgi, vardag

Igår träffade jag en ung finsk kvinna som bara har bott drygt ett halvår i Sverige. Hon berättade med entusiasm och intensitet om den finska identiteten.

Kort sagt kommer jag att lära mig mycket under dagar som kommer. Den forna östra delen av det svenska riket har en annan kultur. Språket är ofta bara en yta jämfört med den underliggande kulturen. Det är därför så många teologie studenter tycker att det är jobbigt att läsa grekiska och hebreiska. De måste kastas in i en helt ny värld, inte bara en utan två gånger. Det mervärde de får är nycklarna till nya världar, till andra tankesätt.

Hur man sedan hanterar detta är helt olika: en del fastnar i då, andra struntar i då och fokuserar helt i nu, ytterligare några hittar tillämpbara delar från den ena eller andra kulturen och låter resten vara. Jag anser att alla texter har ett syfte. Det gäller bara att begripa varför de har skrivits och hur de kan användas.

Finsk kultur har också ett tillämpbart område och ett som jag kanske inte alltid i första hand begriper, men det får lösa sig efter hand.

Etiketter: kyrka och teologi, språk

Igår skrev jag två griftetal på varandra. Det var att skriva klart och ta sig an nästa. Serieproduktion, javisst, men de blev personliga var och en på sitt sätt.

Ju mer jag arbetar med begravningar, desto mer uppskattar jag faktiskt ordningen. Jag har förut inte ogillat att arbeta med begravningar, men det har varit svårt att motivera sig. Nu känns det välmotiverat och meningsfullt.

I övrigt har jag satt igång att arbeta med gudstjänstutveckling. Jag har en mängd viktiga ord framför mig: delaktighet, samhörighet, kontinuitet, gemenskap, erfarenhet etc. Dessa skall rymmas i gudstjänstens vindlingar och människors längtan efter gudsmöten.

Etiketter: kyrka och teologi, prästliv

Jag upphör aldrig att förvånas. Jag ser hela tiden nya ansikten med ett oändligt antal kombinationer: ögon som liknar några jag sett förut tillsammans med en ny näsform, ett svallande hår med en hals som aldrig setts förut.

Jag konstaterar varje dag: att variationen kan vara så stor. Det är härligt att se denna skönhet och fascination. Min förhoppning är att livet ständigt bjuder på nya överraskningar. Om det fortsätter så här, kommer jag att tillbringa mina sista svårrörliga år på en parkbänk, ivrigt prisande Gud för varje dags skönhet.

Etiketter: glimten i ögat, personligt

Igår ringde de igen.

"Vill du slippa telefonförsäljare som stör?" frågade de.
"Ja, ring inte mer så är problemet ur världen." sade jag och lade på.

Ibland är jag bara svart-vit. Inte minsta tendens till gråskala.

Etiketter: humor, vardag

Jag förstår faktiskt inte poängen med inomkyrkliga kulturkretsar. Varför skall kristna ha en medier, affärer, etc. Senast i raden av platser jag aldrig kommer att besöka är godtube.com, en kristen variant av youtube.com.

Vad tjänar egentligen kyrkan på dessa pinsamma efterapningar och (delvis moralistiska) anpassningar av populära världsliga ting? Ingenting förutom lite kitsch-stämning och -stämpel.

Jag har aldrig varit någon förespråkare av tidningarna Dagen eller Världen idag heller. Problemet med tidningarna är att de även eftersträvar en (parti-)politisk agenda som är problematisk. Kristna finns ju i alla partipolitiska läger och jag vill inte bli placerad.

Nej, kristna skall ge salt åt världen och vara offentliga. Uttryck som strävar mot det exklusiva och exkluderande behövs inte, och om de behövs vill jag inte som församlingspräst delta.

Etiketter: kyrka och teologi

Idag var jag väldigt nöjd, men inte tillfredställd, efter pingstdagens gudstjänst. Den bjöd en sällsam frid och jag kände mig nöjd. Efteråt fick jag respons på att jag inte var ensam i min bedömning. Söderkyrkans kör sjöng väldigt bra och musiken kändes bra.

Jag är utsedd att arbeta med gudstjänstutveckling i Söderkyrkan och jag har fått ett stort förtroendekapital. Det glöder i mig att få arbeta och det har hänt de senaste veckorna att jag har skrivit ned tankar långt utanför arbetstid. Det är jag inte van vid.

Jag funderar på begreppen delaktighet och samhörighet. Hur hänger dessa samman i en gudstjänst? Kan man uppleva sig samhörig med något trots att man inte är delaktig?

På vägen hem från gudstjänsten blev jag däremot betryckt. Jag lyssnade av gammal god vana på SR P1, på radiogudstjänsten. Eftersom det var pingstdagen kunde inte den gudstjänstfirande pingstförsamlingen låta bli att hålla sig till den allmänkyrkliga helgdagen. Men pastorns predikan om den helige Ande var under all kritik.
För mig är pingstdagen i första hand kyrkans födelsedag. Den helige Andens utgjutande över människor som får predika evangelium på alla tänkbara språk syftar till att ena en värld. Pingstdagen står i skarp kontrast till den gammaltestamentliga berättelsen om Babels torn, den etiologiska berättelsen om språkens uppkomst. Pingstdagen blir en frälsningsberättelsen från splittringen som uppkom i och med Babels torn.
Den helige Anden står för mig för en enhet bland de kristna, för samhörighet.

