Vintern är isolerande. Alla händelser blir liksom inte på riktigt. Vi lever i ett vitt landskap som smälter vid minsta plusgrad. Under snön finns det riktiga livet och jag går ovanpå snön.
Kylan fryser känslan, det vita lagret isolerar lärdomen av det verkliga.
Här är jag, som väntar på att det skall tina och bli på riktigt.
Äntligen ljus!
Jag talar inte om solljuset utan om det inre ljuset. Jag upplever att det har vänt.
Sedan den 28 januari 2010 har världen varit förmörkad för mig, men i veckan skedde det. Ljuset kom in i livet.
Arbetsglädjen är som de första snödroppparna om våren och jag har fått bekräftelse att vi är på rätt väg.
Tack alla ni som varit stöd på vägen. Det blir bara bättre nu!
Så typiskt! Julafton har passerat för länge sedan och jag önskade mig ingenting. Därför fick jag heller inte mycket.
Nu däremot har jag sett saker jag vill ha, lyxartiklar och träningssaker. Jag önskar mig
Mina önskningar är både orimliga och alltför dyra. Prislappen på önskningarna ligger över 20000 kr. Jag får prioritera, spara och gneta och drömma. Och snart fyller jag år
Jag använder ganska få bibelställen vid griftetal. Det mest använda utan tvekan är Johannesevangeliets 12:24:
Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.
Döden är inte lätt, men naturens bilder ger enkla fingervisningar och är små glädjebudskap i sig: fröet som läggs i jorden på jakt efter fortlevnad.
Bilden blir begriplig för de naturälskande svenskarna, men innehåller också det mest centrala kristna budskapet: uppståndelsen. Jesus talar framför allt om sig själv.
Fortsättningen är inte så enkel:
Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. (Johannes 12:25)
Jag älskar livet och vill verkligen ha det kvar. Av den anledningen tycker jag att texten är svår. Varje gång jag håller ett griftetal, ges jag tröst, men också en fundersam eftersläng. Älskar jag mitt liv så högt i världen att jag är rädd för att förlora det?
Jag hoppas så att livet skall fyllas så lagom att jag vid dess slut kan lämna det nöjd.
En berättelse är alltid nu. Nuet sker varje gång berättelsen läses.
Samma sak med liturgi. Om och om igen upplevs Bibelns berättelser som nu.
Nu är det jul. Jesus är nyfödd och vi får fundera vad detta lilla barnet får innebära.
God inkarnationsfest!
Tänk dig en grå dimma. Du vandrar kilometer efter kilometer i det själsförtärande tjocka. Då du är som mest trött kommer du till en sankmark. Den är inte vattensjuk, men inte heller torr. Du får anstränga dig för var steg du tar. Fötterna får inte bli blöta och om du fastnar, blir du kvar.
Jag är låg. Jag balanserar i sankmarken för att hitta tuvor. Att komma till jobbet är som att få en karta och en kompass. Riktningen är klar, men alltför många detaljer på kartan stör stigfinnandet.
Dimman finns inte bara runtomkring utan likaväl inombords. Detaljernas noggrannhet gör mig stillastående och jag sitter i den fastnaglande soffan. Skidskyttet rullar på i televisionsapparaten och jag kan för en stund glömma den inre terrängen.
Tre hemtentor väntar på mig. Tre uppgifter, som bara behöver bli skrivna. Tre är talet för stora ting. Det är roligt och hemskt på samma gång och ingenting blir gjort.
Bokhögen bredvid mig är en svårforcerad mur och jag har ingen murbräcka. Jag måste bryta ned uppgiften sten för sten.
Kom igen! Lämna denna blogg, skriv!
Belöningen kommer efteråt, samtidigt med lättnaden.
Jag läser ur Örebro kommuns personaltidning Insidan. Några personer frågan får frågan: ”vad är det bästa med julen?”
Skulle jag ha fått frågan, hade jag svarat ”Jesus” och sedan ”inkarnationen”.
Jag har aldrig upplevt så mycket suckande som när en buss är på väg att avgå och någon krånglar med betalningen.
Igår hade jag ett samtal som rörde det innersta av en människa: längtan, förhoppning, drömmar och förverkligande av dessa tre. Det låg en förundran över mig. Kan man verkligen tala om detta?
Mina mungipor rörde sig konstant uppåt i stilla jubel. Jag får vara med om detta!
Idag känner jag mig fånig. Varför pratar vi inte mer om detta som verkligen berör oss?
Jag är på väg till en gudstjänst. Vi får se om gudstjänsten kör rakt in i det allra heligaste eller om den bara snuddar eller missar målet (hamartanō).