Modet att hålla fast vid sin sak utan understöd av andra är en gåva. När jag skriver detta är jag i Köpenhamn.
Danmark skiljer mycket från Sverige, särskilt i hur vi hanterar meningsskiljaktigheter. Jag upplever att en dansk vågar hålla fast vid sin ståndpunkt utan rädsla för vad grannen skall tycka. I Sverige finns känslan för konsensus ständigt plågande. Enhetstänkande dödar all mångfald.
Ja, jag vet att jag tar i med orden, men enhetstänkandet är förfärligt och hämmande på all kraft som finns. Som finskspråkig präst hör jag ibland svenskspråkiga säga: ”kan de inte prata svenska? Vi bor ju i Sverige!”
Varför skall alla stöpas i samma mall? Varför skall man vara likadan som sin granne?
Tänk vad som händer om man får uppleva ett annat perspektiv. Det är ur de mångas röster som samhällen byggs.
Tänk om alla ville ha fotografier på solnedgångar. Så förödande för oss som tycker om ögon och vackra linjer.
Share On