Pingstpastorn predikade om individens möjlighet att ta emot den helige Ande. Inte på ett enda ställe nämnde han den helige Ande som en gemenskapsfrämjare! Den helige Ande handlar minst av allt om individ, åtskild från andra. Det är raka motsatsen. I dopet får vi den helige Ande som gåva som markerar tillhörigheten till något större, den världsvida kyrkan.

Jag är inte tillfredställd och bör aldrig vara i fråga om gudstjänstarbete. Än så länge är gudstjänsten alldeles för toppstyrt planerad av anställda, men jag skall arbeta för bättring. Gudstjänsten är församlingens ansvar och operativa verksamhet, de anställda har framför allt råd-och-stöd-funktion.

Etiketter: kyrka och teologi

51 veckor på året gillar jag verkligen att på landet. Den här fredagen inledde veckan då jag inte gör det. Det är gödslingsdags utanför och det luktar urin, grisurin.

Allt genomsyras av denna doft och sängkammaren kan vara ett undantag från doften, bara inte någon befinner sig i rummet.

Nu åker klädnypan på näsan.

Etiketter: glimten i ögat, årstider

stillsam fick mig att börja tänka. Han undrar bl. a. var alla präster är i debatten om tv-sändningen av Englas begravning.

Alla gudstjänster i Svenska kyrkan är offentliga. Alla gudstjänster överhuvudtaget skall vara offentliga. Det är min huvudtes.

Varje gudstjänst har moment av offentlig, personlig och privat karaktär. Varje gudstjänst präglas av bön och av bönens språk. Bönen i sig är offentlig, men bönens innehåll är alltid privat. Det som sägs mellan varje människa och Gud kan aldrig vara offentligt, men alla uttalade böner kan aldrig göras privata. Bönen är det moment i gudstjänsten som har alla de tre karaktärsdragen, offentlig, personlig och privat.

Gudstjänsten är ett sätt att knyta samman himmel och jord, Gud och människa. Gudstjänst är ett sätt att visa gemenskap mellan det begripliga och det obegripliga, mellan människa och Gud, men också mellan människor och Gud. Gudstjänst präglas av bön och närvaro.

Alla är välkomna till gudstjänsten, men gudstjänsten skiljer sig från en community eller diskussionsforum eller föreläsning. Det som sker, sker på plats med de människor som är där. Gudstjänsten är på plats platsen för det offentliga, personliga och privata. Medier såsom radio , tv och tidningar kan aldrig till fullo förmedla en gudstjänst som helhet.

En begravning har alla tre karaktärsdragen, men en slagsida åt det privata. Det är tillfället då vi offentligen tar avsked, även om många sörjande gör det gradvis. I begravning talas om hoppet, om Guds nåd, om Guds storhet som räcker då allt annat brister. I den nåden och närvaron skall ingen annan spionera. Vi kan aldrig veta en människas inre, men om vi tror att utsidan speglar en del av insidan, blir det väldigt tydligt att en begravning visar upp det privata offentligt utan att kunna bemöta det.

Kort sagt: jag tycker att begravningar i allmänhet inte skall ut i medierna och i synnerhet inte Englas begravning. Det finns andra saker att ta hänsyn till än det nationella intresset i mordet på en liten flicka: hur tar den tv-tittande delen av befolkningen åt sig av detta? vad gör man om man vill delta i avskedet och sorgen, men inte i tv? vad blir konsekvensen av att en ovanlig händelse kablas ut i världen?

Jag är rädd för rädslan sprider sig. Jag är rädd för att medier får fritt spelrum i våra privatliv. Jag är rädd för att vi tror att våld är en del av vardagen. Det är den inte, men vi som tänker positivt har svårare för var dag att hävda motsatsen i kontrast till kvällstidningarnas tablåer och numera public services tilltänkta sändning.

Etiketter: bön, kyrka och teologi, personligt, reflektion

Det är med dubbla känslor jag börjar årets gräsklipparsäsong. Gräsklipparen fungerar väldigt bra. Sedan förra säsongens dyra reservdelar gör den det den skall.

Sedan kommer eftertanken. I år har vi utvidgat gräsmattan. Den gamla gräsmattan som fungerat som ängsmark har bränts ned för att användas som vanlig gräsmatta igen.

Varför gjorde vi det? Bensinen är dyrare. Utsläppen blir fler. Det tar mer tid. Vi är inte kloka.

Från företaget Kairos Future hörde jag för ett par år sedan att vi människor blir mer och mer paradoxala. Jag är en modern människa på ont och gott.

Etiketter: reflektion, årstider

Arbetsdagen tog till ända. Ut på äventyr.

Resan på E20 mot Strängnäs är en resa genom tre stift, Karlstad, Strängnäs, Västerås och Strängnäs igen.
Resan är inte bara en fysisk, utan likväl en andlig. Jag har funderat mycket på Svenska kyrkans olika karaktärer under dessa dagar.

Väl i Vårfruberga-Härads församling fick jag möjligheten att predika utan att ha gökotta. Kristi himmelfärds dag är så otroligt mycket mer än en fågels återkomst till den svenska våren (det är nästan så att jag har lust att publicera predikan här, men jag har inte modet. Jag fick dock uppmuntran att göra det).

Jag har lärt mig mer idag om mig själv än på mycket länge: mina brister, mina styrkor, att jag är på rätt väg i mitt arbete. Tack!

Etiketter: reflektion