Sjukvårdarna var rädda för hjärnhinneinflammation och lyckligtvis fick de inte rätt. Fredagseftermiddagen låg jag på akuten, de tog prover, jag skiktröntgades och jag sov efter en härlig kur värkmedicin som fungerade.
Jag har alltså tillbringat helgen på infektionskliniken och gjort ingenting, bara vilat, ätit mat och tabletter och blivit observerad. Till slut kom min underbara familj med uppmuntran och glädje, mina favoritfilmer "Les fabuleux destins d'Amélie Poulain" och "En långvarig förlovning" av JP Jeunet. Min lillebror, som är nu nylandad i Kanada, och hans härliga sambo kom också förbi med det bästa man kan tänka sig: en flaska must och hans nyskrivna examensarbete om banvaktsstugor.
Jag delade rum med en man som bara blev sämre allt efter vad tiden gick. Det slog mig så att inom sjukhusets väggar ligger så många människor och väntar på förbättring, en öm hand i lidandet och eventuellt en friskskrivning. Till denne man skulle inte jag ställa mitt hopp. Hans fysiska tillstånd försämrades och hans psykiska var drabbat av det fysiska. Kort sagt: han var förvirrad och såg saker som inte vi andra såg.
Där låg jag med min uppskrämda hjärnhinneinflammation som aldrig fanns, men med gott hopp om att få komma hem idag eller imorgon. Det var svårt att ta mod till sig och förstå hur landet låg.
De närmaste inläggen kommer att handla om de tankar jag fick på sjukhuset, inte bara andras liv, utan också om de funderingar som poppar upp ur en man som har alldeles för lite att göra i förhållande till hans mentala kapacitet: jag. (Det är inget skryt utan bara allmän självkänsla).
Etiketter: personligt, vardag
